Det är många som vaknar upp en dag som denna och känner sig fruktansvärt ensamma. Som singlar eller i tvåsamhet. Alldeles för många! Jag skulle vilja påstå att ensamheten är vår tids virus, därför att den öppnar väg för så många tokiga beslut. Psykisk ohälsa har sina rötter i en djup känsla av att inte tillhöra ett sammanhang – en ensamhet i sig själv. Ingen framtid att längta till.
Jag tänker på mannen som kliver upp på morgonen: nyskild, ett svart hål i bröstkorgen, saknad efter efter det som varit, frågetecken, ovanan att ha barnen varannan vecka (eller några helger emellanåt), ångesten över saker som han sa och/eller gjorde. En enormt stark drift efter att få chansen att ställa relationsmisstag tillrätta.
Jag tänker på kvinnan som inte känner sig som en ungdom längre. Som suckar åt de nykläckta linjerna i ansiktet, och ser det alltför starka ljuset i spegeln som en fiende. Mannen som hon lever tillsammans med går det inte att prata med, eftersom att han inte vet vad det innebär att lyssna.
Jag tänker på kvinnan och mannen som känner sig så fruktansvärt ensamma i det icke valda singellivet. Som från djupet av sina hjärtan längtar efter kärleken. Någon att få hålla om i nattmörkret. Någon att planera resmål tillsammans med.
Pratar med människor som inte längre vet varför de är kvar i sina relationer. När det skrapas på ytan kommer rädslor fram: obehaget inför tystnaden att det inte finns någon vid sidan. Det gör att de står ut med spända axlar och sammanbitna käkar. En kronisk gråt på insidan.
Tänk så många beslut vi fattar utifrån oro och rädsla. Krafter som får oss att härda och självanklaga:
”Varför kan jag inte bara vara nöjd!?”
Vi bygger upp alla möjliga förklaringar och barriärer till varför vi är där vi är. Eller kämpar på för att det ekonomiska utrymmet inte tillåter att stå där själv med allt praktiskt ansvar.
Nu tänker jag:
”Så lätt att ge råd till andra, men vad skulle jag själv göra i liknande situation?”
Vi kan slänga ur oss uppmuntrande kommentarer i all välmening om att: ”allt ordnar sig.” Vi behöver väga meningarna med omtanke.
Ser även människor resa sig från de mest komplicerade, mörka, insnärjda och hopplösa omständigheter och bli mer gnistrande än någonsin.
Det finns någonting väldigt genuint och naket i ensamheten: den ger oss möjligheter att utveckla empati. Gentemot andra och oss själva. Den kan få oss att reflektera och söka mening. Den kan tända en gnista inombords så att vi kan bygga känslomässiga band till en annan människa.
När vi kan acceptera och integrera sårbarhet, längtan, icke perfektion och att det här livet inte ger hundraprocentiga garantier, utan handlar om ett närvarande nu, blir friheten oändligt mycket bredare. Insikten om att det finns en enorm kraft i att kunna ge till andra. Då tänker jag inte på ett givande utifrån medberoende eller ett ego som kräver: ”ge tillbaka!”- utan de små gesterna som smittar av sig på en annan persons emotionella värld.
Att kunna välja utifrån självempati; känslan att behagliga och ljumma vindar kommer att smeka ditt ansikte igen. Att mjuka läppar kommer att kyssa din nacke flera gånger till. På resan dit tränas vi i att bli kärleksfulla vänner till den egna personen.
Det är många som vaknar upp en dag som denna och känner sig fruktansvärt ensamma. Som singlar eller i tvåsamhet. Alldeles för många! Jag skulle vilja påstå att ensamheten är vår tids virus, därför att den öppnar väg för så många tokiga beslut. Psykisk ohälsa har sina rötter i en djup känsla av att inte tillhöra ett sammanhang – en ensamhet i sig själv. Ingen framtid att längta till.
Jag tänker på mannen som kliver upp på morgonen: nyskild, ett svart hål i bröstkorgen, saknad efter efter det som varit, frågetecken, ovanan att ha barnen varannan vecka (eller några helger emellanåt), ångesten över saker som han sa och/eller gjorde. En enormt stark drift efter att få chansen att ställa relationsmisstag tillrätta.
