Läser era kommentarer: hur ni känner igen er själva, delar livsberättelser, uppmuntrar och stärker varandra, tar utrymmer att ventilera det som rör sig på insidan… Inser något viktigt och blir berörd – betydelsen av att få uttrycka det som känns tungt, erfarenheter och få ta emot/ge respons. Det ger perspektiv och är läkande.
En plattform att få sätta ned fötterna på, andas och sakta, sakta sträcka på ryggraden. Det är så min önskan ser ut. Ny gnista i ögonen.
Det är alltför många som förlorar kontakten med sig själva på vägen. Vi kompromissar till den grad att draperiet mot det vi verkligen vill och längtar efter dras för. En annan persons känslomässiga avstängdhet, ovillighet att kommunicera och bristen riktig kontakt gör att någonting händer i relationen. Antingen drar vi oss undan och börjar planera en exit plan, eller så gör vi allt i vår makt för att vara till lags. För visst kan min kärlek göra att han/hon en dag vaknar och inser vilken storvinst jag är?
Hur kan vi nå resmålet om vi inte knappar in destinationen i gps:en? Om vi ständigt resonerar sönder oss själva med tillplattande tankar. Låter andras uttalanden, blickar och värderingar bestämma hur mycket du är värd.
Tänk om den djupa magkänslan stämmer? Den mänskliga rättigheten att få tänka och känna som vi gör utan att någon annan ständigt skall korrigera ”rätt” oss.
Vad i dig själv kan du behöva stå upp för en dag som denna?
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
så kloka ord! Men vad göra om man inte har NÅGON att ventilera med
Kan varmt rekomendera att ta kontakt och boka samtalthjälp med Michael. Har hjälpt mig oerhört har heller inte någon så att ventilera med.. Och en som inte ”väljer” sida från mig och mitt ex har vart otroligt skönt så även jag får se vad jag gjort/gör som lett till att vi idag är just ex.
Det måste vara smärtsamt att inte ha någon att ventilera med. Gör ont att höra. Du kanske ska vända dig till landstinget där du kan få professionell hjälp. Själv behöver jag ventilera mycket för att kunna läka inifrån. Här på bloggen finns det utrymme för att berätta och sätta ord på vad man känner. Det finns många ”lyssnare” som har egna erfarenheter att dela med sig av. Det hjälper många en bit på vägen. Önskar dig lycka till!
Att ta hjälp av någon kan vara en mycket bra idé om man känner att man inte kommer vidare på egen hand, men ibland tror jag att det är lätt att underskatta sin egen förmåga. Jag brukar säga att jag pratar helst med mig själv för då får jag så kloka svar, och självklart säger jag det med glimten i ögat, men samtidigt ligger där mer sanning i det än vad många kanske tro.
Den allra bästa samtalspartner vi någonsin kan önska oss har vi inom oss, man kan kalla det intuition, inre röst, magkänsla, sitt högre jag, eller vad man vill. Som jag ser det så är en stor orsak till verklig ensamhet att man har tappat kontakten med sitt inre jag. I kärnan av dig själv, det är där du är du, där du är allra mest dig själv precis så som du är när du är det bästa du kan vara, och har man kontakt med den delen så är man aldrig riktigt ensam.
Det är också där du har svaren på alla frågor du kan tänkas ställa om dig själv och ditt liv, och även om det kan vara mycket utvecklande att emellanåt bolla tankar med någon utomstående så ska du aldrig hämta svaren utifrån, utan svaren måste alltid komma inifrån för annars blir det lätt fel.
Så mitt tips är att träna på att samtala med dig själv, som mycket annat är det en träningssak att bli bra på det så det kommer naturligt, men någon gång måste man börja för att någ dit. Ett först steg kan vara att berätta för dig själv precis hur du känner och att sedan fundera igenom var de känslorna kommer ifrån och vad de kan handla om. Fortsätt sedan att nysta tills du får de svar du söker.
Ibland kan det hjälpa att faktiskt rent fysiskt sitta på olika stolar och låtsas som att du pratar med någon annan. Sitt på ena stolen när du ställer frågorna och flytta sedan över till andra stolen när du ska svara. Jag vet att det tar emot och känns fånigt i början, men sanningarna som finns där inne är en verklig guldgruva, så det är väl värt besväret.
Förlåt att kommentaren blev lång.
Kram!
Charlotta
Så klokt och bra skrivet! Det ska jag verkligen ta till mig!!
