Jag tror inte vi kan öppna hjärtat igen. Om vi inte sörjt det som varit. Känt nederlaget hela vägen in. Om inte tårarna fått skölja rent. Ilskans blickar mötts i oss själva.
Vi kan inte bygga upp det vi inte vill kännas vid. Det är som om vi måste uppleva något fullt ut för att sedan kunna släppa taget. Känslor skadar inte, men däremot låsningar och handlingar. Orka stå medvetet i sårbarheten trots darriga ben gör någonting bra med oss.
Att sätta ord på det som sker i en tillåtande och klok omgivning är läkande. En röst i luren, även om så bara för några minuter kan vara det som ger kraft för några timmar/dagar till. Att höra vår egen röst säga vissa saker kan vara den livsnödvändiga energipåfyllningen.
Vid vissa tillfällen behöver vi även en ass kicker (hade själv en sådan när jag tappat riktningen) som säger: ”vakna nu! Vad håller du på med!? Det är den här stigen som gäller. Du är mer än detta!” Någon som ser det vi inte själva ser.
Så hur öppnar vi hjärtat igen? Se oron i ögonen, rädslorna, känn kroppen som vill springa sin väg. Andas djupt. Stå kvar. Lite till. Oj, vad vi kan vinna styrka i den upprätta sårbarheten.
Livet bär inte på några eviga garantier och den som vill lämna kommer att göra det. Vi kan inte göra och vara mer än vårt bästa. Och var ligger gränsen för det? Jag vet inte men en sak känner jag till: det finns oändligt mycket större resurser på insidan än vi kan föreställa.
Vilka hinder behöver du ta dig förbi för att kunna se den generösa utsikten?
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Behöver släppa taget, lita på min magkänsla, låta det göra ont ett tag, inte tvivla.
Kännt nederlaget ända in…
Undrar hur många gånger jag har varit tvungen att acceptera detta nederlag om och om igen
Jag ville ju inte ge upp men jag hade inget val…
Att acceptera detta har varit det svåraste
Men när känslan av kärlek till en annan finns där igen är det tecken på acceptans?!
Undrar ofta ändå om alla sår har läkt…
Så bra att du skriver om detta! Har själv undrat och också förundrats över mig själv. Kommer jag kunna älska en partner igen?… Men det är ju som du skriver, som att jag bara blivit starkare o säkrare på mig själv o hur jag vill ha det, efter att jag tagit mig genom smärtan av att missta igen o igen.
Ska bara försöka hitt lite glädje nu också… så kanske en ”väldigt rätt” person kommer in i mitt liv
Tack så mycket för en mycket bra o lärorik blogg !!
Jag måste acceptera att jag blivit rejält ” blåst” – av den jag skulle kunna ge mitt liv för. Efter 12 jättefina år och två barn blev hon en annan människa, en främling. Från att varit kärleksfull och öm och som sagt till mig -Danne, mig blir du aldrig av med. Åh vad jag älskar dig!
Till en person som är kapabel att vara otrogen, på allra värsta sätt.
Hur kunde denna dåliga sidan ”ligga gömd” i henne? Den frågan måste jag också acceptera att jag inte kan få svar på.
Sedan hoppas jag kunna se den generösa utsikten.
Förstår din smärta då jag gått på samma stig, den smärtsamma bedragna stigen och haft samma tankar….
Till slut valde jag att tänka att jag gjorde vad jag kunde, jag älskade honom och mina känslor och handlingar var äkta sen att hans handlingar och ord inte var det får stå för vilken person han valt att vara.
Jag kommer aldrig att förstå, jag kommer aldrig att få ett förlåt så jag har istället försökt tänka att förlusten är hans.
Sen har jag fått lägga mycket jobb på att inte skuldbelägga mig själv att jag varit otillräcklig m m
Jag gjorde mitt bästa och jag investerade äkta känslor och om han inte värderade det högre än så ja då var han inte värd mig
Hoppas din smärta minskar snart så att du kan ta hand om ditt sargade hjärta och finna styrkan i att du är älskvärd och våga tro på att det finns nån som ser dig som du är och att du vågar känna tillit igen.
