Kvinnan säger: ”i mitt fall har jag lärt mig en sak – om det är en man som jag först och främst känner sexuell attraktion till. En med charmig farlighet/trasighet, vet jag att jag skall vända ryggen och gå åt ett helt annat håll. Varför? För att det finns latent medberoende i mig. Växte upp med en pappa som var alkoholist. Försökte rädda honom men det gick inte, så omedvetet har jag försökt rädda andra män för att reparera hjälplösheten. Min passion har varit destruktiv för mig.”
SÅ lätt för oss att klampa in i invanda beteenden som tar oss långt ifrån det som kan göra oss lyckliga på sikt. En kortsiktig känsla som förför och gör att vi kör samma sak om och om igen. OCH SEN STÅR VI DÄR OCH UNDRAR VAFÖR VI ÄR OLYCKLIGA.
Innan jag skriver vidare – jag är inte på något sätt alltid klarsynt, i närheten av perfekt och lyckas långt ifrån alltid leva som jag lär. Kliver också in i vanor som drar nedåt. Har dock börjat öppna ögonen lite mer.
Det där som ger bra känslor med någon:
TILLIT: förankring i att det här är en person som vill mig väl och där jag kan vara jag utan sociala masker.
SÅR EXPONERAS: gamla mönster kommer upp till ytan i ett förhållande. I en hel relation är det mer än ok. Vi växer. Men bara med den som är:
TILLÅTANDE: vi är alla sårbara och stundtals i utsatta lägen. En kärleksfull partner står pall. Inte på ett självutplånande sätt, utan med stadig ryggrad och med kärleken till sig själv intakt .
GLAD OCH STARK: när jag befunnit mig i relationer som inte varit bra har det ständigt funnits en oroskänsla, energi som läcker och malande tankar: ”när släpps bomben?” Med rätt person kan du både vara i din styrka, lättsamhet och sårbarhet.
TVÅ SOM GER OCH TAR: ett naturligt och avslappnat flöde där det känns som om du går på jämn väg. Inte uppför i sand som får dig att sjunka. Ständig otillräcklighet finns helt enkelt inte på menyn. Oj, vad det ömsesidiga värmer!
BERÖRING: fysisk beröring befriad från tanken: ”får väl ställa upp.” Ett flow av perfekt behaglig vattentemperatur.
KOMPLIMANGER: behöver jag säga mer?
ÖGONKONTAKT som skapar trygghet.
ORD OCH HANDLING MATCHAR: de flesta kan skriva fina meddelanden, men att visa det i handling över tid är någonting helt annat. I perioder kan vi behöva någon som tror mer på oss än vad vi gör på oss själva.
GENEROSITET: på alla plan. Emotionell snålhet dödar gnistan.
En partner som RESPEKTERAR dig och sig själv.
Tittar ut genom fönstret och tänker: ”vilka självklarheter jag skriver om. Inget unikt och revolutionerande.” Men vi glömmer emellanåt och behöver påminnas .
Lägg aldrig DIN tid på någon som slösar bort sin egen tid.
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Precis som du skriver det borde väl vara självklart! Men vad är det då som gör att vi nöjer oss och finner oss i den situation som vi befinner oss i, där så mycket av detta självklara saknas?
Ha en bra dag!
Man vet vad man har, men inte vad man får. Och de flesta är rädda att bli ensamma.
Stämmer så, att många är rädda för att bli ensamma. Endel t.om börjar med ett nytt förhållande efter en mycket kort tid efter separation.
Mitt bidrag blir då kognetiv dissonans vilket är ett finare ord för att vi tappat(undertrycker) perspektivet. Dvs vi ser inte att det finns andra möjligheter till ett bättre liv. Sedan instämmer jag med andra orsaker så som rädslor, gemensamma barn etc. Väl värda att ta hänsyn till såklart men har man inte perspektiv så är det svårt att fatta bra beslut! /A
Mitt i prick som alltid Michael!
Jo, visst är det självklarheter…på ett sätt. Men när allt finns där och man upplever att man äntligen träffat rätt! …och det ändå finns en liten gnagande oroskänsla…då är det så svårt att förstå varför den är där. Stämmer inte bilden av den andre? Eller är det mina egna gamla erfarenheter och sår som visar sig? Ibland är det svårt att veta om man ska lita på magkänslan eller inte.
Men, gissar att tiden lär visa vilken typ av magkänsla det är!
God fortsättning och må gott!
Ibland är viljan / önskan större än sanningen.
Tror att magkänslan stämmer 🙁
Tack för alla tänkvärda tankar.
Precis så! Der blir en viktig påminnelse för mig: Ibland är viljan/önskan större än sanningen. Magkänslan/intuitionen stämmer.
Alltså, du är inte så dum…
Precis som du själv säger, det är självklara saker. Ändå missar vi dem precis hela tiden. Jag missade det rätt brutalt på en del punkter, men träffade bullseye på andra. Dock är det ju inte så att det ena ersätter det andra.
Tack för en bra blogg.
Gott nytt år önskar jag dig och de dina…
Tack Martin – Vi är mänskliga! Önskar även dig ett Gott Nytt År!
Skriver under på det 🙂
Vi blir bättre efterhand , förhoppningsvis !
Ps fina foton
Tack Lin:-))
Äntligen kommer ditt inlägg! Jag började befara att det har hänt dig nå’t! 🙂
Var lite kreativitetsstopp innan det lossnade idag:-)
Att sätta sig ner och skriva är ett bra sätt att sätta ord på sina tankar och känslor, ett sätt att reda ut det ”virrvarr” av tankar som ibland blir. För mig är det ett sätt att komma närmare vem jag är, hitta, acceptera, stärka och till slut förhoppningsvis se mig själv. Att våga vara den jag är, fullt ut, och ta med det ut till alla jag möter.
Att läsa din blogg ger oxå en styrka till min utveckling, att se någon annan sätta ord på ”mina tankar” 🙂
Tack för att delar med dig <3
Håller med dig om att skrivande skapar ordning bland motstridiga känslor. Tack för dina ord Mina. Varma hälsningar till dig.