Fin text och tack för en fanastik blogg där jag och andra kan få ventilera allt tungt utan att någon bedömer och där jag/vi får älta, peppa och ge varandra tröst och hejarop..
För ca två år sedan låg jag helt utmatad utdömd på all energi, förstod just då inte vad som var orsaken trode till 100% att det bara var jobbet sakta men säkert började jag ta mig tillbaka så kom tanken smygande det inte vara jobbet utan vår relation som drenerade mig, ville inte se det kämpade emot. Men så kom dagen då jag inte kunde blunda längre, tog upp m fd försökte att vi skulle gå på terapi men hsn ville inte sa det ordnar sig. Tillslut fanns det inget vi kvar jag var tvungen att lämna hur ont det än gjorde att såra splittra en hel familj. Men igår så var jag hos en massör som jag vart hos en gång förut ca ett år sedan. Hon sa på en gång igår när vi sågs vad har du gjort du lyser, vilken energi ,vad stark du är som tagit igenom så mycket.. Tar det med mig idag känner själv att jag är på väg, hämtat på rätt väg.. Även om den fortf är krokig och många groppar i. Kram till alla er som kämpar och tack Michael för en bra blogg
Härligt Kerstin att du får lysa igen! ☀️
Kram till dig
Ja Josefina det är skönt att hitta lite enegi och glädje även om det är tuffa stunder och turbulent runt omkring är det skönt att se ljus i tunneln.
Kram till dig med
Du är helt amazing …att läsa dina bloggtexter är som att se mina tankar på pränt.Att vi är många som känner igen oss och får hjälp av dig,ta råd och tips och förståelse.Hur ställes gps in rätt??,att inte utplåna mig själv för att Duga för att vara den jag är.
Om min särbo föll för mig för den jag är så ska jag ju inte behöva grubbla över det men hur kommer det sig att det ändå blir så?
Jag måste vara stark nog att ventilera oxh prata med honom.Det är ju viktigt att ha en rak kommunikation fast det kan ju vara så jobbigt att ta upp detta men ack så viktigt veta vars vi står och inte bara gå och tro.
Brukar tänka på alla som varit lyckliga tillsammans i 10-20-30-40 år m.m
Vilken bedrift att klara sig igenom och vilken lycka i livet för det är ju just det vi strävar efter….hur har dom gått till väga??Tack Michael för att du finns ♡
Bra! Och oförskämt snygg också! 😉
”För visst kan min kärlek göra att han/hon en dag vaknar och inser vilken storvinst jag är?” såå rätt…här sitter vi nog fast många av oss. Jag kan säga att jag börjar bli fri ..och ser att han inte alls var värd mig . . trots att jag är hans stora kärlek kan han inte hantera det .. det är jag som blir fri och han ännu mer bunden.. sorgligt men troligvis åra livsläxor. Tack för dina underbara ord som ger mig sådan god reflektion. <3
Känner igen mig! När det inte fungerade längre i mitt förhållande, tänkte jag att han förmodligen inte kan hitta någon mer tålmodig, förlåtande och förstående tjej. Han kommer inse en dag…, tänkte jag, vem som fanns där för honom.. Allt handlade så mycket om honom… Hans känslor, hans förlust, hans nya liv. Glömde bort mig själv i allt.
LOVE IS JOY
do not convince yourself that suffering is part of it
🙂 Kloka ord Susan!
Tack Michael och alla andra för allt stöd. Att vara här inne på bloggen varje dag hjälper verkligen, att man inte är ensam men framförallt alla tankar och reflektioner som gör att man växer som människa och läker sorgen. Jag är på väg mot att leva ett liv mer sant mot mig själv och med en större medkänsla och detta har ni varit med att skapa, varma kramar♡
Värme till dig linda:-)
Igår var min fd förbi, vi var tvungna att prata lite kring barnen.
Jag har tappat några kilon (typ 10) sedan han flyttade i december pga att jag mått så dåligt då han lämnade mig. Han frågade mig hur mycket jag vägde nu, men var snabb att påpeka att det minsann inte syntes något att jag gått ner i vikt.
Han sa också att han tränar mycket och i sommar kommer han ha en superkropp som alla kommer att titta på.
”Va kul för dig” svarade jag bara. Jag blev så chockad över det han sa och hans överlägsna attityd. Han valde att lämna mig, varför ska han trycka ner mig?