Det är ingen lätt resa att göra
Men du är värd kärlek och tids nog är du redo för den igen
Många kramar
Tack Mimmi
Dina ord och kramar värmer.
Det värsta är över, jag har varit på botten och vänt men ibland märker jag att jag inte kommit så långt i läkningsprocessen som jag trott.
Kram
Det går upp och ner för mig också och jag tror det måste få göra det….man kan liksom inte påskynda läkandet.
Jag skulle vilja spola fram till det där ögonblicket när jag har läkt och mår bra igen men det går inte…
Jag har försökt förlika mig med att det får ta den tid det tar…
Försöker inte fastna i bitterhet över att han lever loppan i sitt nya liv medan jag är trasig.
Försöker tänka att jag kommer bli stark och mer säker på mig själv av den här erfarenheten när jag väl är på banan igen.
Ibland tror jag inte på det alls men ibland lyckas jag övertyga mig själv att jag en dag kommer stå stärkt och redo för kärleken igen! Men det får ta den tid det tar för det går ju som sagt inte påskynda processen.
Man måste få sörja och bearbeta för att kunna blir fri och för att kunna leva igen.
Hoppas du kan finna tillit i att du också kommer bli starkare och redo för kärlek en vacker dag❤️
Jag vill inte ge upp tron på kärleken
Jag tror att det finns kärlek även för brustna hjärtan ❤️
Tids nog
Utifrån ovan kommentar vill jag tillägga:
Denna dåliga sida du benämner är också en känslomässigt sårad person
Tänk på att vi alltid bär lika mycket ansvar i en relation
Det är sårande att bli lämnad, men även en stor utmaning i livet att lämna.
Cissi, jag förstår inte riktigt mitt ansvar.
Vi hade ett jättebra förhållande. Hon var jättelycklig ( sa hon till mig i alla fall), jag var lycklig. Hur skulle jag då kunna veta att något var fel. Vari ligger mitt ansvar då?
Man kan lämna på olika sätt. Hon gjorde det på värsta tänkbara. Man kan lämna och samtidigt respektera den man lämnar.
Du får gärna förklara för mig mitt ansvar i detta.
Cissi,
Hoppas verkligen du tar dig tid att svara på hur jag har lika mycket ansvar i vår relation. Jag kan inte släppa detta. Du vet tydligen något jag inte vet. Du har kanske svaret som kan ge mig ro och gå vidare. Det fanns inga som helst tecken på att något var fel i vår relation – tvärtom. Vi bekräftade varandras kärlek ofta och kommenterade hur bra vi hade det.
Hej Daniel! Smärtan i att ha blivit lämnad delar jag med dig. Sedan, om jag kommer ihåg din historia rätt, så blev du det på ett mycket mer smärtsamt sätt än jag.
Exakt vad Cissi menar vet jag förstås inte, men jag ville skriva om hur jag ser på det. För jo; hur avskedet än går till och hur svårt det än var att se vad som var på gång så är man två om ansvaret i en relation. Och även om det var min exman som lämnade mig så är jag övertygad om att det var svårt för honom också.
Och jag tänker att det faktum att din exfru har betett sig på det sätt som hon gjorde måste bero på att hon har sår som hon inte lyckas hantera på ett mer konstruktivt sätt, som gör att hon ser till SIG och ingen annan. Det är ingen ursäkt, och troligen kommer du aldrig att få någon förklaring, men jag är övertygad om att hur mycket vi än tycker att de vi lever med borde kunna bättre, så får vi acceptera att de inte kunde det.
Samtidigt tror jag inte att någon relation går från att allt är bra till att en av parterna är otrogen på ett ögonblick. Du säger att det inte fanns några tecken. Är du verkligen ärlig mot dig själv i det? Eller fanns det något du valde att blunda för.
