Fick frågan om jag tror att det finns en solumate – själsfrände, twinflame, andedual, eller vad vi nu väljer att kalla det. Jag är ingen expert på de olika benämningarna, men jag tror helt säkert att det finns en match, som kommer att plocka fram fantastiska sidor inom oss. Och…!
Och som till det yttersta utmanar vår självbild, skuggsidor (delar av oss som vi hels inte vill kännas vid, eftersom de strider mot personen vi vill uppfattas som). En nära relation provocerar våra anknytningsmönster och får negativa upplevelser från tidigare relationer att spilla över i nuet.
Någon kan t.ex. vara väldigt identifierad med en väldigt romantisk sida av sig själv. Visst är det skönt att njuta av en romantisk komedi på Netflix, men i den här verkligheten spelas filmen som vi sett hundratals gånger (våra beteenden) i tvåsamheten. Varför kan vi inte bara bryta mönster som blockerar kärleken från att få ta plats i våra liv? Hur svårt kan det vara?
En tvillingsjäl, som jag ser det, är den som det finns ett större syfte tillsammans med. Det finns en kemi utöver det vanliga! Och det finns trubbiga kanter som ni slipar ner i varandra genom att vara tillsammans. Skulle beskriva det som att komma till det där fantastiska resmålet, där det ”bara” stämmer. Transporten dit var ”kanske lite” omständlig, men väl framme får ordet hemma en helt ny innebörd.
Jag försöker inte romantisera; förhållanden innebär också arbete med motgångar, frustration och ibland ångest när gamla sår rivs upp p.g.a. närheten till en annan människa.
Kärleksrelationer är en kreativ process. Vill likna det vid att tex. skriva en bok, göra en film (omtagningar och manus som måste justeras). Men viljan att få fram det färdiga resultatet finns där, även om det emellanåt känns tufft (därför att smärta också är en del av livet). Vi skapar verkligheter genom vad vi starkt tror på, så underskatta aldrig vision i kombination med handling.
Hur kan jag våga lita på någon igen? Webinar den 28/11 klockan 21.00. Du är varmt välkommen!
Michael Larsen – relationscoach
Så fin text. Trodde ju jag hittat min livskamrat…kemin stämde…trodde jag var ”hemma”….men det utvecklades till något helt annat…
Känns riktigt svårt att eventuellt våga tro att jag får (eller ger mig själv) någon mer chans…skyddsmurarna finns där…. och de är ännu högre än när jag var ung…
Jag för min del tror absolut på att alla har en tvillingsjäl men också flera själsfränder, jag skiljer alltså på detta. Tvillingsjälen är just en tvilling där du speglar dig i den andre vilket kan vara jobbigt, men också fantastiskt när man möts på samma nivå. Själsfränder tror jag man har flera, iaf ett par stycken. Självklart måste man arbeta på en relation även med en tvillingsjäl eller själsfrände, ibland är kanske inte ens dessa personer din kärlekspartner.
Har för egen del träffat iaf två själsfränder, den där magnetiska känslan har verkligen infunnit sig. Men i det ena fallet utvecklades en stark vänskap som vi båda behövde just då och i det andra fallet var han gift och jag tänker inte vara orsaken till två andra personers skilsmässa. Jag vill inte åsamka någon annan människa det tuffa jag själv gått igenom.
Jag hoppas att jag i framtiden kan möta en person som är min själsfrände eller tvillingsjäl. Just nu har jag gett upp hoppet efter snart 6 år som singel. Arbetar fortfarande med mig själv för att släppa den där känslan av ensamhet vissa dagar. Jag klarar mig själv fint men saknar det där myset i soffan framför en härlig film, då man kan krypa upp i någons famn och få höra orden Jag älskar dig från en person som verkligen menar det och få mig att känna mig unik. Det har jag faktiskt aldrig upplevt fast jag levt i en över 20 år lång relation. Jag har istället fått lära mig tycka om mig själv och känna att jag duger. Men än idag när relationer kommer på tal med vänner säger jag att jag inte har tid med en relation, att jag inte vill ha någon; det hjälper mig hantera känslan av att jag misslyckats, för visst kommer den känslan emellanåt även om jag mår bra.
Hej Maria,
Ja, känner igen det där med att klara sig bra själv, ibland gör det att jag känner mig stark som mår oförskämt bra som ensam vandrare i livet där kärleken till barnen, mig själv o de val jag gör varje dag skapar någon form av harmoni. En del i detta är att jag upptäckt att jag inte längre har lust att spendera tid ihop med någon där det inte känns genuint rätt, och det gör det lite svårt, ska inte säga att jag gett upp hoppet då det känns som att förutsättningarna är bättre än någonsin för att klarsynt kunna möta någon på riktigt och inte iklätt massa oväsentligheter i livet. Men känns ju som låg sannolikhet för att det ska hända på kort sikt.