Han ifrågasatte också varför jag var på bio och såg filmen Fifthy shades of Gray?
”Du gillar ju inte ens såna filmer” slängde han ur sig.
När jag stängde dörren efter honom tog jag ett djupt andetag och tänkte för mig själv:
-Jag älskade honom oavsett om han var vältränad eller inte, men han bevisade just för mig vad det var jag inte tyckte om hos honom. Hans attityd och sätt att behandla mig var bara så avtändande! Jag tar med mig att jag klarar mig alldeles utmärkt utan honom, jag mår bra utan honom, jag har slutat att springa efter honom – och det är frustrerande för honom. Han har ingen makt eller kontroll över mig längre! Jag bestämmer över MITT liv – AMEN!
Så starkt av dig!! Det du skriver visar tydligt vem av er som tror på äkta kärlek! Kram till dig!
Oj… vilken Tur att du slipper sen mannen. Han är dig inte värdig!
Starkt av dig ! Du är på väg till nåt annat bättre !
Bra där 🙂
Härligt!
Lycka till med ditt nya liv 🙂
Ursäkta mitt ordval Emma: du blev av med en idiot! Bra gjort! Du är stark!
Stark av dig du behöver inte honom
Ta hand om dig
Men eller hur!! Jag önskar dig allt det bästa. Stor kram.
Å va glad jag blir att höra att du blivit av med honom!!! VILKEN SEGER!!!
Jag säger som Michael – du blev av med en idiot! Min senaste dejt som jag träffade några gånger började kila in åsikter för att trycka till mig. Jag blev så paff när han sa något sådant så jag fann mig inte att svara på tal. Och när jag sedan tänkte till så fick jag ihop hur många saker som helst som han tryckte till mig med. Jag förstår nu i efterhand att han inte mådde speciellt bra. Mår man bra och är trygg i sig själv finns inget behov av att trycka till honom. Jag tror han i själva verket upplevde mig som ett hot. Att jag är en stark kvinna som inte har några behov av att höja mig själv i olika situationer. Utan jag är den jag är. Visst, jag har ett anknytningsproblem – men vi hann aldrig träffas tillräckligt länge för att mitt dåliga mönster skulle visa sig. Och det dåliga mönstret jobbar jag för fullt på.
Lycka till och du verkar vara en stark kvinna!
Tack för era kommentarer, det värmer!
Önskar att du Michael hade funnits närmare då hade jag bokat en tid. Har varit hos en kurator men det gav ingenting för mig. Att prata i telefon är stressande tycker jag. Kramar till dig Michael du är ett sånt bra stöd för oss. Med dig så tar vi oss genom det här.♡
Kram till dig med Eva. Synd med avståndet. Vi inspirerar varandra.
Jag har alltid förlorat kontakten med mig själv i alla förhållande. Jag har alltid gjort allt för att vara till lags. Jag har alltid varit rädd, osäker på om jag är tillräckligt bra. Om jag duger – fullt ut. När jag nu har kommit på detta och satt ord på det, blir jag riktigt arg. Hur kan jag göra mig själv så illa? Hur kan jag tvivla på att jag inte skulle duga? Hur kan jag sänka mig till den milda grad för att inbilla mig att – ge jag allt av mig själv och prioriterar honom – ja, då får jag kaaanske behålla honom? Hur kan jag lägga så mycket tid på att älta och tvivla på mig själv?
”Vad i dig själv kan du behöva stå upp för en dag som denna?” Jo, jag behöver stå upp för mig själv. Sträcka på mig. Känna att jag duger. Att jag är värd det bästa för mig – inget annat!!!
Som sagt, fantastisk blogg och fint nätverk. Det är även läkande i sig att skriva av sig. Det gör skillnad.
❤️❤️❤️
Fantastiskt fina ord du delar Längtan. Tack!!
Tack, Michael! Det är du som hjälper till att inspirera och tänka.
Kram!
Ni tar er igenom det, alla ni som befinner er i sörjan …jag har varit där ! Och ut på andra sidan kommer man, möjligen något annorlunda …men inte sämre ! Man måste fylla upp den del man känner saknas .Att han var din livsplan, livet med honom , huset, livsstilen…osv -med dig själv . Gör saker för dig. Det är för djävligt att befinna sig mitt i förtvivlan och förvirring, ilska och ifrågasättanden, det är det verkligen. Men tills alla bitar av dig (som nu splittrats) börjar bli sammansatta igen,gör något fint för dig. Om det bara så är att göra en hårinpackning. Tillslut orkar du fylla på med lite mer. Och stunderna där du orkar le litegrann kommer oftare.
