separation och kärlek

Jag är omkring 18-19 år och närmar mig papperskorgen med ett hopknycklat papper i handen. Tar sats och kastar likt en självsäker basketspelare: pang! Studs på kanten och ser hur pappersbollen rullar ned på marken: ”shit!” Cyklar bekymmerslöst vidare. I alla fall ca 20 m för att sedan höra farfars röst i huvudet (sades vid ett enda tillfälle till någon när jag var 7-8 år, men det tatuerades i minnet): ”det är hur du gör de små sakerna som räknas” (visserligen på danska).

Tänker: ”men kan ju inte vända tillbaka nu. Någon kanske ser mig?” Pappas röst i huvudet: ”bry dig inte om vad andra tycker och tänker.” Kan inte motstå budskapen som spelas upp.

Cynikern skulle kunna säga att jag försöker framställa mig själv som präktig, MEN det handlar om någonting helt annat: hur vi vill känna oss. Och livsinställningarna som lyfter.

När det skall göras, gör det bra. Det kan översättas på allt. Slarva inte med lyhördheten när hon/han signalerar till dig. Fånga upp det som sades i förra veckan; önskemålen, hintarna, det tydliga, oron, längtan m.m. Handlar inte om att vara spänt uppmärksam, utan avslappnat lyssnande. När vi lever bra mår vi bra.

Vad behöver du sortera bort för att vägen skall vara fri och sikten skön?

Michael Larsen – relationscoach och mental tränare