Som jag ser det handlar den fortsatta vägen när man har blivit lämnad inte om självförebråelser, däremot om att öppet och ärligt våga se sin egen del i det som hände och växa av det. Inte för att inte den andra har sitt ansvar, utan för att dennes del i det nu är historia. Det som räknas i ditt liv är du och dina barn. På vilket sätt och hur mycket du vågar se vad som hände och därmed växa för att du ska må bra, samt om du vill, kunna få en bättre relation i framtiden.
Så sätt fokus på dig. Våga se dig i spegeln. Våga upptäcka litenheten och storheten. Våga upptäcka smärtan och styrkan. Det kommer du att växa av. Varmaste kramarna!
Hej Marianne
Jag har pratat med min exfru om detta och frågat nu i efterhand. Vad var det som var dåligt med oss?
Hon svarar – Inget, vi hade det jättebra. Hade jag inte stött på denna nya killen hade vi fortfarande varit gifta.
Så Marianne och Cissi – vad har jag missat? Vari ligger mitt ansvar?
Jag tror det finns de som ”söker” hela tiden (kanske omedvetet). Detta kanske var oundvikligt och hade hänt förr eller senare. De faller för nykär-känslan. Den kan jag aldrig ”tävla mot”. Oavsett hur bra vi hade det så har man inte ”fjärilar i magen” efter 12-13 år och två barn, eller hur?
Daniel, vi har liknande erfarenhet och jag tror som nån skrev att det inte handlar om nåt du missat i er relation utan det rörde sig om något som hände utanför er relation.
Jag har utsatts för frestelser men valet för mig har varit enkelt jag har valt min man för jag värderade vår relation och familj högre än en tillfällig erotisk händelse så jag tog aldrig det steget.
Min man däremot gjorde ett annat aktivt val och jag hade ingen aning om att det var en sådan situation så hur skulle jag kunnat förutse den eller förhindrat den?
Man kan inte klandra sig själv för andras aktiva val när det gäller otrohet.
Så tycker jag i alla fall
Det är ett aktivt val att vara otrogen
Jag tänker också spontant, att man har delat ansvar. Jag blev inte lämnad pga någon annan, men efter en djup kris, som jag hamnade i när han inte ville skaffa fler barn. Han stod inte pall och stöttade när jag som bäst behövde honom. Så långt sträckte sig inte hans kärlek. Jag tänker att han inte var stark nog, att han hade gamla knutar som hindrade honom.
Vi väljer ofta partner efter dolda mönster, som vi kanske inte tvingas reflektera över förrän efter kraschen. Jag är ansvarig för att jag valt en man med vilken jag kunde spela en fortsatt egenvald offerroll.
Jag har goda vänner där han varit upprepat otrogen. De hade träffats som mycket unga, skapat det lyckliga familjeprojektet (som deras föräldrar förväntade), med barn och släkt som fick ta precis all tid. Han saknade något annat i sitt liv, och sökte bekräftelse hos andra. Ha sa inte ens ett ord när hon kom på honom. De var tillsammans i flera år efter det första sveket. Det kom
fler. Allt var ”bra” utåt. Hade hon också ett ansvar? Hon valde en man för att han på ytan passade i hennes uppsättning i rollen som familjefar. Hon var inte särskilt intresserad över vem han var på djupet. Och hur de båda kunde utveckla sina roller efter barnen. Hon såg inte sin egenmakt, utan godtog hans svek och tystnad. Hon var inte ansvarig för otroheten, men delaktig i att skapa en relation med de gled isär.
Oavsett vilken roll din partner bjuder på, är du ofta ansvarig för halva scenen! Jag har förstått det först efter min separation.
Jag håller med Marianne, ta dig tid nu att reflektera över din roll och växa. Se om du med värme kan hitta några sidor och sår hos ditt ex som kan förklara hennes svek. Jag önskar dig all lycka! ☀️
Jag har tänkt mycket på ditt inlägg Daniel då jag själv har varit i din situation fast tvärtom. Jag tvekade först om jag skulle berätta, men det kanske kan vara till nytta.
