Det är vackert att älska någon! Att vilja ge allt: omtanke, närhet, sin tid, jobba på att slipa ner och runda av vassa personlighetsdrag i sig själv etc. Men var går gränserna? Hur långt är vi villiga att gå för tvåsamheten?
En sak har jag lärt mig av livet och genom tusentals timmar klientarbete: om vi inte fångar in våra projiceringar (det som vi inte vill se i oss själva och därför pekar ut i andra) och ser oss själva i spegeln – det vackra och fula, kommer vi aldrig att kunna ha en levande kärleksrelation.
”Jag gör allt för henne/honom!” Det är ok att säga så länge gränser och självbevarelsedrift finns med i ekvationen.
När vi har börjat ta de inledande stegen mot medberoende, har vi också börjat sänka värdet på vår integritet (tills den en dag enbart är ett filosofiskt begrepp).
När vi tror att kärleken kräver att vi offrar oss p.g.a. partnerns humörsvängningar, osunda bekräftelsebehov, härskarmentalitet, ”kärleksmanipulation” (själviskhet maskerad i passion/kärlekens klädnad), oförmåga till självrannsakelse och missbruk i alla dess varierande gestalter, dricker vi samtidigt ur medberoendets giftbägare.
Den gradvisa anpassningen till det osunda, gör att vi inte märker när vi rear ut självvärdet. ”Det är ju så förtvivlat synd om henne/honom” (vilket det kanske är, men hur stor är insatsen som du får betala?)
Gör mycket, men gör inte allt. Låt inte rädslan för ensamhet vara starkare än självrespekten. Rätt partner dränerar inte dig på livsglädje.
Hur ser dina gränser ut? Vad behöver du börja säga nej till?
Michael Thor Larsen – relationscoach
Idag av alla dagar blev allt sagt (från min sida). Det som tagit 2,5 år att verkligen genomföra. Efter 30 års partner skap som tyvärr varit något helt annat för min ”man” än för mig. Jag har avslutat och min kropp och hjärna har äntligen fått ro. Att utsätta sig själv för en relation som denna har nästan tagit livet och lusten ur mig. Det är dock inte ens relevant då jag nu kan se vad detta gjort med våra barn. Våra underbara, fantastiska barn. Nu 23 och 18. Jag vet såklart inte säkert hur mycket skada de tagit men ser och förstår den är stor. Jag behöver plocka ihop mig själv nu efter alla dessa år av vansinne. Därefter ska jag reda ut mina barns förvirring. Jag har sålt min själ och lagt mitt hjärta i händerna på en människa som inte tagit hand om ansvaret eller ens förstått denna kärlek. Min hjärna har jobbat på högvarv dag som natt under enormt lång tid för att försöka förstå och lösa problemet med att någon människa som fått allt detta vårt liv givit oss kan vara så ond. Denna ekvation kommer jag aldrig kunna lösa men med ett ny vaket sinne och nya insikter så kan jag nu äntligen begrava oss. Jag är tacksam att det inte blev jag som blev begraven då det var vansinnigt nära. Jag har lovat mig själv trygghet och lugn framöver. Mitt jag är tillfreds men jag är långt ifrån klar. Min kropp känns trasig och min hjärna är slut. Med detta vill jag bara säga till er i min situation, ta den bara! Snälla, låt inte någon ta hela dig. Livet är ett ögonblick. Var inte rädd! Vi alla förtjänar riktig, genuin kärlek!!
Och Mikael, du är fett grym! Jag har fått så mycket stöd av det du formulerar. Haft ett sådant behov av att bli bekräftad i vad som händer omkring mig i mitt liv. Tusen tack!