Den sorgsna känslan infinner sig i mitt bröst när jag läser och det rullar tårar ner för min kind. Det berör så mycket det du skriver och att det kan vara så svårt att släppa nåt som inte är bra. Tack för dina inlägg det stärker. Tack för att du berör och ordnar till oredan i hjärnan och känslorna!
Tårar som kan befria Annika. Vi behöver tid för att röra oss bort från det som inte är i linje med vad som är bäst. Varma tankar till dig.
Från klarhet till klarhet! Tankarna har redan vandrat rundor i huvudet men ibland blir man nästan besatt av att det skall gå fast att alla punkterna du har radat upp här lyser med sin frånvaror. Det är dags att sluta välja att bli ett aktivt ”offer” och i stället fundera på vad man verkligen vill ha. Tack för påminnelsen 🙂
Ja, ”rundor” i huvudet verkligen ta oss bort från kärnan i vad vi verkligen vill. 🙂
Helt rätt!
Hoppas du haft en fin jul Michael!
Tack Jennifer och hoppas att även du har/haft en bra Jul. Kram
Jag hittade det där. Alla rätt så att säga. Trodde knappt det var sant. Är ganska säker på att han kände det samma. Men han gick sin väg. Kan det bli för bra?
Det kan bli för bra för den som inte tror hon/han förtjänar…
Jag trodde det var jag som var rädd och kanske inte var värd allt detta. Jag förstod inte att han var räddare. Har så svårt att gå vidare eftersom jag vet att det finns nåt mellan oss.
Ja, visst borde det vara självklarheter men så lätt att tappa bort sig och glömma att det faktiskt är så det ska vara….
Sista biten. Att ej slösa sin tid på någon som slösar sin egen tid. Den träffade rätt. Att ha varit i en relation utan tillit, respekt och närhet, med allt vad det inneburit. Antar att man bygger upp det tillsammans: att slösa sin tid på någon som även den slösar sin tid.
Så sant ..jag har varit i fel relationer trots att det klickat i början..men efter ett tag så finner jag att vi är på olika planeter och ljusår ifrån varann på värderingar och hur vi tycker en relation bör vara för att hålla.Sen att då kämpa i alldeles för många år för att få det att hålla,att han ska ändra sig o sen till slut inse att nej det kommer inte ske.Jsg kan inte förändra ngn annan utom bara mig själv.
Jag måste ge mig själv rätten att hoppas få träffa denna man som vill samma som mig, som har samma värderingar och matchar med migm.m.Det tog mig 30 år att finna honom och då har jag själv märker jag oxå förändrats.Nu hoppas jag att vi får leva resten av våra liv tillsammans vare sig vi är särbo eller sambo. …
Hur vet man..? Hur vet man att det är dax att lämna? Jag menar på riktigt lämna? Ta steget..? Släppa taget, hur släpper man taget? Hur ska det kännas när tiden är inne? Tänk om man ångrar sig..? Om man har förlorat sig själv i ett förhållande pga att man inte satt gränser, om man sen börjar sätta gränser efter några år, klarar förhållandet det då?
Önskade också att det fanns något specifikt som visade när det är dags. Men plötsligt en dag bara bestämde jag mig, orkade inte mer. Men det få bli som det blir. Jag har fortfarande ångest över mitt beslut, det kommer nog fortsätta efter jag flyttat ifrån vårt gemensamma hem. Jag känner avundsjuka när jag tänker på att han kommer träffa en ny, värt blir det när man tänker på om han skaffar fler barn med någon annan. Men innerst inne vet jag att jag inte kan stanna. Men vi har haft många år tillsammans och det måste få kännas när man bryter det man är van vid och har anpassat sig till. För hoppningsvis finns det någon för mig där ute som får mig känna att jag är någon som de vill ha i sitt liv.
Hej, jag står precis o väger vilken vågskål som är tyngst om vad som blir bättre eller sämre med att stanna kvar det är så tufft att fatta ett beslut…7
Hur vill du att det skall kännas om 3 år från nu Mita? Varma hälsningar.
Att få vara lugn och ha ro i stjälen att vara glad skulle vara underbart ha roligt inte bara borta även hemma i vardagen….
🙂
Hej, känner precis som du väger för nackdelar med att vara kvar eller kasta mig ut i något som jag inte känner igen 33år är många år ihop
Har ställt samma frågor till mig själv. För mig klara förhållandet ej att jag börja sätta gränser. När det sen tog slut och min känsla efteråt var en enorm lättnad så insåg jag att det var dags ”på riktigt” att lämna.
Hej Michael.
Självklarheter allt du skriver, men ändå är vi många som har varit fast i dåliga relationer, dåligt självförtroende och annat som på inget sätt är bra för oss.
Som 48-åring har jag äntligen hittat rätt. Det har varit en lång resa, men jag har lärt mig mycket på vägen hit. I dag har jag hittat kärlek, jag känner i mitt innerste att jag är älskad. Inte bara älskad av mannen i mitt liv – jag har äntligen börjat älska mig själv och vet att jag är värd den kärleken, jag får.
Det svåra har för mig varit att vara ärlig mot mig själv och sen acceptera vem jag är.
Alla vill vi älska och älskas, men inte för varje pris. Kärleken är störst, och kärleken till oss själva är lika viktig som den till andra.
Trevligt att läsa dina ord, Michael – ibland behöver vi påminnas om, vad lyckan är.
God fortsättning och gott nytår!
Mh
Birgitte 🙂
Tack för att du delar med dig Birgitte:-) God fortsättning och Gott Nytt År till dig med. Varma hälsningar.
Tack Birgitte!
”Det svåra har för mig varit att vara ärlig mot mig själv och sen acceptera vem jag är.”
I den meningen ligger livspusslet, 1500 bitar med motivet endast hav.. Där vågorna och krusningarna ger en hint om vilka bitar som hör ihop.. Svårt men det måste gå att få ihop det..
Hur gjorde du för att lära älska dig själv?
Du inger hopp Birgitte!
