”Hon har sårat mig fler gånger än jag kan räkna! Otrohet är bara en av alla de saker som hon har utsatt mig för. Jag har fullständigt tappat bort mig själv! Jag som var så stabil och självständig. Denna kärlek! Älskar henne så fruktansvärt mycket!”
Mannen säger en sak som får mig att undra:
”Denna kärlek! Vad menar du? Det är i alla fall inte en kärleksfull relation som ni har. Vad händer med din självrespekt? Omtanken till dig själv? När ska du sluta förhandla om kärleken?”
Det är lätt att röra ihop begreppen och tro, eller snarare vara övertygad om att attraktion är detsamma som kärlek. Ofta handlar det om att vi älskar det vi tror att partnern kan bli. Vi tycker oss se någonting i kvinnan eller mannen som de inte ser i sig själva: deras absolut högsta potentialer och mänskliga skönhet. Vi älskar att ha en fantastisk bild av honom eller henne. Och hur illa vi än behandlas genom svek, lögner, manipulation, sexuella gränsöverskridningar, härskartekniker etc. så fortsätter vi att hoppas och hålla fast vid den ”vackra filmen.”
Gradvis bryts självförtroendet ned och vi pratar med vänner, familj och/eller en terapeut om hur dåligt vi mår i det destruktiva förhållandet. Förnuftet och delar av känslorna vet precis vad vi behöver göra: avsluta och ägna våra dyrbara dagar på personen som älskar oss på riktigt. Vi vet att kärlek ska visas i handling! Trots alla goda råd, pep talks, böcker, bloggar, träning, yoga…rämnar våra integritetsskydd gång på gång. Känslan av att vi mött den där alldeles speciella mannen/kvinnan – vår soulmate, twin flame eller hur vi nu benämner det, är så stark att vi är beredda att göra vad som helst för att det ska hålla.
Men det håller inte inom oss! Vi förmår inte att upprätthålla våra grundvärderingar: tillit, trygghet, omtanke, respekt, närvaro, samhörighet…Varför? Jo, därför att vi drivs av känslor och längtan efter den magiska förändringen om att partnern ska vakna upp, och bli den vi så innerligt tror finns där inne.
Människor förändras inte för att vi ber. Inte ens om vi med all tydlighet efterfrågar det. Förändring kommer när en människa verkligen har förstått på djupet! Och sedan förenar insikterna med handlingar.
Låt dig inte förföras av drömmar om enbart potentialer i en annan. Det kan visa sig vara ett ”renoveringsprojekt” som inte har något slut.
Kärlek är kommunikation i två riktningar: du och jag! Två som dag efter dag har tvåsamhetens bästa för ögonen. Visa din egen person självempati och respekt som ingen någonsin kan ta ifrån dig.
Jag önskar dig en fin dag min bloggvän!
Michael Larsen – relationscoach
Så lämnar du en narcissist – webinar den 14/6 kl 20.00. Du är varmt välkommen!
Tack
Tack igen Michael för dina givande och tänkvärda inlägg!
Även om jag inte drabbats på det här viset, är det så bra ändå- för det kanske är ännu lättare att hamna i anpassnings/idealiseringsfällan om man , som jag, blivit lämnad (sen är det ju en idealisering i själva förälskelsefasen, men räknar bort den enligt exemplet ovan).
Men, jag tror inte det. Det är som du sa i ett webinar för ett tag sedan (fritt): ”En bra relation ger energi, en dålig tar”.
Och jag klarar inte att hoppa in i en ny relation på ett bra tag. Slickar mina sår, bygger upp mig i självsamhet och med hjälp av mina goda vänner.
Önskar dig en trevlig dag Michael⭐️
Ååh tack för de orden, det var precis vad jag behövde höra just precis nu. Så sant och jag kämpar verkligen med att ta till mig dessa ord och lyssna på mig själv.
Klokt skrivet. För mig blev det så att när jag började sätta gränser och försökte nå fram till bilden jag hade av att min partner skulle vilja utvecklas, just för att jag trodde på den där potentialen, då försvann han istället.
