En man som jag känner har blivit lämnad av sin fru och utbrister i förtvivlan: ”Jag kan inte leva utan henne!” Om det inte var för att det var tre år sedan som det tog slut, hade jag inte blivit fundersam. Men att efter tre år fortfarande vara låst i desperationens bojor! Om det var sorg, hade det varit annorlunda.
Desperation är en akutkänsla. Sorg är någonting annat: det är psykets sätt att bearbeta minnena som vi lutar oss tillbaka mot, drömmar som aldrig kom i mål, smärtsam insikt kring att det finns saker som vi borde ha gjort annorlunda, men inte förmådde då.
Desperation är i mannens fall en känslomässig låsning, en kraftfull existentiell ångest över att inte känna sig älskad, och sedan inte kunna släppa taget. En separationsångest som han är övertygad om, bara har en enda medicin: återförening!
Men det finns en annan komponent i den här berättelsen: om han bestämde sig för att ge upp, inse att det är över och klippa förhoppningarnas band, så skulle livet för en tid vara oerhört grått. Desperation är kraftfulla kast, pendlingar mellan hopp och förtvivlan – färger! Den grå sorgen är för honom nästan lika skrämmande som att bli lämnad.
Sorg är som att segla bort från den fantastiskt vackra semesterön med minnena, och samtidigt veta att det aldrig mer blir en resa tillbaka i den här riktningen. Vi vill återvända, men vet att det inte kommer att bli så. Desperation: ”Kanske nästa år?! Måste, måste, måste!” Sorg är process av insikter och emotionell matsmältning! Desperation vill hålla levande till varje pris.
Mannen kan leva utan kvinnan! Att han inte känner sig levande utan henne är någonting helt annat.
Hans värsta skräck besannades: att hon skulle lämna honom! Det gjorde honom osunt beroende och klängig. Någonstans där inne, medvetet eller omedvetet förlorade han respekten för sin egen person, vilket läckte ut, och hon började i sin tur förlora respekten och därmed attraktionen för honom.
Jag vet att personer (har själv det anknytningsmönstret) med en ambivalent otrygg anknytning drar åt att bli ängsliga när relationen fördjupas. Vi håller fast lite för hårt för att inte mista. Och så slår den självuppfyllande profetian till!
Vi kan försöka fly genom att bedöva oss själva genom att söka snabb bekräftelse, festande, dejtande, alkohol, sex, spel eller vad det nu må vara, i hopp om att hålla den avgrundsdjupa känslan av ensamhet borta. Vi behöver lära oss att ensamhet är en del av att vara människa. Vi kan inte ständigt söka nödutgångar.
Vi behöver börja leva utifrån den egna ryggraden. Hitta den genom att bl.a. skaffa vanor som gör att du kan le inombords och känna dig stolt.
Michael Larsen – relationscoach
När våra känslomässiga sår förslavar oss – webinar den 2 augusti kl 20.00. Du är varmt välkommen!
Mycket intressant inlägg.
Känner igen mig i mannens skräck av att det värsta som kunde hända var att han lämnade mig.
Nu i efterhand så ser jag hur självrespekten försvann och vilket kämpande jag haft i förhållandet.
Attraktionslagen stämmer.
Har träffat några män efter separationen där två av dem varit klängiga och blivit örälskade i mig. Men det är inte attraktivt med osäkerhet.
Så jag förstår mitt ex situation med att han kände skam och skuld över att han var tvungen att lämna, för sin egen skull.
Jag var desperat, likt mannen i berättelsen, i ca 15 år i vårt förhållande.
Däremot var det en frihet från desperationen när han väl träffade en annan kvinna…då tog sorgearbetet över.
Och när han ville tillbaka efter 3 månd så fanns Äntligen självrespekten där att säga Nej.
Ambivalent anknytningsmönster kan vara svaret på min förlorade självrespekt. Genom att jag lät någon trampa hårt på min personliga integritet
Intressant!
Behov av bekräftelse gjorde mig mättad och lämnade till slut… tröttnade på att höra ”om du bara hade” nu ett bra tag senare… är jag det finaste som finns. Skulle gifta sig im om Jag bara ville… han tycker att han har kämpat och visat att han vill ha mig tillbaka. Men samtidigt avverkat andra kvinnor som om dom inte vore människor med känslor. Min stora sorg i att ständigt behöva säga nej… och frustration över att inte få honom att förstå. Hans beteende och värderingar när de kommer till kvinnor gör att jag bara är en i mängden. Men jag är tydligen ”speciell”
Det enda jag kan vänta på att det dyker upp en ny kvinna det är då allt pausar för en stund…
Jag är där igen. På ruta ett. Gjorde ett försök med en man jag känt saker för i 3 år, vi kom fysiskt nära väldigt snabbt, men sen va det över på en månad. Vi var inte rätt för varandra. Och nu har jag fått nog. Att längta, våga försöka för att sen bara behöva släppa taget igen är det värsta som finns. Jag gör inte om det här igen. Nu ska jag börja träffa en psykolog och verkligen lära mig må bra i min ensamhet. Det måste ju vara så att det är mig själv jag ”misslyckats” med.
Å Petra, känner med dig! Det där modet som krävs för att öppna sitt hjärta. Och sorgen när det inte funkar trots att man så gärna vill. Kram.
❤️ Jo…å samtidigt försöker jag tänka att det här tvingat ner mig på marken såpass att jag äntligen kanske går å får hjälp med mina emotionella rädslor å sår. Borde nog sökt den hjälpen för länge sen, men har ändå tänkt att jag ska klara av det själv. Men nu orkar jag inte kämpa mer på egen hand. Längtar så efter att få tillhöra. Men jag har bara negativa tankar om framtiden nu. Och om allt jag kämpat mig igenom…så många misslyckade försök. Å så många ensamma år av längtan. Jag är nere för räkning nu. Det här va sista smockan.
Kommer det ett webinar om ambivalent anknytning?
Den 2 augusti handlar det om ambivalent otrygg anknytning.
Stanna eller gå?
Varför har kärleken tagit slut?
Parkärleken?
Värmen finns kvar men inte sexlusten!
Längtan efter att vara för sig själv överväger, HELA TIDEN!
Velandet.. vad står det för?
Mycket igenkänning i detta. Många i min omgivning skulle nog säga att jag har många likheter med mannen du beskriver. Kanske har jag det. Tveklöst har det funnits tillfällen när jag har känt att återförening är lösningen på alla problem. Men de tillfällena är få. Däremot kan jag omöjligen stänga av den känsla jag bär på varje dag, känslan av att vi alla tre skulle få det bättre tillsammans. Samtidigt har jag fått lära mig acceptera att det inte räcker att jag har den känslan. Jag har tvingats återupptäcka vad som ger mig energi, utmana mina sanningar. Det går ok nu men är avgjort svårast när min son inte är hos mig. Att göra något bra av detta hemska icke självvalda är överlägset svårast.
De riktigt mörka stunderna kommer alltmer sällan. Men när de kommer beror de väldigt ofta på det som skrivs i inlägget, dvs. att jag gjort mutt eget välmående beroende av andra människor. Då kommer ofta besvikelserna.