❤️
Jag lever i ett gift förhållande , men är ej lycklig vi går och retar oss på allt . Till saken hör att min fru har bedragit mig på det ekonomiska planet , bla har beställt prenumerationer av tidningar , beställt via blocket , Tradera osv osv . Har fått betalningsanmärkningar pga detta , har även fått dåliga omdömen . En del människor undrar varför märkte jag inget , men jag jobbade i Norge så hon beställde o gömde posten för mig detta uppdagades när jag skulle ansöka om lån hos banken . Banken sa att det fanns 6 st anm , bla bilförsäkring , eftersändning av post , husförsäkring . Idag har jag blivit vansinnigt förälskad i en annan kvinna enda skillnad mellan oss är att jag är 16 år äldre . Men kemimässigt känns det som vi är själsfränder har aldrig känt såhär starkt , kvinnan vet om mina känslor . Jag är beredd att offra allt hur kan man känna så fruktansvärt starkt efter att ha känt någon i bara 6 månader ?
Vilket bra inlägg. Detta skall jag dela på min blogg! 🙂
Tack Life of Johanna:-)
Men om vi som växt upp med beroende föräldrar och som blir medberoende till dem och som i nästa steg mår dåligt utan att själva missbruka alkohol eller droger utan kanske vanliga intressen och annat, som genom detta skapar en medberoende partner, vad ska vi då göra? Gå och hänga oss? Mitt äktenskap sprack p g a min ångest och långa sjukskrivning. Nu sitter jag själv i vårt forna hem över nyår och lämnar den inte mer än för att handla. Terapi säger säkert någon – jo tack jag har gått i det de senaste 15 åren…
Låter hemskt ensamt Laban.
Det var inte medömkan jag sökte utan målet var att delge dig en bild av den som står på andra sidan. Det är lätt att säga ”-Dra!” men vem står ensam kvar?
Det är verkligen inte lätt när man själv står där. Tror jag förstår vad du menar. Önskar dig en ok dag. Varma hälsningar.
Mycket bra skrivet! Tänkvärt! Men själv tror jag det är få förunnat att få uppleva ett förhållande där ”allt fungerar”. Ska man invänta den personen där allt stämmer som skrivits ovan så blir det nog singelliv som gäller mycket länge. Kanske hittar man ”prinsen” på pensionärshemmet
”Allt fungerar” tror jag är något ouppnåeligt. Då sätter vi orimliga krav på en partner och oss själva.
Bra kommentarer av er båda. Det gäller att jobba med sig själv och sin inställning o sina tankar.
Mitt i prick
Umgås aldrig med människor som gör dig ”mörk”.
Försök inte göra om dem, för det går ej.
Har själv gått genom detta precis och är mkt fundersam på mitt eget agerande under denna period men samtidigt mkt tacksam att jag var så stark att jag orkade stå mot och vägrade ge vika för detta mörka.
Den andra personen mår inte bra, har det inte bra och är inte bra för människor i sin närhet.
Trots många samtal mellan oss, mellan oss och en samtalspartner till; kom vi inte närmare varann.
Tror fortfarande att jag gjorde rätt som nu valt att gå vidare, och VET att jag skulle göra exakt samma sak igen…. bara lite tidigare..
Måste man alltid djupdyka förhållanden ?kan man inte dyka för djupt ibland ?
Det handlar det inte om att djupdyka (vilket det absolut kan bli för mycket av), utan vara sanna mot varandra OCH sig själv. Gott nytt år till dig Maria!
Finns det verkligen förhållanden som fungerar i längden? Det du beskriver fungerar bland, i perioder men… nej, jag har slutat tro. Befinner mig i ett långt förhållande som inte mår bra. Jag kan inte gå, tänker inte rasera min ekonomi osv. Jag själv trycker ner, undan mitt rätta jag och kanske är det ok. För vem är jag och vad händer om jag släpper mig fri? Nej, jag står ut ett tag till men antar att det plötslig en dag kommer att spricka med buller och bång.
Förstår dig C – en dag kommer du helt säkert att lämna. Trots allt som är, önskar jag dig ett Gott Nytt År. Varma tankar.
hej hej!
För mig stämmer det du skrivit till 100% men skulle vilja tillägga en eller några saker från mitt perspektiv om vad som krävs av oss själva för att hitta kärleken samt några eventuella anledningar till varför vi ”hittar” fel ofta eller rättare sagt våra beteendemönster ställer till det:)
För att hitta kärlek krävs mod och tillit. För att mod ska infinna sig krävs rädslor. För mod finns bara ifall där finns en rädsla att gå emot och överkomma. För att kunna fortsätta gå emot rädslan och använda sig av modet krävs tillit. Tillit tills sig själv och sin intuition(magkänsla). För om du inte har tillit till dig sjölv och din inre röst, så kan du inte känna den till andra, eller åtminstone så rubbas den tilliten alldeles för lätt.
Våra beteendemönster är djupt rotade i åldrarna mellan 0-7 år där vår intuition blir ”misshandlade” av yttre omständigheter som familj, miljö och samhälle. Efter dessa år så skapar våra egna tankar om oss själv och verkligheten mer omständigheter som bekräftar dessa beteenden. Och de slutar inte förrän man en dag får en genuin upplevelse av att följa sin intuition igen och det positiva som lkommer ur det. Sedan skapas fler och fler tills man hittat tilliten till denna inre röst och som fundamentalt kommer förändra ert liv till det bättre! Inga undantag! I början kommer ni tolka den fel många gånger men som alla vet så, övning ger färdighet:) om ni inte känner till attraktionslagen så rekommenderar jag alla att kolla upp den, förslagsvis något av Esther och Jerry hicks och läran från Abraham. Ni är nämligen skapare av era egna omständigheter, alltid och det finns inga undantag. Men bara av att jag skriver detta till er och när ni sedan kanske väljer att kolla upp och följa lagen. Så kommer ni att attrahera allting som ni någonsin drömt och tänkt om. Vilket ni visserligen redan gör fast mestadels omedvetet 🙂
Lycka till mina vänner!
Och 2015 kommer bli ett super år och jag önskar er alla ett år fyllt med massa medvetna kreationer av era drömmar!
Tjo!