Sedan dess har jag levt ensam och jag tror tyvärr inte längre på möjligheten att träffa någon som jag kan få en hel och äkta kärleksrelation med. Vissa av oss får nog helt enkelt inte uppleva det. Jag har hela livet kunnat uppskatta ensamhet och valt självrespekt framför att tigga om smulor. Men ensamheten är också krävande, det är svårt att över lång tid hantera all vardag utan någon påfyllning av det som finns i attraktion, förälskelse, illusionen om att vara speciell för någon. Nu är jag dotter, syster, mamma, vän och arbetande kvinna. Men inte någons älskade. Och glädjen jag själv kände av att vara nära honom uppstår inte så enkelt någon annan stans. Livet är plattare, tyngre och mer tomt, trots självrespekten.
Tänk att vi är så anpassningsbara.
Christofer….så bra att du slickar dina sår och landar i dig själv innan du kliver in i något nytt. Och väldigt bra att sy omger dig av din vänner. All lycka till dig.
Det går verkligen inte att ändra på någon annan….det är så svårt att ändra på sin beteenden att man gör det först när smärtan är så enorm att man tvingas för att inte lida.
Tack Anna K!
Visst är det ledsamt att vi kan vara så anpassningsbara. Den ene mer eller mindre förintar sig själv för bekräftelse och ”kärlek”. Vad den andre får ut av det? En enorm bekräftelse, men sen när det inte räcker och den inte får tillräckligt av ”känslan kärlek” så blir det ett destruktivt spel. Allt annat än kärlek…
Just så !
Till slut Vann respekten för migsjälv.
Jag slutade vänta.
Det var oerhört befriande att inte längre ha något hopp om att omtanke, respekt, åtrå och ev faschination skulle infinna sig.
Det är Skönt att Andas och Leva igen!
Jag skrattar o lyssnar på musik igen.
Min musik.
❤
Just det här behövde jag läsa just idag! Tack!
Några månader har gått sedan jag lämnade en destruktiv relation innehållande just lögner, svek, otrohet och manipulation. Vi har ingen kontakt alls längre, relationen avslutades med hårda ord.
Idag har jag fått veta att han träffat en ny kvinna. Det gör så ont, så ont, och ett rejält bakslag infann sig med full kraft! Hur reser jag mig från detta? Jag som trodde att jag var på väg upp!
Kommer han att bli lycklig med henne? Var det enbart pga mig som vi inte kunde vara tillsammans? Är allt mitt fel (enligt honom är definitivt allt mitt fel!)? Har han redan kommit över mig?
Så många frågor och tankar, jag plågas av detta varje sekund!
Ändå vet jag så väl, att efter alla lögner och svek och otrohet, så KAN vi inte vara tillsammans. Jag har gett det så många chanser, hoppats på förändringar och insikter, men nej.
Nu är det jag som sörjer. Känner mig ensam. Utbytt. Värdelös.
Alltså, det låter så bra att du kommit ifrån den destruktiva relationen! Låter som nåt helt annat än kärlek.
Det blir bättre! Och du är värd så mycket mer! Bygg upp relationen till dig själv, för den har grusats, ta stöd av vänner och familj, du är inte ensam.
Tack Chris, för dina fina ord, de värmer!
Jag kämpar vidare, det finns inga andra alternativ! Intellektuellt förstår jag så väl att jag borde vara tacksam och stolt över att jag tagit mig ur det destruktiva förhållandet. Det var allt annat än sunt, det var inte kärlek så som jag definierar det.
Känslomässigt känner jag mig svag, liten, ensam och värdelös just nu. Det kommer att bli bättre, det vet jag och måste tro på.
Det här var kanske den tuffaste och hårdaste text du skrivit under den tid jag följt dig. Sån jävla smäll i huvudet! Sån jävla ”back to earth”.
Jag har haft…och har…så svårt att inte sakna mitt ex. Han var och är min största kärlek, men mellan stunder av fullständig känsla av tillhörighet och värme kändes oroligheten och osäkerheten allt för tydligt. Hjärtat pch förnuftet säger än idag helt olika saker – två år senare…
Det här var kanske den tuffaste och hårdaste text du skrivit under den tid jag följt dig. Sån jävla smäll i huvudet! Sån jävla ”back to earth”.
Jag har haft…och har…så svårt att inte sakna mitt ex. Han var och är min största kärlek, men mellan stunder av fullständig känsla av tillhörighet och värme kändes oroligheten och osäkerheten allt för tydligt. Hjärtat pch förnuftet säger än idag helt olika saker – två år senare…
Ann1 – jag är precis i samma sits som du. Det är ändå lite tröstande att det finns någon annan därute som förstår…
Att göra rätt är en sak, men att få bukt med sina känslor och leva vidare i stor saknad, det är en tuff utmaning.