Jag var den som lämnade min man efter många år tillsammans, och det plågsamma uppbrottet handlade just då om att jag träffat en man som jag på något sätt trodde var svaret på det tomrum jag kände. Så här i efterhand kan jag se så många tecken på att min man och jag långt tidigare borde ha fattat var vårt äktenskap var på väg, men varken jag eller min exman hade några som helst verktyg. Vi var två rädda människor.
Det var ett fruktansvärt uppvaknande och jag bröt all kontakt med den nya mannen kort efter min separation. Jag insåg att det bara fanns en väg – att ta reda på varför jag och min man hamnat där vi gjort. Jag har haft mycket svårt att se mig själv i det här och det jag gjorde mot den man jag faktiskt älskade, men även mot våra barn och familj. Jag har fått jobba mycket med skuld och skam och verkligen lärt mig att allt börjar med mig. Det har varit en lång väg tillbaka och idag förstår jag så mycket mer. Jag vet att jag lämnade för att jag var livrädd för att bli övergiven. Hellre då att överge själv. Hade någon tidigare berättat hur det kan bli när man som par slutar att kommunicera, att man börjar dra slutsatser utan att fråga, välja att sköta allt snyggt utan bråk, inte bekräfta varandra, inte ta sitt ansvar i relationen, ja, då hade jag gjort mycket tvärtom. Hela min självbild handlade om att jag inte var älskad i den relation jag var, och letade därför omedvetet efter en utväg istället för att ifrågasätta. Jag trodde att mina prestationer var det som räknades och var därför duktig på det mesta av ytlig karaktär. Jag trodde inte att jag dög för den jag var. Jag skulle ha berättat om mina behov, frågat min man vad han ville och behövde och krävt att vi skulle ta krafttag för att rädda vår relation. Tagit plats. Det här är helt obegripligt för mig idag, för det går verkligen inte i linje med vare sig mig eller mina värderingar. Jag önskar att jag hade reagerat när känslorna för den andre mannen dök upp, vad de stod för och vågat ta upp det med min man. Det var ju mitt val. Nu förstår jag att våra djupt liggande relationsmönster är något vi inte kommer undan om vi inte ser dem i vitögat och börjar agera på ett nytt sätt.
Så Daniel, genom att berätta det här vill jag visa att allt inte är vad det ser ut som alla gånger. Alla relationer är unika, men jag tror att mycket går igen. Jag hade inte träffat min stora kärlek, utan jag levde redan tillsammans med honom, men vi begrep inte hur vi skulle nå varandra. Han hade ett mönster att knyta an som handlade om att hålla avstånd och jag ett sätt som handlade om att inte stå upp för mig själv och mina behov. På sikt en hopplös kombination OM man inte kommer till insikt och vågar visa vem man verkligen är. Idag har jag så smått börjat bygga upp mig själv igen…vem är jag, vad tycker jag, vad gillar jag att göra osv. Skaffa mig ryggrad och konturer. Jag tror verkligen på förändring, men jag är inte stolt över att jag gjorde min man illa även om både han och jag idag vet att vi båda bidrog till att relationen inte fungerade. Det som är synd när det gäller otrohet, är att man ofta sätter fokus på själva otroheten istället för att se den som ett symtom på orsaken till själva haveriet. Det kräver att man måste jobba sig igenom själva sveket innan man kommer till botten med vad som gick fel. Men frågar du mig så är det alltid en sorg för bägge parter.
Tack för att du berättar Helene. Jag ska läsa dina rader några gånger i lugn och ro när barnen somnat ❤️
Tack Helene för att du delade med dig, stort varmt tack. Säger som Celeste, att det är oerhört värdefullt att få några exempel på svar som jag aldrig fick av min man som lämnade.
Och precis som ni Helene och Celeste är jag så övertygad om att vi styrs av gamla dolda mönster, ända tills den dag vi väljer att våga se dem, då går det att bryta mönstren.
