”Hur ser ett bra förhållande ut? Hur kan jag träffa någon där jag känner mig lycklig? Var träffar jag Henne/Honom?”
De djupt mänskligt tankarna om tid och relationer.
”Hur skall jag hinna få ihop det? Är jag på rätt ställe så att inte slösar min tid? Hur länge kan jag ha det så här?”
Eller…
”Är han/hon rätt för mig? Varför hamnar jag alltid med samma slags personer? Vem vill vara med mig? Är jag lycklig i den här relationen?”
Tankar och känslor myllrar inom oss. Eller så försätter vi oss i viloläge för att spara på strömmen. Livsstrategierna är många.
Tillbaka till frågan om hur vi kan träffa rätt partner. För det första: Vad är ”rätt” partner? Djupa avslappnade andetag… se för ett ögonblick bortom bruset av inhamrade ideal, för-kodade automatiska ”val” och eventuell desperation efter någon som skall fylla tomrummet:
Hur kan jag som person öppna vägen för att själv vara rätta partnern? Vad kan jag göra för att bli den jag söker? Vad behöver rensas bort i mitt inre bagage? Hur ger jag tillit till mig själv så att en annan kan känna det?
Vilka ”sanningar” om mig själv, andra och relationer behöver läggas åt sidan så att möten ges äkta utrymme?
Om vi inte någorlunda lär känna den egna personen, vad vi verkligen vill och djupare värderingar, blir det svårt hitta rätt. Vi väljs istället för att välja.
Självbilden (det du tror/är övertygad kring du) är likt en magnet. Det bästa vi kan göra för oss själva, kärleken eller framtida sådan, är att börja respektera våra vardagsvanor. De ”små” sakerna (handlingarna) som skulpterar din attityd, tonläge, kroppshållning, ansiktsuttryck, förväntningar, tankar om jaget och andra.
Varenda del hänger samman på resan till rätt person. Vad är nedpackat i ditt bagage?
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Narcissism och härskartekniker – webinar den 19/1 kl 20.00. Du är varmt välkommen!
Snälla kan du inte göra ett weebinarium om det här?!
Jag förstår inte varför det blir så konstigt…
När jag är intresserad blir jag för på…när jag inte är speciellt intresserad blir de upp över öronen förälskad i mig…
Jag har precis samma problem 🙁
Är lite så för mig med
Hur hittar jag rätt partner? Jag är inte där ännu så om drömprinsen stod framför mig skulle jag inte se honom. Ett år har gått sedan separationen och jag håller som bäst på att lära känna mig själv. Jag inser att jag i ett framtida förhållande måste sätta gränser för vad jag accepterar och inte för att jag inte skall tappa bort mig själv igen. Jag vill bli stark och hitta mig själv igen innan jag hittar en ny partner. Jag vill gå in i ett nytt förhållande med lätt bagage, det känns som rätt väg för mig….
Man ska ta tid på sig, tror jag! När jag var precis nyseparerad sa min terapeut att det är bra att vara singel i minst två år. TVÅ ÅR! Tänkte jag då. För en som har varit i förhållanden hela livet kändes det som en fullständig evighet. Nu 1 år och 7 månader senare förstår jag exakt vad hen menade. Nu börjar jag så smått bli redo för en ny relation, fast det gör inte heller något om det dröjer. För nu äntligen börjar jag hitta MIN väg, och den vill jag njuta av ifred ett tag till.
Och jag tror att du har helt rätt i detta att hantera sitt bagage på egen hand, så att man går in i en ny relation med lättare ryggsäck. Men tanke på vad jag har gått igenom det senaste 1,5 året är jag glad att jag inte behövde ”smitta” en ny relation med allt det.
Marianne jag förstår precis vad du menar, det är fortfarande dagar som man faller ner i det svartaste hålet medans andra dagar går bättre 🙂 2 år och längre känns som en rimlig tid att ge med sig själv för att lära känna sig själv igen.
Jag separerade efter 25 år och det känns som om hela livet var uppbyggt på tvåsamheten, vilket jag nu tar med mig som en lärdom att ALDRIG leva bara för andra man måste alltid komma ihåg sig själv också.
Kram
Jag har lärt mig detsamma som du. Jag vill leva i en relation igen, men jag kommer heller aldrig mer göra den så stor att jag tappar bort mig själv. Och i den meningen var den här livskrisen det bästa som kunde hända mig.
Kram!