Hej Michael, du skriver lätt och vackert och jag kan med enkelhet ta till mig dina ord. Jag har en man i mitt liv som erbjuder det du skriver om tillit, ge och ta och som möter mig med respekt men jag har inte varit mogen till att ta emot allt detta. Nu oekar han inte kämpa för oss längre. Befinner mig nu vid en skilje/korsväg där jag behöver insikter om att jag behöver växa som människa. Växa genom att kunna se hur jag inte kunnat ta emot den stora kärlek som jag tidigare erbjudits. Växa genom att våga vara ”bara” jag. Att vara liten och osäker. Att inte ”gömma” mig bakom hårdhet och kyla för att dölja min osäkerhet som kommer från min barndom. Tack för att du ger ord åt mina känslor. Kram
Tror det är många som kan känna igen sig i det du skriver Renée. Det här med att vara öppen och mottaglig. Representerar han något du inte mött tidigare? Verkar det skrämmande? Ovan mark får många att springa åt ett annat håll. Kram och önskan om ett fint 2015.
Tack Michael för visa ord, en hjälp i kärlekens labyrinter. Ett sådant förhållande du beskriver är gott och väl i teorin som jag antar är den lättare sidan. Men praktiskt krävs det mognad och en stabilitet som kan ha flera år bakom sig, inte genom hur många kärleksrelationer man haft utan mognaden som person hur stor plats den får och att träffa rätt person som passar in som förstår vad som erbjuds och kan bemöta alla punkterna. Vilken kärleksrelation, som högsta vinsten bara med skillnaden jag/vi förtjänar den.
Fint skrivet känner så väl igen mig i allt.
Tack snälla Viveca!
Jag är uppväxt med föräldrar som druckit o slagits. Jag har sen liten haft en föreställning om mig själv, att är jag bara snäll, tyst o medgörlig så kommer allt att bli bra. Jag har stannat i mina relationer alldeles för länge, vill så väl o kämpat på. Vill hela tiden hitta lösningar o göra allt bra. Relationer med män som själva är uppvuxna med föräldrar som är alkoholister, el män som själva är det. Har nyss gått in i ännu en relation. Är så attraherad av honom o har känslor för honom som jag inte. känt på väldigt länge. Jag hoppas nu att jag har lärt av mina erfarenheter, att upplever jag nåt galet den här gången, att jag inte stannar o stretar på. Utan lämnar o går vidare
Åh, jag är mitt inne i den där känslan med malande tankar, otillräcklighet, oroskänsla och energi som bara försvinner. Jag ger upp mig själv helt enkelt…men det är ju inte så man skall tillbringa sitt liv. Tänk att man ändå försöker så länge innan man tillslut inser att det är över. Tack för kloka men som du säger självklara ord.
Hej min vän det var ett tag sedan hoppas allt är bra med dig du kan väll höra av dig 0709426769
Så klokt och så fint beskrivet. Har varit medberoende i två äktenskap och har nu försonats med mig själv och därmed fått en inre harmoni och kraft. Ser med sorg på dem som lever kvar i förhållanden som enbart tar energi. Kärlek skall ge kraft och glädje! ♡♥
Tack för att du delar så fint Anita. Du är med och gör bloggen levande. Värme till dig,
Oj, första stycket träffade mig som en käftsmäll! Mina föräldrar var narkomaner hela min uppväxt vilket bidragit till ett starkt medberoende och ett stort hål att fylla i min själ. Jag har alltid haft destruktiva förhållanden, och ofta relationer överhuvudtaget, trots att allt annat i mitt liv är stabilt och ordningsamt. Det har varit som ett dubbelliv. Nu när jag som 33-åring blivit ensamstående med småbarn som en följd av ett destruktivt förhållande tycker jag att det räcker och jag har sakta, och smärtsamt, fått upp ögonen för att det faktiskt är jag som ”valt” att vara med de här destruktiva människorna och i de relationerna. Och nu får det vara nog! För en vecka sen gav jag mitt första nyårslöfte någonsin, ett livslångt sådant, ingen ska någonsin få göra mig illa igen, eller få chansen att låta deras negativa energi smitta av sig på mig!
Tack för en jättenyttig text!
Så härligt att läsa att du har tagit steget. Beröm dig själv.
Jag brukar tänka på när jag sitter i ett rum och det kommer in människor och det första någon av de människorna säger….är att beklaga sig över någonting tex ” så dåligt väder vi har idag”, att en sån enkel sak egentligen drar mungiporna hos andra….istället för att säga något positivt, vänd på det hela ” det blir snart sol igen”. Jag vet av erfarenhet att människor hajar till och börjar att titta ut och säger tveksamt…-” jaaa, det har du nog rätt i”.
Nu är det ju lite annat ang. förhållanden mm, men man måste tänka, …jag lever bara en gång, ska jag ha det så här?
Lycka till …..
Mycket bra skrivet. Jag känner igen mig i alla punkter med den tjej jag levt med i 4 år nu. En punkt att tillägga kan vara skratt. Skratta är det bästa som finns och helst tillsammans med den man tycker om. Att skratta med sin bästa vän som också bör vara sin partner är något som kryddar vardagen att vilja leva 2 livstider tillsammans.
Men dina punkter och tillägget att ha så roligt ihop var ändå inte tillräckligt för mig, min tjej lämnade mig för hon tappat känslor. Dom verkar dock komma och gå då vi pratar varje dag, men för de mesta är de borta. Du som känns som en expert på området. Vart börjar man för att hitta tillbaka när man knappt får synas i en annans liv?(nej att prata om det skulle tära mer). Är man lycklig, har fortfarande kul och liknar ett par på hemmaplan, trots att man inte når ända dit. Vad gör man?
Tack Henning! Håller med dig: skrattet och ådran av lättsamhet enormt viktig. Att hitta tillbaka? Det måste finnas två viljor för att det skall gå. Om inte finns rätta känslorna blir det väldigt svårt (omöjligt). Finns kärlek och attraktion i botten, är allt möjligt. Vill du inte vara med någon som älskar dig hela vägen?
Hej! O tack för dessa ord…stämmer totalt. Har varit i en bubbla i ett år nu. Klarsynt visst…men inte levt efter det…kärleken förvrider…låt inte hjärtat bestämma utan magen…o ge inte energi till den som inte vårdar det o kan ge tillbaka…du dör sakta men säkert…tyvärr är det ju hoppet som sist överger en…men med prat o tid så ger de sig…o man blir en starkare person med förhoppningsvis en erfarenhet rikare…Nu ser vi framåt o lever i nuet….kram på er alla…
Ögonkontakt som skapar trygghet. Det säger allt.
