”Jag som trodde att jag äntligen hade träffat rätt man och så gör han så här mot mig!”
”Jag tänker på henne hela min vakna tid och förstår inte varför hon så plötsligt bara avslutade vårt förhållande.”
Det är en av de vanligaste frågorna som jag får i mitt klientarbete och då jag föreläser: ”hur ska jag våga lita på någon igen?”
Vi har levt som singlar under en kortare eller längre tid. Nyligen kommit ur ett förhållande som fått oss att må dåligt, känt oss känslomässigt neutrala eller avstängda under alldeles för lång tid. Eller varit trygga i tvåsamheten och plötsligt väckts av chockvågorna från t.ex. en otrohet, någon form av missbruk som bröt ner kärleken, emotionell omognad/avstängdhet som gjorde ensamheten i tvåsamheten outhärdlig. Varianterna är många!
Men så en dag möter vi någon och känner attraktion, förälskelse och kanske senare t.o.m. kärlek. Och så händer det igen! Smärtan efter ett svek eller beteenden i partnern som gör det omöjligt att fortsätta. Och vi som hade vågat blotta hjärtat igen! Kanske såg vi varningssignalerna i den andra personen, men tänkte att ”det kommer att bli bra.” Eller så låg ”mörkret” väl fördolt under ytan.
Vi känner: ”nej, nej, nej!! Aldrig mer kommer jag att utsätta mig för detta!”
Du och jag bär på en berättelse. En lång rad av erfarenheter som skulpterat våra sinnen och format våra beteenden. Det är lätt att hamna i en nedåtgående spiral där vi försöker läka såren från tidigare trauman med ett nytt förhållande.
Omedvetet hoppas vi att en ny partner ska vara ”läkaren/kirurgen” som ska avlägsna det onda från våra känslomässiga kroppar.
En förälskelse kan på kort sikt göra mirakel med oss när det gäller att komma vidare från ett gammalt förhållande, men förr eller senare tvingas vi möta våra egna relationsmönster. Det är en naturlag!
Vi behöver börja lita på vår egen person så att vi inte går ner oss i upprepandets träsk; där samma historia utspelar sig om och om igen. Destruktiva relationer som ger oss kvittens: ”titta! Det går inte allt lita på män/kvinnor!”
Vi behöver skala bort lager av cynism som tagit fäste i vår tankevärld och bygga vanor som gör att vi kan tycka om våra liv. Inte nödvändigtvis älska, men respektera. Uppleva en balans inombords så att vi kan känna oss trygga med de beslut vi fattar. Känna tillit till att kvinnan eller mannen som vi ser i spegeln inte sviker oss genom att förhandla bort sin självrespekt eller sitt självvärde, därför att behovet att fylla ett tomrum tvingar sig på.
Vi behöver orka stå upp för oss så att vi inte reagerar utifrån desperation.
Kärleken gör oss sårbara vilket inte går att lyfta ur ekvationen hur gärna vi än vill. Livet innehåller element som kan slå undan våra fötter, men vi har resurserna att resa oss upp igen. Hur osannolikt det än känns!
Kanske har vi aldrig litat på våra egna beslut, utan låtit tillfälliga känslor och driftsimpulser vara det enda som styr. Förändring är möjlig!
Michael Larsen – relationscoach
Det är verkligen tufft och det är många intryck, känslor och andras projektioner att sortera i.
Att låta sig själv vara ok med att det tar tid att läka är en utmaning verkligen för man önskar ju så gärna att det skulle finnas en Quick fix. Det är naturligt tänker jag att vilja fly in i distraktioner och det har även jag gjort, kollat TV-serier (tacksamt när man skriver manus), läst, umgåtts med vänner, målat tavlor osv. Jag behöver ju precis som alla andra, ett sätt att hantera ångest och få lite fristad från alla tankar som surrar och känslan av övergivenhet, ledsamhet, sorg.
Tack för att du skriver. Hjälper till på resan.
Allt väl
Jag lärde mig mer om olika relationsteorier och även om maskulin /feminim energi. Speciellt det sista var ju ett stort uppvaknande för mig!! Tog ett seriöst snack med mig själv om att även om en Fd har förstört mitt liv så ska han banne mig inte förstöra det förhållandet jag har med min nya man. En helt underbar kille som är trygg i sig själv men har sina fel o brister precis som alla andra. När jag lärde mig att tygla mina känslor och framförallt stå kvar på min feminina planhalva, ja då gjorde det underverk!!
