“We’re only as needy as our unmet needs.” – John Bowlby
Två personer kan ha varit med om nästan identiska uppväxtförhållanden; kärlek, trygghet, kaos och trauma (det vi som vuxna kanske upplever obetydligt kan för det lilla barnet kännas livshotande).
Livet innehåller så oändligt många olika beståndsdelar, vår genetik, personlighetsdrag och tidiga upplevelser har format oss till vilka vi är idag. Ett komplext nätverk i våra hjärnor/kroppar.
Så varför reagerar vi i nutid så fullständigt olika på närhet och separation? Några av svaren finns i anknytningsteorin som jag varmt kan rekommendera (ämnet för måndagens webinar).
En kvinna berättar: ”när han sätter sig nära, ser mig i ögonen och vill prata/planera framtiden, börjar det klia över hela kroppen. Vill bara fly från allt!”
Hennes partner: ”när hon ser så där frånvarande och distanserad ut, gör jag ständigt om misstaget att försöka vädja till henne. Vill prata och kämpar ännu mer för oss. Avskyr mig själv när jag blir klängig!”
Ser vi enbart till det som händer på ytan, verkar det som om de är helt olika personligheter. Men det kan vara så att de egentligen är väldigt lika, men att deras omedvetna strategier och reaktioner bottnar i samma sak: rädsla/panik inför övergivenhet. Den skrämmande tystnaden och tärande ensamheten då hon eller han inte längre finns där. Tillhörigheter som packas ner, inga fler meddelanden…
En person anammar strategin: ”ensam är stark! Man kan inte lita på någon annan än sig själv.” Medans en annan: ”mitt liv blir helt meningslöst utan henne/honom vid min sida! Det känns som att jag ska kvävas när hon/han inte svarar.”
Det är egentligen bara olika sidor av samma mynt; försök till att hantera den existentiella smärtan i att det finns en risk att vi en dag kommer att utsättas för svek, partnern tröttnar och förlorar känslorna, och kvar står vi där med avgrundsdjup smärta.
Några lever med den emotionella skyddsvästen, medans andra står nakna och oskyddade. Kombinationen personlighet och tidiga upplevelser avgör vilken ”klädnad” vi hängt på.
Det är få människor som inte är rädda för att den vi älskar ska försvinna ur våra liv. Vårt samhälle och tiden som vi lever i matar oss ständigt med vikten av självständighet, vilket så klart är viktigt, men samtidigt lever vi med paradoxen av att vi längtar och behöver varandra.
Michael Thor Larsen – relationscoach
Lämna en kommentar