Tack för de orden…
Fick ett länk från en bekant som jag hade i en lång samtal idag.
Det stämmer mycket in i min förhållande och när jag läser olika inlägg så innerst inne i mig hoppade av glädje att jag inte är ensam om detta… Har nu andra äktenskap och det är nog kört i botten, men har aldrig vågat ta steget fullt ut för jag vill inte såra min frun. Men det är nog som jag sårar mig själv och måste bryta ut ur onda cirkeln… Hur? Det är nog en stor mod att ta ett beslut och diskutera igenom med frun. Men det blir nog en stor bomb inne i huset… Kanske om några månader blir det bättre? Att bli en lycklig igen… Det är vad jag saknar nu. Uppmärksammade själv när jag träffade en underbar dam i förra veckan, där kände mig lite harmonisk även lite lycklig samt där det också kändes en viss värme när man kramades.. Idag hemma igen och när jag kramade, det var en kylan…Det här ”kylan” vill inte jag i fortsättningen! Tack för dessa orden! … i förra veckan när vi träffades, där saknar jag denna glädje..
Så självklart och glasklart när man läser Din text… men i verkliga livet kompromissar man nog lite för mycket.
Sedan kan man försöka i all evighet för det hjälper inte om man är helt ensam om att försöka och kämpa!
Jag blev lämnad för tre dagar sedan… i sju år har vi byggt upp ett liv tillsammans och för honom var det så lätt att bara gå ut genom dörren och åka här ifrån.
Jag har valt att lyssna på alla runt omkring mig som länge sett vad jag själv inte sett och som inte förstått varför j a g har stannat!
Rädslan är inte att bli ensam för det finns inget värre än att vara ensam i tvåsamheten! Rädslan ligger i tryggheten… att inte rent praktiskt och ekonomiskt klara sig! När man är en sketen sjukpensionär med en dotter och flera svansbarn har man det inte speciellt fett.
Jag kommer att klara mig, självklart gör jag det men det kommer att vara tungt!
Vilken otroligt bra text om hur det är.
Jag har oxå upplevt detta.
Jag levde med ”fel” man i 9 år, fick två barn. 7 veckor innan vi skulle gifta möter jag mitt livs kärlek. Vi känner exakt lika båda två. Även han lever i en relation med barn.
6 månader följer med ångest och fruktansvärt dåligt samvete.
Men jag valde ändå kärleken…. Ångrar mig inte en sekund. Även om det stundtals varor jobbigt och svårt, inte minst med barnen.
Men nu efter drygt 2 år mår alla bra.
Tänk att livet kunde vara såhär. Det är ren lycka att leva med nån som respekterar och älskar mig lika mycket som jag älskar honom.
Jag är kär i min bästa vän ❤️
Tack för en fin text.
Tack för att du delar med dig Marit:-)
Mycket tankvärt är skrivet….funderar dock på det här när båda säger sig vilja fortsätta, att hitta tillbaka till glädje och energi, men när båda verkar vara rätt så trötta av olika anledningar (ena pga svår depression/utmattning, andra pga partnerns sjukdom)….är det då möjligt att hitta tillbaka till varandra egentligen?
Jag håller helt med Dig Michael i Din blogg. Tyvärr är min erfarenhet att eftersom jag inte nöjer mig förblir jag ensam. Vill inte ha dessa destruktiva förhållanden. Söker jämställdhet och respekt. Tänk att bara få glädjas åt att göra gott för varandra, finnas där på lika villkor. Tillit och öppenhet. Tyvärr har jag förlikat mig. Kommer nog att vara ensam (utan relation) i resten av mitt liv. Hellre det än de andra alternativen. Vänner finns det gott om så alltid finns många ting att glädjas åt.
Förstår att du kommit fram till det Annika. Samtidigt tänker jag att det FINNS respektfulla män och kvinnor där ute. Någon som längtar efter samma som du gör.
Hej! Bra skrivet.
Hur länge ska man då försöka hitta gnistan igen när man har 3 barn?
Kämpa med parterapi mm….?
Är man skyldig barnen att få det att funka?
Om de kärleksfulla känslorna är döda, blir det svårt. Låter som att ni behöver prata med någon. Det bäst för barnen är harmoniska och kärleksfulla föräldrar. Går inte vara kvar enbart för ”barnens skull.”
Jag förstod inte alla ord…har nu när mer kortfattad svar så man vet vad som är rätt?
Vackert ack så vackert dock så få som upplevt och som ännu längtar. Tack för att du tänt många ljus hos alla dina medsystrar.
Vackert!
Tack Eva:-)
Känslan av att sitta fast… =( Men jobbar på det!
Lätt att skriva hur ett perfekt partnerskap ska vara ,med ett jämnt flöde av ge och ta
Kärlek värme luft och utrymme åt alla i relationen inkl barnen
Respekt Tillit Empati och Ödmjukhet
Har aldrig upplevt detta och har svårt att tro att det faktiskt finns sådana relationer på riktigt
Har gått igenom ett par destruktiva förhållande och trodde att det inte skulle gå att finna ro i ett förhållande. Hade också en pappa som var alkolist så det bidrog kanske.
Har sedan drygt 3 år hittat kärleken och den rätta balansen i ett förhållande.
Vad som är extra märkligt är att jag är ateist och han är modern muslim.
Detta har inte påverkat oss utan vi lever för varandra och visar respekt o tillit.
Äntligen en man att hålla i handen när det stormar.
Fy fan vad rätt. Fy fa-an vad bra! ”Känns det rätt så är det lätt. Känns det lätt så är det rätt”!
Tack och kram på dig!
Tack Elin:-) kram
Tilliten är det svåraste och även den viktigaste byggstenen i ett förhållande tror jag. Har man väl fått upp tilliten för någon lär resten gå av sig självt. Dock måste den vara förtjänt.