När jag kraschade fick jag rådet av min läkargranne ( som fann mig som en våt fläck i trapphuset just när livet rasat ) att jag MÅSTE ut och gå ! Varje dag ! Minst en timma. Sedan börja springa . Jag tyckte inte att han fattade min situation alls….men det var precis vad han gjorde. Han sparkade i princip ut mig i parken och sa att inget ger så effekt som att börja träna. ( Jag började springa efter ett tag ) Med det rådet och med fortsatt samtalskontakt en period med honom, så började jag må bättre.Jag kände mig piggare, snyggare, fräschare, jag började sortera mina tankar. Så var det för mig.
Idag bär jag en sorg , men en acceptans -över att jag aldrig fick möjligheten att gå med äran i behåll, för det var en smutsig historia där mycket hänt bakom min rygg av den som stod mig närmast. Men jag har förlikat mig med det och ibland får man aldrig svaren på sina frågor. Idag kan jag tänka att det här var ändå det bästa som kunde hända. För mitt liv ska inte levas som i ett iscensatt kostymdrama där jag har falska kulisser runt mig. Nej, jag är värd det bästa ! Och det är ni allihop!
kram !
Åh känner igen mig så mycket i det du skriver. Bär också på en smutsig historia, känner ännu sorg har inte kommit till att acceptera ännu. Men jag har kommit en bit på vägen och känner att det är nog det bästa som hänt mig i allafall, trots allt.
Jag har hittat yogan och den gör under för mig.
Just det du skriver att man inte alltid får svar på alla frågor, det tycker jag känns jobbigt.
Bra jobbat av dig som tagit dig igenom och ut på andra sidan. Jag hoppas att jag kommer dit också, även om jag vet att det kommer ta tid.
Tack för dina ord!
jo det var jobbigt för mig med att inte få svar på allt. Men där får man inte fastna tror jag. Fokus på dig !
Vet inte riktigt var jag ska skriva här.
Jag vill inte kasta bort mer av mitt liv på grubblande. Jag å min fästman blev tillsammans när jag var 16 år. Jag är nu 31, så halva mitt liv har jag tillägnat honom. Vi har gått igenom mycket, både sorg och glädje som resulterat i 2 underbara barn. Vi bråkar i princip aldrig, kommer bra överens o.s.v. Men det känns som att det inte ska vara så här. Jag bryg mej om honom otroligt mycket och vill att han ska ha det bra. Men jag saknar och riktigt längtar efter kärlek och närhet, gemensam tid och nån som lyssnar och att få känna mej som den finaste i hela världen. Jag har haft de här tankarna förr. Redan för 6 år sen, så det är inget som kommit över natten. De återkommer med jämna mellanrum och jag har försökt på alla sätt och vis att sägs åt mej själv att jag överreagerar. Jag har det bra, jämnfört med många andra. Inget våld varken psykiskt eller fysiskt.Men jag vill ha ett slut på detta eviga grbblande, ska det faktiskt vara såhär? Ska man längta sähär nycket efter något annat? Hur vet man?
Känner igen mig otroligt mycket i det du skriver!
Jag blev tillsammans med min nu fd man när jag var 19 och nu är jag 36. För sex månader sedan tog vi beslutet att separera. Jag hade precis som du grubblat över vårt förhållande länge. Vi har tre barn tillsammans och vi hade, om man tittar utifrån, allt.
Men det viktigaste saknades. Karleken, närheten och allt det andra som du beskriver. Vi gjorde aldrig något tillsammans, vi pratade i stort sett aldrig känslor med varandra osv.
Hur kommer man till beslutet att man ska separera? För mig blev det så att jag tillslut blev förälskad i någon annan. Jag var enormt kärlekstörstande. Och kanske var det mitt undermedvetna som gjorde detta för mig, hittade en väg ut. Jag insåg i alla fall att jag inte skulle ha gjort det jag gjorde eller fått sådana känslor för någon annan om jag verkligen älskade och ville ha min man.
Det här med den andre mannen tog slut (en annan lång och komplicerad historia).
Jag känner dock att beslutet om separationen var rätt och trots att jag fortfarande är i bearbetningsfas över separationen från två män! Så känner jag att jag ser framemot ett nytt liv och hoppas att jag möter kärleken snart igen!!