Jag har också tänkt mycket på det Daniel och andra vittnar om: att inget gick att förutse. Och jag tänker fortfarande att jag inte riktigt tror på det. För jag tror ändå att även vi som blivit lämnade valde oss en trygg och bekväm roll.
Jag och min exman hade samma mönster som ni Helene. Han höll avstånd och jag vågade inte se mina behov, medan han såg väldigt mycket till sina. Och jag klagade på att han höll avstånd och han tyckte att jag var för krävande.
Idag kan jag se hur han passade perfekt in för mig, genom att han bara såg till sig själv kunde jag göra likadant och slapp att ta itu med den hemska uppgiften att se till mig själv. Men det vågade jag inte se, utan gnällde på att han inte såg till mina behov. När grundproblemet för mig var att JAG inte såg till mina behov.
Man kan ju tro att det skulle vara positivt att kunna se till sina behov, men för en som aldrig gjort det är det ett helvete att börja göra det. Jag har haft en skittuff resa med att sluta vänta på att någon annan ska ge mig mitt värde och med det tala om att jag är viktig och se till lina behov, och börja göra det själv. Det har varit makalöst ångestfyllt att våga börja tro på att jag är värdefull. Det har varit som att hoppa rakt ut över ett stup utan att veta om någon fångar mig.
Det visade sig att jag fångade mig själv. Jag har äntligen kommit till att våga tro att jag är värd en bra relation. Och visst var det exmaken som lämnade mig, men med min nya insikt har jag förstått att det inte var mig det var fel på, utan att han inte hade förmåga att ge det som jag, och vi alla, är värda att få – en trygg, tillitsfull, kärleksfull och glädjefylld relation. Men det börjar i att vi själva ger oss själva det.
Tack det värmer det du skriver. Jag tar speciellt fasta på hur vi genom att välja vår partner, gör det enkelt för oss genom att inte behöva ta tag i våra egna demomer och verkliga behov. Att slippa ta tag i de verkliga problemen som hindrar oss från att kunna leva fullt ut. Idag finns det liksom ingen återvändo även om mina ben är skakiga och sikten halvtaskig emellanåt. Jag vet åt vilket håll jag måste gå, att det börjar med mig och att jag inte kan lägga min lycka i någon annans händer.
Helene, så modigt och fint att av dig att dela med dig av din berättelse! Du har gett mig en mycket djupare förståelse för den andra, hen som lämnar och ”sviker”. Att hen kan ha gått länge med obemött förtvivlan. Vi delar samma båt i relationen, och det är ofta våra gamla försvarsstrategier som avgör hur vi agerar när det stormar eller blir dödsstiltje.
Jag levde också i ett förhållande med en man som höll mig på avstånd, och för mig är det också idag obegripligt hur jag så länge kunde finna mig i detta. Jag upprepade mina föräldrars äktenskap. De älskade varann, men kunde inte hantera och respektera varandras olikheter. Nöjde sig med att klaga på en trist relation.!Trodde det skulle vara så,
Att våga känna, visa och möta sitt inre barn och partners inre barn tror jag nu är enda vägen till kärlek. Tänker på hur man bemöter sina barn när de överskrider gränser: ”det du gör är inte ok, men jag älskar dig ändå, finns alltid här och lyssnar på dig om du vill dela med dig av det du känner.”
Sedan finns alltid människor som väljer otrohet som en flyktväg gång på gång, inte vill reflektera och inte vill se sin egen roll och förändras. Då gör man nog bäst i att lämna.
Tack Celeste. Det var inte självklart att välja att dela med mig, då jag fortfarande har svårt att förstå att det är mig det handlar om. Det jag gjorde är belagt med skam, och den skam jag har känt har varit oerhört plågsam men är nu bearbetad. Jag har accepterat, förlåtit mig själv, blivit förlåten och insett att det finns ett liv därute som väntar. En vän sa för något år sedan: Men Helene, det får ju vara en måtta på allt elände, du har ju faktiskt inte dödat någon… Det gäller att sätta punkt och sluta slå på sig själv. Jag har gått vidare och vet att jag idag har en inre kompass som är så mycket tydligare.