Jag tänker på kvinnan som inte känner sig som en ungdom längre. Som suckar åt de nykläckta linjerna i ansiktet, och ser det alltför starka ljuset i spegeln som en fiende. Mannen som hon lever tillsammans med går det inte att prata med, eftersom att han inte vet vad det innebär att lyssna.
Jag tänker på kvinnan och mannen som känner sig så fruktansvärt ensamma i det icke valda singellivet. Som från djupet av sina hjärtan längtar efter kärleken. Någon att få hålla om i nattmörkret. Någon att planera resmål tillsammans med.
Pratar med människor som inte längre vet varför de är kvar i sina relationer. När det skrapas på ytan kommer rädslor fram: obehaget inför tystnaden att det inte finns någon vid sidan. Det gör att de står ut med spända axlar och sammanbitna käkar. En kronisk gråt på insidan.
Tänk så många beslut vi fattar utifrån oro och rädsla. Krafter som får oss att härda och självanklaga:
”Varför kan jag inte bara vara nöjd!?”
Vi bygger upp alla möjliga förklaringar och barriärer till varför vi är där vi är. Eller kämpar på för att det ekonomiska utrymmet inte tillåter att stå där själv med allt praktiskt ansvar.
Nu tänker jag:
”Så lätt att ge råd till andra, men vad skulle jag själv göra i liknande situation?”
Vi kan slänga ur oss uppmuntrande kommentarer i all välmening om att: ”allt ordnar sig.” Vi behöver väga meningarna med omtanke.
Ser även människor resa sig från de mest komplicerade, mörka, insnärjda och hopplösa omständigheter och bli mer gnistrande än någonsin.
Det finns någonting väldigt genuint och naket i ensamheten: den ger oss möjligheter att utveckla empati. Gentemot andra och oss själva. Den kan få oss att reflektera och söka mening. Den kan tända en gnista inombords så att vi kan bygga känslomässiga band till en annan människa.
När vi kan acceptera och integrera sårbarhet, längtan, icke perfektion och att det här livet inte ger hundraprocentiga garantier, utan handlar om ett närvarande nu, blir friheten oändligt mycket bredare. Insikten om att det finns en enorm kraft i att kunna ge till andra. Då tänker jag inte på ett givande utifrån medberoende eller ett ego som kräver: ”ge tillbaka!”- utan de små gesterna som smittar av sig på en annan persons emotionella värld.
Att kunna välja utifrån självempati; känslan att behagliga och ljumma vindar kommer att smeka ditt ansikte igen. Att mjuka läppar kommer att kyssa din nacke flera gånger till. På resan dit tränas vi i att bli kärleksfulla vänner till den egna personen.
Kan du inte komma över ditt ex? Webinar ikväll den 14/1
Michael Larsen – relationscoach
Jag valde separation gemensamt med min man. Mitt val grundade sig inte i att jag inte har kärlek till honom utan att jag inte orkade med hans avoghet, distans och kyla. Jag gjorde det enkelt för honom (igen) genom att säga att detta går inte längre.
Han är redan inne i en ny relation med en 14 år yngre kvinna och jag lider. Har så många svåra delar kvar att gå igenom innan jag slipper bråttomkänslan inombords och sorgen och alla tankar som inte låter mig komma till ro vare sig dagtid eller nattetid. Jag har gett så mycket – och här står jag nu… Det gjorde ont att leva i en dålig relation – men det gör mer ont nu, på flera andra sätt. Det blir en svår dag idag.
Just idag är en sådan dag där ensamheten gör sig påmind. Det jag tycker är så svårt att hantera är denna berg och dalbana av känslor och tankar som jag levt i över sju månader sedan separationen. Det är just dessa dagar jag inte vet hur jag ska hantera det här enormt tomma och mörka hålet inom mig. Mitt ex har gått vidare med en kvinna han var otrogen med i början på vårt förhållande och jag kan säga att trots att jag vet att jag har det bättre nu, så gör det fruktansvärt ont att veta detta. Känslan av att vara utbytbar gör sig påmind åter igen. När känslan av tomhet och ensamhet kryper inpå mig vet jag varken ut eller in eller åt vilket håll jag vill. Jag ser ingen framtid när jag känner såhär. Dessa dagar önskar jag att jag kunde trycka på reset och få bort alla tankar kring mitt ex så att jag kan bli fri. Samtidigt vet jag att jag har kommit en bit på vägen och det är mina ”bra” dagar ett bevis på. Jag har börjat se små glimtar av den personen jag verkligen är och det är det som driver mig just nu.