Har man ett ”instabilt” självförtroende är det svårt att skilja på vad som är fel signaler hos/från ”honom” lr sin egna känsla av att inte förtjäna det fina från honom (och altså existerar det inte). Litar man inte på sig själv eller inte tror sig vara värt något gott kommer man aldrig genuint kunna tro på den andra. Tilliten uppstår när man börjat jobba med sig själv först och vågar, vågar kasta sig ut, vågar falla oavsett om den andra tar emot eller inte. När man är berädd att lita på någon i situationer man själv inte har kontroll över. Att stå och tänka på hur ont det kan göra när man landar hindrar en bara från att vara mottaglig och öppen och såklart hoppa. Osäkerhet, misstro, låg självkänsla mm är sånt som lyser igenom. Och det i sin tur gör att man drar till sig fel personer. Då hamnar man där igen och tror efteråt ännu mindre på att kunna hitta den ”rätta”. Så att börja med sig själv, och inse sitt egna värde är det man måste börja med. Älska och förstå sig själv först. Sedan lär man ”unna” sig själv något bättre. Att leta efter och jämföra dessa punkter i ett förhållande lär inte hjälpa eller leda någon vart så länge man inte jobbat med sig själv. Är man trygg, bekväm o nöjd, och vet sitt värde kommer även ens partner göra det och agera därefter!
Kära du ! Mycket Fint skrivet! Om det inte vore för att det du skriver är en utopi som alla vi hoppas på men aldrig når där verkligheten är just som du skriver: onåbart ! De flesta av oss är invanda i olika psykologiska cirklar och att komna ur dessa kräver enorm självdisciplin , självkänsla och kunskap som tar mycket långt tid .. (Om man ens når fram någonsin) .. Därmed är chansen att man kommer nå ”Nirvana” och status quo känslomässigt och tar det som man behöver och inte det man önskar sig( så obeskriver )) för någon av oss under relativt intressant ålder lika med noll! Det finns inte en människa i reproducerbar ålder som fullt ut inser vad hon/han behöver!! Även om många verkar tycka att det du skriver är en underbar tanke . Kul ändå att du ser och skriver något som du själv inte ens kommer att leva efter ( högst osannolikt) 😉
Vem säger att det är utopi Alex? Tänk så många utopier som genom historien förverkligats. Längtan och god vilja kan göra oändligt mycket med oss. Att vi sen inte är perfekta är någonting helt annat. Önskar dig en fin lördag.
Ja, tänk så många vi är som går omkring med sår i våra själar! Som velat så väl & givit så mycket men ändå har nått vägs ände av olika anledningar…. Självbevarelsedrift har jag att tacka för min smärtsamma men nödvändiga insikt som tog mig ur ett allt mer destruktivt förhållande som pendlade mellan att jag kände mig mer älskad & åtrådd än någonsin, till att kastas rakt ner i ett svart hål. Fick bryta med hjälp av ”hjärnkraft & förnuft”, trots att starka känslor fanns kvar. Tack Ingalill Roos för att du så tydligt beskrev den förvirrelse som uppstår när man lever med en energitjuv, som projicerar sitt eget (osynliga) psykiska illamående på sin partner. Det tar tid att bli hel – att hitta sig själv – utvecklas – bryta sina egna mönster.., men ack vad det är värt resan!
Tack alla ni som delat mer er på denna sida. Det ger kraft framåt & hopp om att det finna
Så fin du är som delar med dig Carina. Tack! Värme.
Det svåraste för mig var ambivalensen, innan jag tog beslutet att lämna. Som vuxet barn ur dysfunktionell familj och medberoende har jag förstått att jag har en förmåga att känna skuld när jag lyssnar och litar på mig själv. Det är liksom lättare att lyssna på andra än på mig själv – eller kanske ska jag nu säga att det var enklare förr (?) I vilket fall som helst så har detta ställt till det ordentligt för mig, den saken är klar.
Har också verkligen fått se, hur jag förnekar och förskönar. Har sett hur jag kan ljuga för mig själv och tro att jag mår bra, när jag i själva verket håller på att gå sönder och försvinna.
Förstår också att jag gifte mig fast jag egentligen kände att det var fel. Jag till och med ifrågasatte det i ett samtal med min f d make, innan vi satte datum för giftermålet. Jag sa; ”- Jag undrar.. är det verkligen vettigt att gifta sig men någon som inte litar på en, och som man själv inte litar på? Behövs inte tillit som grund?” Sen bestämde vi datum.
Jag hade svårt att känna den glädje som jag någonstans förstår att man ska känna en sådan dag. Och det kändes som det var min mans dag – inte vår dag. Ändå genomförde jag det! Snacka om att köra över sig själv, svika sig själv – och vara osann mot sig själv och sin partner. Ibland undrar jag om jag är riktigt klok.. Hela dagen efter hade jag ångest, och var tyst.
Nu har jag lyssnat på mig själv och genomfört en stor förändring. Det var ett otroligt stort steg för mig att säga; ”Jag vill inte” Idag känns allt mera sant, även om jag sörjer de brustna drömmarna och blir arg och frustrerad när jag inte klarar av att sätta upp en hylla eller spegel själv i min nya lägenhet. Jag vandrar från skam till självrespekt! 🙂
Jag skulle vilja sitta där med dig just nu och titta ut genom det fönstret och filosofera vidare med raggsockar och kaffe. Det är tryggheten jag känner …och tilliten trots att jag bara varit inne på din sida i ca 20 min:). Känslan att få ha någon som tycker om att tänka prata och undra över just detta….är en längtan och önskan som är stor hos allt för många, och framförallt hos mig just nu.
Tacksam för att jag klickade på din länk.
Du är väldigt fin …i din energi.
Kärlek Jeanette
Så bra!! Ger mig stöd i att mina förväntningar på en bra relation med en man och livskamrat inte är så krävande och orimliga som den jag är gift med anser.
Jag får inget av ovanstående längre. Inget. Kärleken har helt dött från min sida. Visst vi har haft det tufft och jag har vänt ut och in på mig själv för att få det att funka. Varit villig att försöka att testa det mesta. Men min gubbe, ja han vill inte framåt. ”Vi hade det ju rätt bra?!” Ingen connection mellan oss längre. Vilket han inte alls förstår vad jag menar när jag säger det.