Har snurrat runt länge i denna gegga av tvekan, rädsla och brist på att hitta gps signalen igen. Inser att det handlar alltmer om ”hur ska jag kunna lita till mig själv?”. Om man en gång i livet fått känna den där brutalt djupa, ömsinta, genuina, varma sanna….ja det var kärlek när den visar sina allra mest fantastiska ansiktsdrag. Långt in i märgen. Då vet man hur det känns. Då vet man vad man ska ”leta efter”. Då vet man vad man behöver. Då vet man vad man vill ha. Eller?!
Var oerhört tacksam att ha fått känna detta, även om det tog halva livet att komma dit. Även om det fick ett abrupt slut. Men jag vet inte längre. Känns som att det blev ännu svårare, trodde att hade man upplevt det så kan det hända igen. Tvekan blir allt starkare. Rädslan för att det var once in a life time börjar gro i mig. Att träffa ”någon” är relativt enkelt. Men att träffa ”den”….
Hur släppa på förväntningar av något man tror är sanningen, en känsla av att hitta hem? Hur många varianter och skepnader visar känslan? När kommer den? Tar det veckor, månader, år? Eller ska man bli knockad vid första träffen, vilket jag blev? Var tog förnuftet vägen? Gör jag det för svårt? Varför går karusellen igång av sviktande självtillit?
Det här är intressant tycker jag – hur vet man att hen är ”den”? Hur vet man vad det är som talar, om det är de egna rädslorna för att vara ensam eller om det verkligen är äkta kontakt? Eller tvärtom, om det är äkta kontakt men jag är för rädd för att bli övergiven?
Jag vet verkligen inte. Men försöker bara vara. Inte styra hit eller dit. Inte pressa mig själv till det ena eller andra. Utan så mycket som möjligt bara vara.
Om det är vägen? Det får framtiden utvisa.
Jag vet ju det Marianne. Att inte tänka för mycket, låt det få flyta fram som livet i övrigt gör. Trodde aldrig jag skulle åka på en sån stjärnsmäll. Att från ena dagen vara helt övertygad om att nu är jag hemma, nästa dag brutalt lämnad med ett tjog av frågor malandes. Jag som alltid trott mig vara Mr Förnuft. Huvudet kallt och känslor under kontroll. Nu tvärtom. Lite förundrad över vad resan med mig själv har gjort. Men samtidigt ödmjukt tacksam. Livet är ju så mycket mer färgrikt. Och smärtsamt ibland där tilliten till sig själv sätts på prov.
Tänker mycket gör man nog ändå vare sig man vill eller inte. Men tror att man ska vara vara… sig själv. Tycker det är långt mer attraktivt än den som hela tiden försöker vara den bästa versionen av sig själv. Jag åkte också på en stjärnsmäll, aldrig blivit lämnad tidigare heller. Och ja, jag reagerar med full kraft om jag älskat någon på riktigt, tydligen. Men det fina förutom att vi hade det fantastiskt bra så länge det varade var att jag åtminstone fick alla svar jag behövde från honom. Åh, jag har ju bara min långa destruktiva relation att jämföra med så vad vet jag. Kanske det finns fler bra män som han. Vi bär nog med oss en del kloka ord från Mikael. Mina är: Den rätte lämnar inte när det är svårt. Hittar styrka i de orden!
Nära till känslor kan verkligen vara tufft. Ibland känns det som både en välsignelse och en förbannelse. Jag kan känna mig lika överväldigad av ensamhet som av att livet känns helt. Även när det är bra kan jag bli knockad.
Jag försöker ändå att känna allt, men inte låta känslorna ta kontroll. Det lyckas jag sannerligen inte alltid med, och som just nu känns det bara f-rbannat ensamt, men jag vill inte låta känslan att få mig att bli overksam, utan att ändå kunna fortsätta med det jag vill.
Fortsätt känn, tänker jag. Känslorna berättar viktiga saker. Inte minst den kontakten med andra som känslorna gör möjlig är magi – även om jag inte har det ingen partner idag så med mitt barn och mina vänner.
Han ljuger för att inte såra mig. En ”vit” lögn? Jag visste att han ljög men sa inget.
En annan lögn: Kan man förtjäna en lögn? Jag vet att han ljög och tror att jag vet orsaken, jag förstår varför han är sårad av mitt beteende (kunde inte göra på ett annat sätt just då och fick inte tillfälle att förklara), men finns det något som rättfärdigar att man ljuger för den man älskar?
Kan jag förlåta honom för att han ljög för mig?
Ag. Dina 2 sista meningar är tänkvärda. Håller helt med dig.