Jag tror att man måste lite på sin känsla. Men prata med din man om allt som du känner!
Hoppas att detta var till någon hjälp. Om inte annat så vet du att du inte är ensam.
Kram
Oj tack för ditt svar! Känns bra att höra om någon annan som varit i samma sits.
Ja man blir ju enormt kärlekstörstande, så jag förstår dej, att du blev förälskad.
Man vill ju göra så rätt, och funderar så mycket på barnen, vad är bäst för dem osv. Jag vill ju visa dem hur ett förhållande ska vara, med värme, kärlek och omtanke. Det ser de inte nu. Men då tänker man också, är det bättre för dem såhär iallafall, med mamma och pappa i samma hus men med tyvärr alltför många tystnader och ingen familjetid…
Jag har också haft de där tankarna omkring att det skulle vara bättre för barnen att leva med sina båda föräldrar. Men jag är övertygad om att om inte föräldrarna mår bra i sin livssituation så märker barnen det. De känner och förstår så mycket mer än vad vi tror.
Jag tycker också att barn ska få växa upp med föräldrar som visar varandra kärlek och omtanke.
Jag tänkte ofta på hur det skulle bli när barnen vuxit upp och det bara var vi två kvar?
Självklart är det olika för olika människor. Kanske har ni någon kärlek som ni kan hitta tillbaka till? Det insåg jag att vi inte hade, eller åtminstonde inte jag!
Men mitt råd till dig är att ta dina känslor på allvar och faktiskt vara lite egoistisk. Du kan inte leva resten av ditt liv längtande efter någonting annat!
Tack än en gång Elisabeth! Där slig du huvudet på spiken. Livet är till för att levas.
Önskar dej all lycka i ditt eget sökande efter den där rätta känslan.
Att få dela med sig och att få skriva av sig här är värt så mycket. Det har gått ett par år nu och människor runt omkring frågar inte längre hur det är eller går. ”Han borde väl vara över det där nu?” känns det som de tänker ibland. Det är klart jag kommit vidare och det är klart att jag har hittat vägar tillbaka till mig själv igen. Livet är faktiskt i vissa avseenden mycket bra nu. Men sorgen över det som förlorats kommer över mig ibland, speciellt när det är mycket som händer. Det finns väl ingen tidsgräns där så vitt jag vet? Och när den kommer måste den få komma så att den någon gång äntligen värker ut? Det känns bra då att få vara med i detta forum och känna igen sig bland vänner.
Dock har rädslan över att förlora igen gjort att jag på något sätt har börjat anpassa mig och trycka ner mig själv. En rädsla för konflikter och för att inte duga eller räcka till som bottnar i det gamla och det som var, oavsett om det är sant eller inte. Jag har insett det genom att läsa här och genom att ta mig själv på allvar. Jag är jag och det är jag värd; att få vara jag. Min viktigaste roll just nu är att få vara jag och pappa till mina barn, resten får komma sedan…
Visst blir det ett avtryck i ens liv, nån slags mental tatuering , som finns kvar ( mer eller mindre) i de fall där det finns mycket smärta, ilska, sorg, ledsamhet eller annat . Man blir rubbad i sin världsbild . Jag hamnar själv i svackor av tvivel och taskigt självförtroende som en följd. Det är som att lära känna sig själv på nytt ( låter flummigt kanske ??)
Ibland , skulle jag tillägga . Jag saknar inte förhållandet idag alls.
Tror man måste på nåt vis bryta de där negativa tankemönstret när de dyker upp, eller i varje fall distrahera sig med något positivt som motvikt.
Idag landade orden, meningarna och ditt fantastiska ordval som berörde ända in i hjärteroten och själen
Tack !!! Hjälper mig på vägen mot ett bättre liv
Jag trodde aldrig jag skulle våga, men jag gjorde det och är så stolt över mig själv.
Magkänslan har sagt på tok för länge att jag ska separera. NU har allt hänt blixt snabbt, och jag flyttar snart till egen lägenhet.
Jag har skräckblandad förtjusning i kroppen. Men magkänslan är nöjd.
Härligt Anna!
Magkänslan ska man lita på.
Min magkänsla har oxå sagt länge att det är dax. Nu har jag fattat ett beslut, lämna. Och känner ett sånt lugn i mig, magkänslan är bra.
Tyvärr så måste jag avvakta en stund pga hälsan hos ett av barnen.