Det finns så många tänk om, men jag börjar förstå att jag kan bara koncentrera mig på mig själv. Min exman och jag har en fin kontakt idag, och vi tycker fortfarande mycket om varandra. Jag har börjat rannsaka mig själv för att förstå vad dessa känslor står för. Det är en balansgång där jag försöker lyssna inåt. Jag har som sagt en förmåga att tänja mina gränser, och där måste jag vara vaksam.
Liknelsen med hur vi förhåller oss till våra barn är klockren, det är så vi måste förhålla oss, precis så. Högt i tak, ärligt och ett ständigt pågående samtal. Tack:)
I dag är jag nere i avgrunden. Förra veckan fick jag ett sms från mitt ex, att han har träffat en annan. Har skrev dessutom att han hade börjat prata lite med barnen om det och ville att jag skulle veta det från honom först. Jag är ledsen och arg, sårad. Han är inte större än att skriva ett sms, istället för att ta det face to face. Jag vet inte vem det är eller hur länge dom har träffats. Det gör skit ont.
Andas, ta ett steg i taget. Det kommer att gå över, men just nu gör det såå ont.
Tänker på dig LA.
Det gör så ont, jag vet. Har varit där.
Barnens försa vecka i mammas nya lägenhet, efter hon flyttat så välkomnades dem av en främmade man. Den mannen hon varit otrogen med. Man tänker så mycket på barnen, hur de ska ta det. Får de en bild av det ska vara så lätt att vara utbytbar…
Det verkar som att barnen tagit det ganska bra ,men samtidigt vet man inte om det kommer i efterhand.
Vi kan nog bara försöka prata med barnen om det som händer och säga till dem att om det är något de går och tänker på så måste de prata om det. Inte hålla något inom sig.
Kram
Daniel, det låter så känslokallt gjort av ditt ex. Jag förstår att du haft det tufft, men ser i dina rader att du måste vara en klippa, och jag önskar inget hellre att du kommer så småningom träffa en person som kan matcha dig.
Tänker på dig!
Blir ledsen när jag läser att fler barn än mitt fått se hur snabbt en förälder byts ut och blivit introducerad för en ny partner på tok för snabbt
vad skickar det för signaler…?
Förstår att det känns tungt men det man får hoppas på är att det är en person som funkar med barnen
För hur det än är så är det viktigast att barnen och den nya funkar även om det svider som fn om de gör det men alternativet är ju ännu värre…
Kram
La och Daniel ville bara skicka varma styrke kramar till er…
Det kommer bli bättre dagarna ljusare och era steg lättare…
Tack för att ni finns❤️. Från att vi knappt har pratat alls på drygt 1 år så kvittrar han som en kanariefågel nu. Kan säga ärligt att jag önskar honom all lycka, men skona mig från nykärslyckoruset.
Bryt ihop och kom igen
Stor kram till er❤️
Jag vill också skicka många varma kramar till er som blivit sårade av den ni älskat och litat mest på…jag hoppas att jag aldrig behöver hamna där – det måste vara så oerhört smärtsamt å tungt!!! Men jag vet att ni kommer att klara detta!!! ❤️❤️❤️
Tack till er alla. Även om jag inte förstår vissa resonemang så är det nyttigt att få nya infallsvinklar.
Kram på er ❤️
Man blir verkligen ödmjuk inför all erfarenhet, kloka insikter och mod att lämna ut sig som finns i detta forum. Vi hade inte fysisk otrohet inblandat i vår separation men jag känner verkligen för er som blivit utsatta för detta smärtsamma svek. Något jag funderat på vad är egentligen mental otrohet. Finns den? Kan man definiera den? När någon av parterna, eller kanske tom båda är mentalt frånvarande. Så mycket frånvarande och med en sådan distans att tankar, blickar, omedvetna attityder och subtila gliringar börjar förgifta relationen. Att man hellre gör saker med vänner, planerar och ser fram emot tillfällen där inte visamheten finns med längre. Närvarandet är sedan länge borta och tankarna glider över den trevliga grannen som man mötte i affären.
