Tänk så otroligt många saker vi ständigt måste ta ställning till: vilken sorts sallad att inhandla, skola/dagis vi vill att barnen skall gå i, stanna kvar i relationen och kämpa, eller släppa taget och gå vidare etc. Besluten går från små till stora. Snabba eller sådana vi behöver reflektera över. Det är ett kroniskt myller av tankar och känslor som kräver uppmärksamhet.
Hur vet vi att besluten vi fattar kommer att leda till det bästa? Är valen våra egna eller smyger de sig på via yttre påtryckningar? Från skuld eller trygg övertygelse? ”Tänk om jag sviker honom/henne och mitt i allt går emot mina värderingar?”
Vi kan inte alltid veta. Kontroll och fakta är inte alltid hundra procentig – långt ifrån. Livet ser ut så. Vi behöver låta illusionen om den totala säkerheten och förnuftsmässiga klarheten få segla bort i horisonten.
Jag har levt med att sticka huvudet i sanden när jag inte velat eller vågat fatta beslut och vet hur destruktivt det är för självförtroendet.
Har ett förslag till dig i dag:
Slå dig ned på en lugn plats. Fem minuter som är helt och hållet dina. Fötterna i kontakt med underlaget och lugna djupa andetag.
Jag säger detta till dig: ”det är ok att känna ambivalens och inte veta. Det är mer än ok. Nu – en stunds klar medvetenhet om osäkerheten kring val och beslut. Du behöver du inte göra någonting annat än att sitta i det som ÄR. Andas. Låt tankar och känslor få komma precis som de är utan att försöka ”ingripa.” Tid och ökad självkänsla är dina vänner. De utgör nyckeln som kommer att öppna dörrar – så småningom.
När de fem minuterna gått: tre djupa andetag och fundera över: hur är KÄNSLAN I KROPPEN kring valen du står inför? Om någon stark ifrågasatte dig – skulle du då kunna stå tryggt och fast vid ditt beslut? Hur känner du dig då du är sann mot dig själv?
Värme till dig min bloggvän.
Michael Larsen – livscoach och mental tränare
Läser och blir varm över att du delar med dig av alla dina klokheter! Tnx!!!
Så snällt sagt av dig Pn:-) Tack!
Läste föregående inlägg och slås av mitt stora problem. Jag skulle behöva tips på hur jag ska arbeta med min bristande självkänsla. Märker att jag har mycket att arbeta med för att bygga upp ett stabilt jag igen och att jag fram tills nu tryggt har identifierat mig genom ett vi.
Hur skulle det vara för dig sm om den bristande självkänslan blev till en stark?
Kanske skulle den starka känslan av att felet helt och hållet ligger hos mig och att mitt liv känns tomt på innehåll reduceras. Kanske skulle jag kunna känna att jag fortfarande finns och fungerar utan någon vid min sida.
Hej!
Jag har hamnat på denna blogg någon gång förut och hamnade nu här igen. Känner igen mig väldigt i inlägget. Jag har levt med den starka ambivalensen ett halvår .
Jag har insett hur jag styrts av annat/andra i mitt beslutsfattande genom livet, inte minst bilden av hur ett lyckligt liv ser ut. Genom att vilja vara andra till lags har jag också styrts mycket av omgivningen. Men nu har jag bestämt mig för att lyssna till mig själv. Jag skulle kunna försvara det icke tagna beslutet för omvärlden, för att det är något JAG tror på är bäst för mig. Det kittlar att tänka på en viss typ av frihet det skulle innebära.
Jag har alltid velat att andra ska förstå mig och respektera. Det svåra nu är bli den som lämnar någon som vill fortsätta. Någon som säger att det blir krig om jag gör som jag tror jag vill. Jag har insett att den enda vägen att gå om jag väljer att fullfölja är att inte öppna upp till diskussion.
Jag kommer ändå få höra alla ord om svek. Att jag inte går att lita på osv osv. Att jag gör FEL.
Att jag är egoistisk om jag följer mitt inre.
Ambivalensen.
Välkommen tillbaka. Med ökat självförtroende minskar behovet av att vara alla till lags. Tror att du innerst inne vet vad som behöver ske. Vad händer när ambivalensen försvinner?
Tack för alla dina kloka ord! De ger mig verkligen tröst och mycket att fundera över.
🙂 Det värmer att höra cj.
Jag har precis hittat din blogg och håller fortfarande på att läsa igenom alla inlägg. Jag tror helt ärligt att dina ord kan bli en hjälp på vägen i den situation jag befinner mig i. Att få bekräftat att den man jag lever med har haft relationer med andra kvinnor under många år är ett faktum som är svårt att ta till sig. Hade vi haft ett allt igenom dåligt äktenskap så hade det kanske varit lättare att ta in. Han säger sig älska mig och vill inget hellre än att rädda vår relation. Går det över huvud taget att hitta tillbaka till en djup samhörighet efter ett sådant svek? Jag tvivlar och slits just nu med motstridiga känslor där jag på ett sätt förstår att en förändring måste få ta tid, och att det i så fall kanske inte går att ta ställning till förrän vi, tillsammans och var för sig, har fått hjälp av en professionell terapeut. Samtidigt som jag lösningsfokuserad som jag är helst bara vill kunna bestämma mig här och nu. Just det här inlägget berörde mig därför extra mycket just nu. Som en bekräftelse på att det faktiskt är ok att vara ambivalent. Att vara här och nu, och förlita mig på att jag kommer att veta så småningom. Jag behöver inte ha alla svaren i dag. Tack <3
Välkommen hit Claudia:-) Frågan är om du orkar leva i ett förhållande med den här historiken. Vad tror du? Det kan gå att hitta tillbaka, men det krävs enormt mycket arbete och att han verkligen ser vad han gjort. Det krävs stort mod att se sig själv i spegeln. Tillit behöver tid och öppen kommunikation. All värme till dig.
Det blir svårt, kanske omöjligt? Att vila i att ett beslut kan få ta lite tid handlar nog också om att ge mig själv en möjlighet att känna på djupet. Kanske släppa fram gråten och tillåta mig själv att känna mig sviken och övergiven? En känslomässig övertygelse snarare än ett intellektuellt resonerande som jag är expert på. Jag inser att jag behöver hjälp för att nå dit. Men jag tror också att det är nödvändigt för att kunna gå vidare och vara trygg i att jag fattar rätt beslut, oavsett var det landar.
Ha en fin dag!
Tack för att du delar med dig av dina tankar Claudia. Sorgeprocessen renar och på vägen kan vi behöva stöd för att orka hela vägen. Värme till dig.