Återstår då att se till att leva så positivt som möjligt och jobba på att hantera den ensamhetskänsla som finns där ibland, oavsett om jag har många personer runtomkring mig eller inte. Händer att jag ifrågasätter mig själv, har ju blivit så bra på att vara ”ensam”
Visst finns det en soulmate eller flera soulmates för oss därute, kanske t.o.m. en tvillingsjäl?!
För många år sedan kommenterade en relationsexpert skälet till att hälften av alla äktenskap löses upp egentligen beror på en naturlig förändringsprocess i våra liv! Hon hävdade att när vi inledningsvis i livet söker en partner söker vi ofta egenskaper som fyller behov som vi själva saknar, något som faktiskt också gynnar det biologiska urvalet! När vi sedan fostrat våra barn till flygfärdiga individer, när vi själva är mitt i livet och barnen lämnar oss, så övergår tillvaron i en ny fas, i en ny epok!
Nu söker vi inte längre en olik partner utan en jämlik sådan, med fokus på samsyn, tillit och insikt om den nya tillvarons möjligheter och utmaningar! I många relationer kan det vara en tuff utmaning att möta både våra barns egna relationer och insikten att dom faktiskt klarar sig utan oss! I den situationen dessutom tvingas inse att vi tappat bort varandra i vår egen relation kan bli förödande! Hur ska vi kunna skapa en ömsesidig tillit och hitta tillbaka till varandra i en sådan situation?! Börja från grunden att forma dom återstående åren till ett livslångt äktenskap blir helt enkelt en för stor eller en rent omöjlig uppgift?!
Hälften av alla äktenskap går vidare till nya relationer sa vi inledningsvis! Innebär det också att vi ska anse att hälften har misslyckats därför att vi bestämt att normen är det livslånga äktenskapet?! Många anser det och försöker förtvivlat hitta alla till buds stående medel för att reparera, glömma, förlåta, prata eller, helt enkelt, underkasta sig för att överleva!
Om vi i stället accepterar ett synsätt där vi släpper normen livslånga relationer och i större utsträckning fokuserar på livsdugliga relationer! Relationer där vi vågar bejaka nya möten, nya möjligheter, vågar göra nya och fler val, kanske också vågar se och möta våra själsfränder eller vår tvillingsjäl!
Tack för din inspiration!
Jag hade bestämt mig för att vara singel resten av livet. Vad jag inte räknat med var att jag blev tokförälskad i min bästa vän sedan 8 år tillbaka. Vi gjorde mycket tillsammans som vänner; vistades i naturen (båda älskar att vandra), åkte på på semester, lagade mat, hängde på helgerna och till och med sov över hos varandra. De sista två åren som vänner förändrades situationen och vi utvecklade kärlekskänslor för varandra men utan att kommunicera det. Vi var båda två livrädda att gå över gränsen med risk för att förlora varandra som bästa vänner. Detta har vi pratat om nu i efterhand.
Känslorna blev till slut för starka för att stå emot och idag är vi sambor och bor i ett hus på världens vackraste plats. Vi är hur lyckliga som helst och han är verkligen allt jag önskat av en man. Vår kärlek är stark och innerlig och vi älskar varandra precis som vi är. Efter alla år som vänner vet vi ju allt om varandra!
Hade någon sagt innan detta att man kan bli kär i någon efter så många år som vänner hade jag varit helt säker på att det inte skulle kunna hända. Han är min själsfrände, min älskade och allra bästa vän och jag är så tacksam för varje dag vi får dela livet tillsammans!
Funderade lite på detta….
Jag tror på att det kan finnas en själsfrände, en soulmate eller tvillingsjäl.
Jag tror att livet med den personen kan innehålla en enkelhet som kan vara svår att finna med andra dvs. personen söker efter samförstånd med dig av naturlig omtanke, inte med det menat att man ska tycka lika om allt eller ett konfliktundvikande men att livet med en tvillingsjäl öppnar upp dörrar och vidgar perspektiv snarare än stänger dom.
Jag tror du har helt rätt i att med en själsfrände så kommer det bli extra smärtsamt om man hamnar i situationer som blottar ens sämre sidor och det kommer givetvis de stunderna med.
Vi har alla mindre smickrande beteenden men när man älskar någon från djupet av sin själ så förstår man även dem och försöker förstå det som ligger bakom, vart rädslorna har sitt ursprung.
Skam är en otroligt tung börda att bära och det är ofta de beteenden vi skäms över som driver oss isär och det kan ibland göra att även själsfränder mister varandra om skammen blir för tung att bära.