Livet är komplext, intensivt, stressigt och med många olika bitar att hålla reda på. Jag ser småbarnsföräldrar som jonglerar ett stort antal bollar i luften, par som har distansförhållanden, ett ex som gör allt för att försvåra, barn med särskilda behov, renovering, längtan efter kärlek och ensamhet. Vilket flöde av olika omständigheter!
Och i allt detta finns det djupa behovet av att få känna sig lycklig.
Finns energin där så att vi kan ge till vår partner? Till vår egen person? Är tempot så pass högt att du inte står ut med den andres försök till närmande?
En kvinna berättar för mig: ”från det att jag vaknar på morgonen till dess att jag lägger huvudet på kudden om kvällen, har allt varit ett formel-1 lopp. Min man och jag är likt två kollegor som går förbi varandra. Allt känns så avtändande praktiskt och jag vet inte hur jag ska få stopp på det!”
En man: ”hon är så uppe i varv och när jag tar steg för att komma nära blir hon bara förbannad. Jag gör allt för att finnas där men till slut tappar man lusten att anstränga sig!”
Om vi ska kunna vara närvarande för en partner är det avgörande att vi finns där för vår egen person. Vi behöver hitta små mentala oaser av varande där vi kan fylla på. Platser och situationer som gör att vi kan uppskatta livet.
En man tar en eftermiddagspromenad i skogen innan han åker hem till familjen, eftersom han vet att han blir en snällare person när kroppen fått syre.
Vi behöver ställa oss frågan varje dag: Vad är uppskattning? Vad gör henne/honom avslappnad, trygg och glad? Hur ser en kärleksfull gest ut?
Hur vi känner oss i en annan människas sällskap är helt avgörande för relationens överlevnad.
Hur vill du att en nuvarande eller blivande partner ska må med dig nära inpå? Vilka minnesbilder vill du ska tatueras in era själar?
Tonläge, ögon, kroppsspråk, lyssnande och vad du väljer att prata om, kommer till stor del att avgöra hur fortsättningen kommer att se ut. Kom ihåg att det är detaljerna bygger helheten. Så självklart men samtidigt så lätt att glömma.
Michael Larsen – relationscoach
Din text är så sann det är verkligen de små detaljerna som gör helheten.
Från den första blicken på morgonen som jag möter är hans blå ögon som ger mig värme och trygghet som säger jag älskar dig. Att röra vid varandra när vi möts i stressen att komma iväg och att få iväg barn till skolan. En klapp över ryggen eller en smekning på handen är så viktigt i förhållandet.
Att höra hans steg i trappan gör mig varm i hela kroppen istället ( som det var med mitt ex) att känna en oro för vilket humor är han nu på, kommer det en utskällning, kommer den första smällen eller en nervärderande ord. Tänk att det blev vardag att jag inte så hur det var förän nu när jag lever i ett helt annat förhållande ett sunt och starkt där vi komencerar och där Viet är så starkt där barnen får vara en hel familj.
Tack för att du skriver för det få mig att vara rädd om det jag har och att inte ta vårt förhållande för givet.
Ha en trevlig Söndag.
Fint skrivet och kloka ord
En milstolpe på vägen för mig var den mentala bilden att vi i förälskelsen tenderar att uppleva att vi genom vår partner har hittat en genväg till att bli en ”hel person” ( dvs tillsammans blir vi en hel person), vilket gör att vi krokar i varandra på ett sätt som bara fungerar under förälskelsens rus. När man sedan börjar agera mer självständigt bryter man en massa implicita kontrakt som man ingått med partnern, och man börjar anklaga varandra för att svika ett ansvar som aldrig borde lagts på någon annan.
Den insikten fick mig att börja bli medveten om hur vi projicerar på varandra, och gjorde mig också besluten att, även i relationer, ta ansvar för mitt eget växande och se relationen mer som två personer som slår följe genom livet än går upp i varandra. Hur som helst så måste jag liksom du ta ett eget ansvar för våra liv, tankar, känslor, handlingar och identitet. Som ersättning för att vi pratar om strukturer o normer kan vi börja prata om attityder och mönster.
För mig är en seriös relation ett stadium där man är ett vi, ett team. Där det inte längre bara handlar om två personers personliga utveckling. Utan även relationens utveckling, tvåsamheten som man tillsammans kämpar för att utveckla.
Speciellt tydligt i relationer med barn där det är extra viktigt att kunna sätta någon annan liten persons behov före sina egna en tid om det behövs. Självfallet ska man inte utplåna sig själv och sina behov bara för att man är en del av en familj/ tvåsamhet.
” En haltande start kan ge enastående insikter och en fantastisk andra halvlek ”.
Visst är det så. En påtaglig förändring brukar ske när man lär sig att formulera sina behov, acceptera dem och ta dem på allvar.
En person som är värd att kämpa för, kan göra att relationen är väl värd en ny halvlek.
Tack för dina kloka ord. Just så har jag också tänkt, att jag vill aldrig mer vara någon halva som blir hel när jag finner en man. Jag vill vara hel både utan och med en partner.
Och tack också för insikterna om att i en relation gå bortom våran egen personliga utveckling, att utveckla själva tvåsamheten. Riktigt så har jag inte tänkt innan, och kanske är det därför som jag, trots att jag är på dejtingmarknaden, egentligen innerst inne egentligen inte är redo för en relation. Jag tänker att jag fortfarande är så fullt upptagen med min egen personliga utveckling.
Det ger också ytterligare en bekräftelse åt det jag känt sedan en tid, att den partner jag söker inte bara kan sätta sina egna behov åt sidan, utan också vill uppnå något mer tillsammans än vad man kan göra var och en för sig. Som, liksom du klokt skriver, inte handlar om att ge upp sig själv, utan att skapa något mer än sig själv.
Tack!
Tack själv.
Alla individer har många olika ”kärleksspråk”. Det medför även att vi inte alltid har förmågan att se varandras gester som då speglar hur vi själva skulle vilja bli bekräftade. Kan vi bortse till viss del från normer och mallar, om hur kvinnor resp. män ska vara/ är, kan vi verkligen se individens behov..