Vill bara att det ska gå så där blixtsnabbt som du skriver.
Mentalt är jag färdig för flytten, helst imorgon.
Vill börja mitt nya liv, NU!
Lycka till med ditt nya liv Anna!
Ja du, det är en livslång resa, är det inte? Man behöver vara en duracellkanin, på´t igen, på´t igen…
Idag har jag haft medkänsla med mig själv. Jag som är en sån klok, varm å snäll tjej har ju bara längtat sååå mycket efter kärlek å trygghet hela livet. Att få bli sedd, bekräftad och önskad. Men det har ofta varit det motsatta som jag har upplevt när jag känt att jag velat komma nära och få stanna i den närheten å tryggheten. Jag har dragits till män som inte velat ha mig kvar nära sig. Som velat att jag ska tillfredsställa deras behov å sen när jag behövt dem så har de tagit avstånd från mig å då har jag känt mig så fruktansvärt värdelös å otillräcklig. Då har jag inte kunnat släppa utan agerat ut min ångest, ilska, sorg mm. Å bara blivit ännu mer avvisad å full av skuld å skam (jag har ju inte betett mig som jag hade velat själv). Jag har varit efterhängsen, försökt få kontakt, velat prata ut för att lösa saker osv. Jag har varit skitjobbig mot många män. Å det är jag både ledsen å arg på mig själv för. Å samtidigt förstår jag mig själv, för jag har behövt så mycket mer än jag fått. Men nu på senare tid har jag faktiskt mött några män som blivit mina vänner och som visat mig att jag inte alltid blir sådär. Jag kan också bara vara en underbar kvinna när jag får vara trygg å blir behandlad med kärlek å respekt.
Precis så Petra!
Med rätt man så är du en underbar kvinna, man behöver känna sig trygg och bli behandlad med kärlek och respekt.
Läste en rolig text nyligen:
”Vi kvinnor är änglar… tills någon förstör våra vingar. Då flyger vi vidare på ett kvastskaft (häxa). Ingen jävel ska säga att vi är flexibla.” 😉
Kram till dig Petra!
HAHAHAHA!!!! GUD VA BRA!!! Tack kära du ❤️❤️❤️
KRAAAM
”Ingen jävel ska säga att vi INTE är flexibla.”
ska det ju stå så klart…
Jag lista ut det
Tre barn senare, åtskilliga polisanmälningar, ett direktlarm till polisen och kontaktförbud är resultatet av att jag lämnade ett sjunkande skepp och stod upp för mig själv. Jag hade kompromissat bort mig själv och blivit manipulerad. Det tog mig flera år att slå mig fri från min man som varken lyssnade eller tog ansvar för sitt eget liv. Nu är jag på andra sidan sedan några månader med mina älskade små barn som jag vill vara en stark förebild för. Tack för en inspirerande blogg och pepp från alla läsare som delar med sig. Man är inte ensam!
Grymt starkt av dig Maja!
Ta hand om dig och dina små barn.
Varma styrkekramar till dig!
”Kärleken är lätt” har du skrivit, Michael, i något inlägg. Har funderat en del på det. Jag tycker också att det borde vara så, men det har inte varit så för mig. Mitt ex har förmodligen adhd, vilket jag först förstod när vi väl flyttade ifrån varandra. Detta har gjort allt så komplicerat, eftersom jag inte hade en aning om det när vi levde ihop och inte han heller. (men även han inser nu att det förmodligen är så) Hans ord var inte hans handlingar och jag hade svårt att lita på honom till slut. Trodde att han bara försökte lura mig hela tiden. Det tog mycket energi av mig som hela tiden behövde vara vaksam på allt. Jag orkade inte fortsätta, fastän jag visste att han älskade mig och jag honom (fast jag stängde av i slutet, för jag blev rädd för att bli sårad). Jag är ledsen för att jag inte förstod vad alla hans brister berodde på. Han gjorde inget med mening för att såra, förstår jag nu, men ändå sårade det. Han var impulsiv i beslutstagande och såg aldrig konsekvenser av sina handlingar etc. Jag tänkte i mitt huvud att man inte är sådan mot någon man älskar, för det var den sanningen jag kände till. Jag kunde inte underlätta för honom i dessa svåra situationer, eftersom jag bara blev arg och ledsen för alla fel som uppstod. Nu tänker jag på att det kunde varit vi om jag bara hade vetat bättre… Ingen annan i min omgivning har den diagnosen så jag kände inte till hur det yttrar sig. Även människor med svårigheter är ju värda att bli älskade och de gör kanske dumma saker som är ogenomtänkta, men de gör så gott de kan utifrån sin förmåga. Därför tycker inte jag att kärleken är lätt… Båda ville åt samma håll, men vi pratade inte alltid samma språk. Jag saknar honom!