Jag håller helt med dig. Jag hade aldrig blivit den starka människan jag är idag. Hur man nu kan vara tacksam över en skillsmässa, men, ja jag är en betydligt mer närvarande och harmonisk människa idag. Glad, jag tar för mig i livet. Tror på mig själv för första gången i mitt liv. Det känns som om man klarar allt nu. Det man inte klarar borstar jag snabbt av mig utan att grunna och älta, och då tar jag en annan väg istället.
Stegen har blivit betydligt lättare, fötterna rör sig framåt.
Jag tror ordet är kongruent? När dina uttryck i ord, rörelser och val överensstämmer med din kärna? Det är då de där människorna kommer i din väg och inget hellre vill än att spendera tid med just dig. Och med de där andra som också dras till dig. Utan att vilja konkurrera. De vill vara i ditt sammanhang.
Från början var det ungefär – eller ganska exakt – en (1) person. Och då var jag förmodligen på sin höjd kongruent i min totala vilsenhet? Men han – som aldrig varit och aldrig blir någon kärlekspartner – stannade tålmodigt vid min sida och ställde en massa bra frågor.
Och en dag var jag hemma. I mig själv. Och det där med ”partner” är inte längre så viktigt. För det är en etikett i ett skyltfönster. Vad som händer inne i butiken efter stängningsdags vet ingen mer än vi som är där.
Jag kallar det livet.
Jag är väldigt nyseparerad. Finns det något rätt eller fel. Jag kan förstå att man behöver hitta sig själv. Men om man faller pladask och blir upp över öronen förälskad ska man bara stopp stopp jag ska vara själv ett tag nu. Så många intresserade som hört utav sig har jag aldrig varit med om. Men ingen som ligger i mitt intresse och då är det inte svårt. Men om det blir som jag beskriver hur gör man då?
Ja men det är ju underbart om man blir upp över öronen förälskad 🙂 Bara man inte förlorar sig själv för passion och åtrå, att man vet sina gränser för vad man accepterar och inte. Att man inte glömmer vad som viktigt för en själv och står upp för det redan från början.
Och när man försökt hitta sig själv med hjälp av vänner, terapi (kurator, psykolog, gruppterapi och samtalsterapeut) i 9 år efter separationen vars relation varat i 20 år, vad gör man då? Har träffat några män korta perioder men inte träffat ”rätt”. Är snäll, trevlig, har ett bra jobb, social, ser bra ut, har vänner, både kvinnor och män och ändå funkar det inte. Acceptera sig själv, hitta sig själv, men vad gör man när det inte funkar? Eftersom jag inte lyckas träffa någon är det väl ett bevis på att jag ändå inte duger, trots att jag har allt på pappret?
Såg tv intervjun med dig Michael.
Wow! Du är så ärlig i dig själv. Snälla fortsätt skriva
Hur vet man när man är ”hemma i sig själv” som nån annan här skrev? Hur vet man när man är redo och klar för en ny relation? Separerade för 1 år och 3 månader sedan efter 27 års förhållande med samma man…mina barns pappa. Allt var lugnt och vi var/är överens och vänner men min kris efter detta har varit vidrig…en känsla av värdelöshet och en rädsla för att ingen annan kommer att vilja ”ha mig” igen. Är rädd att tiden går utan att jag får närheten och känslan av att vara ”efterlängtad” av en man mer. Vill hitta mig själv men vet inte hur man gör. Vill samtidigt lära mig att trivas ensam…gör det ibland men ibland kommer paniken över att vara ensam för evigt….haft ett rörigt förhållande en tid efter nu men det är ingen man jag kan leva med pga missbruk osv men han fanns med närheten och värmen…över nu och nu är ångesten tillbaka en del….hade det när jag var med honom också pga just missbruk..inget jag vill ha i mitt liv såklart, är långt ifrån det som är jag..så det är avslutat. Vill bli trygg i mig själv men vet inte hur man ”gör”.
Jag har skilt mig nu efter nästan 16 år och jag upplever nu efter separationen att jag äntligen finns – och får finnas. De senaste åren har jag mer och mer tynat bort, ignorerats och valts bort till förmån för dataspel. Skild sedan npgra veckor men känner mig mkt på väg ut på andra sidan. Min psykolog förklarade så bra för mig – du hade ju redan gett upp, och ja, jag vet exakt när jag gav upp, det var för ett år sedan. Jag har gått igenom faserna jag är ingenting värd, ingen vill ha mig, jag vill inte ha nån till en längtan igen efter närhet. Jag är så tacksam över att jag känner att jag finns igen, och att jag får finnas – och jag längtar efter närhet och ömhet, kyssar och smek. Hoppas jag vågar den dagen det blir aktuellt!!!