Mannen är förtvivlad och ångerfull:

”Hur kunde jag vara så dum och ta henne för givet? Varför lyssnade jag inte?”

Han gör någonting viktigt under samtalet; rannsakar sig själv och kastar inte ur sig en massa anklagelser. Ödmjuk.

Samtidigt är jag smärtsamt medveten om att självrannsakan kan låsa oss i ett ältande fullt med självanklagelser. Balansen är hårfin!

Något som har hjälpt mig och klienter är: ”om jag vetat bättre då så hade jag gjort annorlunda.”

När vi är mitt uppe i livets alla projekt, vars syfte för många är att försöka skapa ett så bra liv som möjligt för den/dem vi älskar, kan det ligga nära till hands att tappa närvaron och lyhördheten. Målet där framme skapar tunnelseende.

Men kom ihåg att din drivkraft förmodligen var att göra livet bättre. Du håller på att lära dig någonting.

Kanske missade du, inte för att du var egoistisk och nonchalant, utan för att du ville väl. Vi kanske behöver förlåta oss själva…

En sista fråga: ”kände du dig älskad i relationen? Uppskattad och sedd?”

Michael – relationsterapeut