Så är det ju Cicci, även människor med svårigheter är värda att bli älskade. Det är synd att många inte ha fått någon diagnos tidigare i livet vilket skulle ha underlättat för både dom själva och deras nära o kära. De borde ha fått chansen att lära sig att hantera sina svårigheter.
Det är nog väldigt svårt och påfrestande
att leva ihop med en sån person som har den diagnosen och aldrig fått hjälp med sitt beteende.
Förstår att du tänker som du gör och att du saknar honom.
Men du får tänka på vad du och dina barn behöver. Ett lugnt liv med någon som ni kan lita på har jag förstått.
Kärlek är inte alltid så lätt!
Varma kramar till dig Cicci!
Tack fina du!! Det är skönt när andra kan sätta ord på det man känner. Då blir det mer sanning på något sätt. Precis som du skriver att diagnosen skulle varit satt långt tidigare så han hade fått den hjälp han hade behövt innan. Du är så härlig och skriver så klokt i dina kommentarer. Förstår att du själv har det mycket jobbigt i din situation, men bara att ha kommit fram till ett beslut är ju en bra bit på vägen. Du verkar vara en mycket ödmjuk och fin person med mycket kärlek i hjärtat. Jag önskar dig all lycka på din väg framåt i livet. Kramar till dig!
Tack fina Cicci!
Jag önskar dig oxå all lycka i livet. ❤️
Kram
Hej! Detta är min första kommentar, även fast jag följt detta en tid så har jag inte varit mogen! Det är en fantastisk sida att följa och jag känner äntligen igen mig själv och allt som varit genom åren. En kort bakgrund; jag har två barn med mitt ex och ett barn med den jag lever (gift) med idag sedan ca 5år. Jag har inte haft det så lättsamt vid separtioner. Nu står jag vid ett vägskäl som skulle skett för fyra år sedan men barnen (jag blev även gravid trots skydd) och familjebilden har hindrat mig. Men det som har gjort att jag har bestämt hur jag vill ha det är tanken på hur mina döttrar skall få sina relationer! Jag har hela tiden kämpat på för deras skull och för hur synen på mig skall bli vid ännu ett uppbrott! Ett uppbrott sker inte lättvindligt och jag har försökt så många ggr att prata med han….
Tack än en gång för denna fantastiska sida, sluta inte med det du görl!
Du har kämpat länge i det tysta i din relation – tack för att du delar och lycka till i dina beslut.
Inser också något och blir berörd…
Inser att jag inte är ensam om att inte få en relation att fungera..
Hur mycket man än tar sitt egna ansvar och drar sitt strå till stacken så hjälper det ju inte om inte min partner gör detsamma… Att bli kär och vilja flytta ihop och fortsätta växa tillsammans fungerar till en början superbra, det blir svårare med åren att fortsätta behålla respekten mot den andra då vi alltid bråkar om samma saker och vi kommer inte vidare, slutar lyssna redan efter första meningen och hör bara sig själv och tänker bara på vad man själv ska fortsätta säga. Att inte lyssna är döden i ett förhållande, jag tyckte verkligen att jag lyssnade men ifrågasatte nog för mycket, jag vart inte nöjd med svaren jag fick för att jag överanalyserar mycket och ville att han också skulle tänka efter mer. Han sa alltid att jag var för snabb och att han behövde mer tid , jag gav honom tid men han återkopplade aldrig förrän jag tog upp ämnet igen, tröttsamt att behöva vänta länge på hans tankar ( det var ju inte så att jag väntade en dag eller två , utan det kunde gå tre veckor) och så var det med det mesta som vi var oense om, jag tröttnade och började hitta andra fel också och till slut så valde jag att göra slut…efter 4,5 år . Jag upplevde som att han kände att han inte behövde ge av sig själv, inte kommunicera och inte lösa problemen.. Jag känner att jag är medveten om vad jag gör fel och kan erkänna det… Jag vet vad jag tar med mig in i nästa om man nu vågar relation… Att lyssna ,ha tålamod men också ställa krav på att den andre gör detsamma