Snart fem år sedan separationen. Den senaste tiden har ensamhetskänslorna blivit mer och mer påtagliga. Har insett att de jag trodde var nära vänner drar sig numer undan. Inte så konstigt egentligen, jag är en ”tråkig” person som aldrig kan följa med på roliga äventyr, jag bjuder inte ens hem folk. Kan kanske låta märkligt men min ekonomi tillåter inte ens att bjuda hem någon på fika. Jag har blivit en börda för vännerna, någon som inte passar in och då drar man sig undan för att inte vara en belastning, det är som en ond cirkel. Längtar efter kärlek men om vänner drar sig undan, hur ska någon man då vilja ha mig? Ingen vill väl ha någon börda till partner. Men imorgon kommer barnen hem, vardagen kommer i nästan två veckor rulla på i höghastighet, jag hinner inte känna efter hur jag själv mår vilket är skönt. Ibland kommer ensamheten även under veckorna men ofta har jag ett litet barn bredvid mig som behöver en kram eller tröst. Mitt liv handlar om att vara mamma och jag kommer ha barn hemma i många år till. Men få kärlek från en annan vuxen, det hoppet har jag tappat. Men jag har blivit lite av en expert på att inte visa någon hur jag känner, ensamhetskänslan håller jag för mig själv. Jag vill varken vara en börda eller energitjuv som förstör för andra. Har i samtal med bekanta pratat om just ensamhet, det står i tidningar hur illa det gör människor men ingen kan förstå eller ana att jag, den där starka vältaliga personen, faktiskt även kan tala för mig själv, att jag talar av egen erfarenhet.
Under en lång tid efter separationen behövde jag vara själv, jag ville inte ha en partner för jag behövde få läka. Den perioden följdes av hopp om att träffa någon, kände att jag var redo. Men perioden följdes raskt av förlorat hopp. Min största fasa är att en vacker dag, när jag är gammal, dö ensam. Jag önskar så att få en kärleksfull kram och få höra orden ”jag älskar dig som du är och jag finns här för dig.”
Kära du
Passerade precis 3-årsdagen för min separation, en separation som jag drev igenom och var fullständigt livsnödvändig för mig. Igenkänningsfaktorn på det du skriver är 100 %.
År 1 var jag euforisk och fylld av glädje och hopp. År 2 började på att gå trögare och det nyss genomlidna år 3 har varit hemskt. Jag tjänar väldigt dåligt med pengar och har ägnat mycket tid att leta nytt arbete och skickat ansökningar. Fyller 50 ifjol (i ensamhet) och tyvärr så känns det som en stor faktor som påverkar att jag inte ens blir kallad på intervjuer.
Jag gör saker för MIG (alltså sådant jag gillar) en bio eller en konsert ibland (ja inte varje månad, det tillåter ju inte ekonomin)
Jag har inget ”problem” med att göra saker själv, men det blir liksom inge kul längre… Jag vill ju diskutera och prata om upplevelsen, dela den med någon…
Har två nära vänner (jättebra ja vet!!) men de kan ju inte ge mig det jag längtar efter, känner också av att jag inte ”passar” in i vissa sammanhang och jag blir lämnad utanför. Har helt uppriktigt varken lust eller intresse av att bjuda hem deras bekantskapskretser heller (som dessutom består endast av par)
Hur gör man överhuvudtaget för att träffa någon? Vart? Har börjat blivit rejält missmodig så till den milda grad att mina soloveckor (utan barnen) då gömmer jag mig helst, vill inte ens prata med grannarna. Jag är fullt på det klara att jag kommit in i en ond cirkel men jag mäktar inte att bryta den i dagsläget. Min krets av människor är så försvinnande liten och ibland känns det som om jag skulle kunna försvinna helt obemärkt (så är det ju naturligtvis inte! Jag HAR ju barnen). Barnen blir ju också en sorg i sig, jag skaffade ju inte barn för att bara få 50% av dem.