Han menar att han försökt massor för att vi ska få ett riktigt bra liv ihop, men inser att han inte lyckats möta mina behov (vilka är att han hittar sig själv, bjuder in mig i sitt liv, accepterar och respekterar mina brister – som jag aktivit jobbar med, är ärlig och pålitlig). Han säger ibland själv ”ja så här brukar det ju gå till: mannen tycker att de har det bra och så plötsligt vill frun skiljas…” Men ändrar han sig efter att han insett detta. Nej. Han fortsätter tro att jag vill ha en riddare som ska rädda mig från att vara ledsen snarare än bara ge mig acceptans och en famn att vara i. Accepterar han mig för den jag är: bara de starka och postiva sidorna. Bjuder han in mig i beslut, tankar och vardag: nej. Hittar han på något eller tar initiativ till att vi ska vara tillsammans: nej. Lyssnar han och bekräftar mig: nix – han är väldigt duktig på att påpeka att ”ja det är ju din tolkning” och jag får höra att jag är ”krävande”. Han ser tyst på när jag själsligen lämnar honom. Drar sig om möjligt längre bort. Han tycker inte att han kan sträcka sig efter mig när jag inte längre uppvaktar honom. Konstigt i mina ögon eftersom jag den senaste tiden inte gjort så mycket annat än just det eftersom jag då älskade honom.
Till saken hör att mina problem är av ganska ok och mänsklig natur: dåligt självförtroende, mycket känslor och stresskänslig. Men jag blir lugn av att bekräftas som ok, när jag inte låtsas vara lugn utan tillåter mina känskor utan att de sticker iväg och tar över. Jag blir även lugn av att veta var jag har den andre (dennes åsikter – är inte så viktigt att vi är överens, men jag vill veta vad han anser och vad hans inställning är), blir än mer uppstressad av hans nedlåtande syn på mig som svag och omogen. Har jag ”tur” tycker han synd om mig. I åratal har jag sagt ifrån att inget av detta vill jag ha – ja då stannar det vid att han inte vet vad han ska göra och lämnar mig ensam istället, både mentalt (jag känner inte att han bryr sig och/eller så ser han ner på mig/blir arg på mig och rent fysiskt lämnar mig genom att han går och gör annat.
Nu står jag upp för mig själv. Har slängt ut honom ur mitt hjärta. Det känns skönt. Även om det värker och gör ont ibland. Det är tufft när jag är ledsen och nere att då peppa sig själv när gubben går runt och inte bryr sig. Han tycker snarare synd om sig själv, nu är det ju inte så kul för honom längre. Men gör han något åt situationen?Nopp. Men vad han säger att han gör! Han säger att han gör allt han kan! Men inte tar han ansvar för när saker inte blir bra, finns alltid någon att skylla på eller så lämnar han det bakom sig och menar att ”nu gör jag ju inte så längre”. Så är det någon skillnad på honom? Snarare åt det sämre hållet!
Så mycket tycker han uppenbarligen inte att äktenskapet och jag är värd att han nu tar sig i kragen och öppnar ögonen för situationen. Jag har tröttnat på att år efter år finnas för honom när han inte bjuder in mig i sitt liv. Och nu tycker han det är jobbigt att jag inte vill dela mina tankar och känslor med honom, inte vill bjuda in honom i mitt innersta, att jag inte har förtroende för honom! Men gör han något för att det inte ska vara som innan? Nej. Han är samma tysta, stängda, initiativlösa och opålitliga samt oengagerande person som alltid. Skulle lämnat honom för länge sedan!
Nu får jag dessutom höra all möjlig smörja från honom: jag kan inte dig på allvar för du är arg så ofta/mycket, du är krävande, du tolkar mig så men det är inte så jag är, om du löser dina problem löses våra äktenskapliga problem:…. etc etc. Hal som en ål och beräknande som en affärsman.
Skit att jag inte lämnade honom innan vi fick barn. Försökte i och för sig göra det, men han fick panik och lovade guld och gröna skogar. Naiv som jag var gick jag på det. Älskar barnen, men skulle hellre fått dem med någon annan.
Nu håller jag på att blomma ut: mer vänner, utvecklar flera nya fritidsintressen, självförtroende ökar, jag är mer harmonisk när jag utgår från att jag är en känslomänniska som är helt ok. Livet är kul på alla arenor utom äktenskapet. Jag lever i dagsläget parallellt med en man jag inte vill ha i mitt eller barnens liv. Jag vet aldrig när han ska säga en kommentar som sårar barnen, som får dem att känna sig oprioriterade (”jag är lika nyfiken som du på vad som finns i paketen för jag har heller ingen aning” sa han till vårt ena barn när hen skulle öppna sina födelsedagspresenter. Och det berodde på att han inte ens tänkt tanken på att prata med mig om att köpa några eller faktiskt köpa några – jag verkade ju ha koll…)
Problemet är att jag misstänker att han inte mår bra. Så här illa och helt oförstående för hur tanklös och oansvarsfull och oengagerad han är mot mig och barnen nu har han inte varit innan (sa idag rent ut till dem att han inte vill vara med dem när de gör sina högt älskade fritidsaktiviteter, som de älskar att vi föräldrar engagerar oss i). Vad som än händer skyller han ifrån sig. Han tar inte ansvar för några fel eller brister. Det finns alltid någon eller något att skylla på. Hur får jag honom att inse att han kan må bättre för sin och barnens skull? För min del spelar det ingen större roll, kommer aldrig kunna lita på den mannen igen. Men barnen förtjänar en pappa som bryr sig och engagerar sig i deras liv. Han glider bara med och bryr sig inte ens om barnens födelsedagar, ”du verkade ju ha ju koll” säger han till mig. Beter han sig så här för att han mår dåligt? Vi har försökt med äktenskapsrådgivning, men det var som att hälla vatten på en gås. Inget tycktes fastna i långa loppet.
Vad göra?
Har just gjort slut med en man efter drygt ett års förhållande.
Först var jag het och passionerad men svalnade av vartefter då det kom fram fler och fler negativa egenskaper. Han var inte sann utan det visade sig att han ljög om olika saker. Bland annat påstod han att han varit skild i 7 år och sen visade det sig att gamla frun inte hade flyttat ut på riktigt. Han respekterade inte mig som person och vad jag uttryckte i smått och stort. Kunde bli arg som tusan och säga att nu åker jag hem. Sen gjorde han inte det utan teg i timmar, därefter ett snabbt förlåt utan ett enda försök till samtal om hur vi skulle gå vidare. Hans enda lösning var att hoppa i säng och visa varandra kärlek. Men för mig var kärleken till sist över och nu är jag singel igen och det känns så väldigt bra.