Vad vill jag ha sagt med detta? Jag såg inte detta i vår relation förrän jag verkligen hade bottnat ur mig själv. Jag la all, och jag menar all skuld på mig själv för vårat haveri. Jag kunde inte reda ut alla trådar i vårat mönster innan jag tydligt såg vad som var min skit och vad som var mitt ex skit. Jag tror alla människor har ett bagage. Alla har ett in programmerat sätt att relatera till andra människor. Nyckeln till att kunna läsa av, ha förmågan att reflektera och dra slutsatser om hur jag ska förhålla mig till det som händer omkring mig ligger i självkännedom. Är den svag och otydlig så är man blind.
Ansvaret I en relation är att båda parter ska ha koll på sig själva. Veta om vad som är mina gränser, mitt bagage, mina konturer och prata-lyssna-reflektera-våga vara sårbar. Att veta vad det innebär för mig själv att vara sann mot sig själv. Hade jag och mitt ex haft detta I vårat äktenskap så skulle vi vara ett av dem paren som levt lyckliga tills döden skiljt oss åt. Helt övertygad om detta.
Bra skrivet Håkan!
Håkan, jag känner så igen mig i det du skriver. Hade jag, hade mitt ex varit sanna mot oss själva hade vi inte separerat efter våra 20 år tillsammans. Länge har jag gått med känslan att jag inte var sann mot mig själv. Men det var inte han heller. Efter att då barnen började bli mer och mer självständiga så var detta mer och mer uppenbart. Jag har en bit kvar…men börjar mer och mer förstå vad som verkligen hände med oss. Tack för din fina text! Du satte ord på många av mina tankar…
Håkan, jag tror det finns en mental otrohet, som kan leda till fysisk otrohet, men inte alltid. När du är i ett förhållande, och inte direkt sviker, men är medveten om att du inte tänker eller beter dig med partners bästa i första rummet. Filosofisk fråga: Är man otrogen, när man inte förstår bättre utan tror att relationen ska vara så här distanserad? Min man och jag var båda mentalt frånvarande. Han lät sitt arbete och sin ursprungsfamilj gå före vår relation, gång på gång. Jag satte inte honom i första rummet när jag ältade våra problem med väninnorna. När det var roligare att ta en öl med kompisarna än en middag med honom. När jag hade en diskussion med en kollega som gav mig en energikick, och jag jämförde med min man. När jag gnällde och var missnöjd men inte tog itu med våra problem på allvar. Jag har varit blind, för jag har inte förstått de där gränserna mellan mig själv och andra. Jag har blivit medberoende i förhållanden.
Jag tänker att livet och relationer är som en båtfärd. Var och en ska ta ansvar för att sköta och styra sin egen lilla båt och kompass, och själv sätta ut kursen. Man kan slå följe med någon annan båt, för att man uppskattar sällskapet så mycket och inser att man vill färdas åt samma håll. Kanske justera kursen något, och tacksamt upptäcka resmål man aldrig själv tänkt på… Hjälpas åt att undvika grund och läsa sjökort när det stormar. Dela underbara upplevelser på vägen. Men man ska aldrig hoppa över till den andres båt, lämna sin egen båt vind för våg, och tro att den andre ensam ska ta över rodret. Då riskerar man att få simma tillbaka hela vägen en dag. Man kan aldrig veta vilka utmaningar och resmål man möter på färden, och hur länge man kommer att vilja slå följe!
Celeste, vilken härlig liknelse med båtlivet. Segling är en av mina passioner så det var extra träffande :). Råkar man nu lyckas köra upp på grund när kulingen viner i masten så finns det någon som kan dra loss!
Jag lider med Daniel och LA, fy vad jobbigt ni har det! Ta tio djupa andetag flera ggr per dag och tänk på nör ni andas in och ut för att komma till sans med alla känslor som är ute i rymden och far. Jag har varit där ni är, för fyra fyra år sedan.