Kan inte annat än att skicka en kram genom cyberrymden och säga JAG FÖRSTÅR DIG!
Kära Lilla jag! Vilken igenkänningsfaktor jag har i ditt inlägg!
Vill bara säga att du har Fel! Hur illa det än känns så är det bara dina tankar som orsakar dina besvär.
Jag vill så gärna råda dig till att läsa om tankens kraft och vilka möjligheter som den kan ge dig i framtiden.
Jag förstår din sorg över din nutida livssituation men som Michael säger det går att vända ens livssituation till något riktgt positivt….all kraft, värme och kärlek till dig så du kan se en lyckligare framtid för dig.
Börja med dina intressen…vilka sysslor gör dig glad? Rida, spel badminton, simma, mm mm allt detta kan man göra även om man fyllt 50/60/70 år.
Varm kram till dig
På ett sätt är jag tacksam över att jag lärt mig leva ensam. Det är inte det jag helst vill, men jag har inget okänt att vara rädd för. Jag VET att jag klarar av ensamheten. Och jag kommer tänka mig noga för innan jag släpper någon nära igen. För just nu mår jag bra. Jag tar hand om mig och jag är fri. Väljer det jag mår bra av. Och jag kommer göra allt för att välja bort det som skadar mig. Ensamheten är inte farlig. Den är trygg. Även om den är ju ganska tråkig emellanåt. Men jag kan leva med det. När jag tar tag i att göra saker jag tycker om, umgås med människor jag tycker om och lära mig nya saker så kan jag känna att livet är riktigt skönt och härligt även om jag är den eviga singeln.
Ensamheten gör mig ibland ledsen, sorgsen, liten och förtvivlad. Så jag förstår människors rädsla för ensamhet och tomhet. Samtidigt så är jag väldigt tacksam över att jag behövt bli så väl förtrogen med och lärt mig leva med något som är en stor utmaning och rädsla för de flesta människor. Jag vill bli ännu bättre på att inte vara rädd för ensamhet. Det kanske inte är förrän jag är helt lugn i mig själv som jag kan älska och ge utifrån kärlek. Rädslan ska inte få styra mig. Jag vill iaf inte att det ska vara så mera…
Ja ensamheten kan vara galet tung. Men jag är tacksam för att jag till slut faktiskt lärde mig att vara i ensamheten. Det tog ångest och det tuffa valet att stanna kvar trots ångesten, innan jag kom till lugnet i ensamheten. Men till slut dök den upp. Och alla de ensamma stunderna hjälper mig trots allt att faktiskt bli en helare människa.
Lilla jag; du ställde frågan kring hur man överhuvudtaget gör för att träffa någon. Min väg har varit nätdejting, och att vara modig och tacka ja till mycket. Har träffat väldigt trevliga män, som dock inte passat mig, och något enstaka bottennapp. Och har trots missmod ändå burit känslan att en dag står han där (och är garanterat inte alls vad jag tänkte mig) eller så lever jag ensam hela livet, det går det med. Samtidigt, början man med nätdejting får man skaffa sig distans till det. Vara lite lagom avvaktande innan man faktiskt vet om orden matchas av handlingar, för ofta gör de faktiskt inte det. Mitt råd är att man ska vara rädd om sitt hjärta och sin själ och gå in för det, men inte hela vägen in innan man vet vad den andra går för.
Nu har jag för 1,5 månad sedan träffat en man som det faktiskt ser ut att bli en fortsättning med. Självklart är allt nytt och vad framtiden bär med sig är oskrivet, men jag förundras i tacksamhet över att faktiskt få känna så här igen. Den där samhörigheten och känslan som är så stor att den svämmar över i tårar. Och det samtidigt som jag denna gång har gjort ett val lika mycket med hjärnan som med hjärtat.
Kan inte låta bli att notera att alla som skrivit här är kvinnor. Har män lättare att gå in i relationer direkt efter separation? Har vi kvinnor större behov av att läka, landa och våga hitta en egen tillvaro innan vi bjuder in en ny man? Är själv nyseparerad och längtar redan efter någon att dela min vardag med…