Efteråt kan jag se att han inte var intresserad av mig som person utan bara ville ha en ny fru att visa upp. Trist och sorgligt att man ägnat ett helt år åt detta.. men jag har lärt mig en del.
Om jag träffar en ny man så ska jag definitivt tänka på det som skrivits ovan av Michael. Så självklart, men ändå så svårt. I annat fall är singellivet rätt trevligt också. Det är inte värt att ge upp ett bra liv för ett nytt förhållande som inte har förutsättningar att fungera
Tänker att det inte är så konstigt att det blir en polariserad diskussion kring manligt och kvinnligt. Vi är ju olika. Fysiskt, mentalt, emotionellt, socialt präglade till olika
Jag håller med dig Håkan 🙂
roller sen hundratals år tillbaka. Samtidigt är jag helt övertygad om att vi har samma behov. Känslan av att vara betydelsefull för någon, sedd, lyssnad, älskad, vänskap
….Att få dela någon annans DNA.
Jag inte lyckats få en till relation med någon håller i längden.
Mina föräldrar har inte visat några känslor direkt.
De har alltid funnit där och ställt upp i alla väder. Men aldrig hållit om mig och sagt – jag älskar dej min dotter.
Min första kärlek, en blåögd ung kärlek där han och jag fick barn ganska fort och efter barnen levde vi egna liv. Jag tog hand om barn och tänkte att han kommer nog vilja vara med oss tids nog. Men jag lämnade. Träffade en ny man som var hans ytterlighet. Han satte mig på en pedistal och hade en sjukligt stor svartsjuka. Det dödade min kärlek.
Träffade en ny man och jag ville göra allt för att nu är det till the end vi ska hålla ihop. Igenom allt skulle vi gå. Han bedrog mig, ville inte se att hade kontakt med hans ex. ( som han lämnade för mig) när vi skrev på kontraktet på vårt hus skrev han -saknar dej till henne. Jo jag tittade i hans mobil och han ljög och sa det var ett gammalt meddelande. Tänkte att jag sett fel.
Han åkte och hälsade på vänner, men vännerna var gamla flickvänner. Jag förlät och vi kom vidare. Fick en dotter. Livet ändrade sig lite. Jag orkade inte bekräfta honom på samma sätt och återigen drogs han till andra. Han blev förälskad men älskade mig och han avslutade sin förälskelse och vi försökte igen. Han gav mig inte tid att vara ifred, ville inte följa med och prata med en beteendevetare, för att reda ut oss och varför vi var där vi var. Han tog åter kontakt med sin förälskelse och jag bröt ihop och lämnade. En period av ett helvete började.
Jag hade ångest och gick och pratade. Förstod mer och mer om mitt beteende och började må bättre.
Träffade en ny man. Vi flyttade ihop ganska fort och han började ställa sin krav på stort och smått. Han fick mig att bli osäker men han lyfte mig oxå på ett konstigt sätt. Kändes som han förstod mig bättre än jag själv ibland. Vi hade det bra första åren, jag följde med honom på sitt och kände inte han ville vara med på mitt. Och jag gjorde det jag blivit bra på genom åren. Stängde om mitt och släppte inte in.
Vi drogs ifrån varandra och jag kände mig ensam och fick rodda i allt. Så fort jag tog upp något som inte kändes bra el att jag tyckte vi skulle hjälpas åt, lämnades diskussionen med att jag inte förstod och att jag uttryckt mig konstigt, att jag slingrade mig eller att han gjorde ju allt annat och var trött efter sitt tunga jobb. Jag är ingen retoriker och kan ha svårt att få ut det jag vill. Jag slöt mig ännu mera, blev kall.
Jag kände mer och mer att jag inte ville längre. Vi hade pratat om att flytta isär mer och mer. Så träffade jag en man som berörde mig djupt, inget mer än en kram delades. Jag berättade om att jag blivit förälskad i en annan man. Min sambo och jag bestämde att gå isär. En konstig tid där vi levde i samma hus ett halvår.
Mycket bråk och fula ord, och försök att hörda och stå ut tills det var över. Jag träffade min förälskelse som var den mest ödmjuka, kärleksfulla, ödmjuka person jag träffat. Vi träffades hemma hos honom och jag släppte inte in honom helt i mitt liv. När mitt ex väl hittade en bostad ( efter 6 månader) och flyttade, kände jag mig vilsen i allt började må lite psykiskt dåligt. Började vackla om jag älskade min förälskelse. Kände en känsla av att kärleken till mitt ex. fanns kvar på något sätt. Mitt ex och jag började prata med varandra igen , han har saker kvar i uthus och garage, vi har setts när han har hämtat saker.
Han bad om förlåtelse för allt han sagt och sa att han förstod hur han varit. En kort tid efter föll jag i hans armar och var otrogen mot min nya. Strax där på förstod jag att jag älskade min nya man och att kärleken jag kände till min fd sambo något uttryck av gammal trygghet och att det var en ohållbar kärlek.
La korten på bordet, berättade för min nya och raserade allt.
Hade jag öppnat mig mera och vågat släppa in min nya kärlek, vågat vara ärlig, hade det här aldrig hänt. Jag är rädd att lämna ut mig själv och mitt inre och våga släppa in.
Nu är jag iaf på väg. Vara ärlig och öppen var ett steg framåt.
Hej!
Hittade din blogg och det kändes som att du skrev till mig
Lever sedan 9.5 år!!!! i ett förhållande som haltat på alltför många sätt.
Har idiotförklarat mig själva många gånger…men kommit framtill att man nog inte är klar förrän man är klar
Och nu känner jag mig äntligen färdig att lämna ❤️
Ville bara tacka för att du hjälpte mig att få de sista pusselbitarna på plats. Jag vet inte…men tror att min partner är en narcissist….det jag vet är att jag ALDRIG någonsin träffat någon som är så egoistisk, vilket ibland fascinerat mig!! Inte minst då denne jobbar som polis och har x antal utbildningar i allt möjligt