Du har rätt Daniel…vissa människor är sökande av sin natur. Och tyvärr så även om vi tror oss veta allt om den vi älskat i många år (27) så kan överraskningar dyka upp. Och naturligtvis måste det inte vara bägges fel i en relation för att en otrohet ska dyka upp. Så sträck på dig Daniel, du verkar vara en riktigt bra man som verkar ha haft en trygg uppväxt som gör att du ryggrakat vågar stå för de handlingar du orsakar.
När det knakar i ett förhållande/äktenskap (det gör det i alla) så kan de personer som är trygga i sig själva våga börja prata och föra en dialog kring hur man ska lösa problemet. Min före detta man sade till mig några veckor efter chockbeskedet att han träffat en ny- jag har alltid haft en längtande tanke efter andra kvinnor. Nu nör det gått fyra år och jag lever ett fantastiskt bra liv, så är den faktiska sanningen att jag visste det, undermedvetet….han har fortfarande längtande tankar efter andra kvinnor och kommer nog förmodligen att alltid ha det tills den dagen han kanske klarar av att göra upp med sina egna svaga sidor, göra den berömda inre resan, och få lugn i sitt sinne.
Skillnaden är att du Daniel, Mimmi, och säkert många här inne ALDRIG skulle lösa antingen problemen med oss själva eller i förhållandet med att vara otrogna.
Minnerfarenhet är att de barn/ungdomar som får växa upp med föräldrar som är otrogna eller med föräldrar som inte är kärleksfulla mot varandra har lättare än de som får en lugn, glädjefull och harmonisk uppväxt, att dels vara otrogna eller dels vara de som lämnar plötsligt. De är inte tillfreds med sig själva.
För oss, starka, som står där lämnade kommer nog ofta en sorg och skuld till att vi inte förstod, eller räckte till för de vi älskade över allt annat här på jorden. Det är värre att sörja någon som lever än någon som dött!
Jag vill inte smutskasta den som lämnar jag har all respekt för att människors agerar utifrån de situationer de är i. Vi lider alla ibland av psykisk ohälsa och vi kommer in i livskriser allihopa….men vi kan inte ändra på vår partner, den inre resan kan bara han eller hon göra själv.
Men jag släpper aldrig min åsikt om att otrohet är farligt och att trygga människor lämnar ett förhållande på ett värdigt sätt med respekt för den man levt med och för gemensamma barn.
Jag har mött flera människor som separerar på mycket värdiga sätt för alla parter runtomkring dem utan att såra. Men de har också varit trygga människor från barnsben.
Jag önskar att ungdomar idag kunde få lära sig i skolan hur man ska repeterar sina medmänniskor, familj, släkt, grannar mfl. Sverige har blivit ett individsamhälle och jag önskar att vi snabbt hittar tillbaka till -60 talets gruppsamhälle.
Avslutningsvis blir jag rörd till tårar när du Daniel skriver att du måste bara finas dör för barnen….helt rätt, de är inte under några omständigheter skyldiga till alla separationer som sker i Sverige idag! Men glöm inte att du måste se till att ta egna steg, några varje dag, som tar dig framåt till egen lycka och glädje, se till att ha roligt! Menar inte att du ska träffa någon ny utan vad gillade du att göra som ung? Simma? Börja simma nu! Eller vad har du drömt om att göra? Att snickra en byrå i olika ädelträ? Gör det nu, så tar miner sakta framåt.
Det är inte hur man har det utan hur man tar det!
Åhh Anna, jag gråter floder nu när jag läser dina rader. Någon (du) som känner/förstår vad jag känner.
Jag vill så gärna tro att det faktiskt är jag som är den starke, även om det känns precis tvärtom. Ja, jag har haft en trygg uppväxt och framför allt en fantastisk mamma och syster.
Jag försöker fokusera på att ta hand om mig själv också. Träna, äta rätt, sova osv.
Jag skulle vilja krama dig nu ❤️