”Efter tolv år tillsammans känns det nu som om vi aldrig har känt varandra.”
”För tre veckor sedan fick jag höra hur älskad jag var och ändå fanns det en annan person med i bilden.”
”Nu är det en annan man som är med mina barn halva tiden. Jag förstår inte hur jag ska orka.”
”Jag har kämpat så länge med mina känslor, men klarar inte av att försöka i relationen längre.”
Det tar hårt inom oss när vi får beskedet att partnern inte längre vill vara tillsammans oss. Liksom skuldkänslorna som tynger ner när vi tvingas såra mannen eller kvinnas som vi har delat år tillsammans med. Och barnen! Hur ska de ta det?
Några av oss har levt ett helt vuxet liv tillsammans med en och samma person, och nu: kanske i 35, 40, 50, 60 års åldern, står vi där ensamma! Det är inte konstigt att vi inte enbart känner sorg, ilska, förtvivlan och ensamhet, utan även en djup identitetskris. Rollen som partner och en av pelarna i en familj upplöses. Självklart är det ett trauma! Och det är många som drabbas: direkt eller indirekt.
Minns skuldkänslorna över allt det som jag med facit i hand såg att jag kunde och ”borde” ha gjort annorlunda. Mina föräldrars ansikten när de såg min förtvivlan och att det de aldrig trodde skulle hända, faktiskt hände.
Trots all tröst från familj, vänner och en terapeut, känns resan fruktansvärt ensam. Vi frågar oss själva: ”hur ska jag orka med kriget i bröstkorgen och ensamheten?”
Men vi läker! Inte idag, kanske inte imorgon, men en dag så…Vi kommer att tvingas vandra genom våra personliga mörker innan andetagen och tankarna blir lättare. Känslorna kommer inte att vara lika förlamande om ett halvår från nu. Vi kommer att känna skuld, frustration och nostalgi, men våra psyken, liksom våra kroppar läker. Leenden kommer tillbaka, panikartad rastlöshet kommer att bytas ut mot vila framför en film, rader i en bok, sällskapet av en annan människa som ta fram dina ljusare sidor. Du kommer att älska igen – och bli älskad, även om det just nu känns som en utopi, och enbart som försök till tröst från en bloggande relationscoach.
Jag önskar innerligt att du hittar ditt fotfäste som gör att du kan ta dig över kanten till det som är din framtid.
Tålamod, uthållighet, tillit. Det är tre saker man kan behöva i det här livet.
Framförallt tillit!
Kriget i bröstet är en bra beskrivning liksom panikartad rastlöshet, det är ju så svårt. För två år sedan kände jag mig äntligen stark igen och började tro på framtiden, men efter att ha blivit förälskad TVÅ gånger sedan dess bara för att upptäcka att jag tydligen bara var deras tröst och bekräftelse på deras egen dragningskraft i deras svåra perioder har kriget i bröstet och den panikartade rastlösheten slagit till med full kraft igen. Varför just jag? Varför är inte jag värd att älska på riktigt? Varför är jag så utbytbar? Snygg, sexig, rolig, söt, intelligent får jag höra, men tydligen inte värd att älska på riktigt? Varför tycker de att jag är ett bra ämne för utfyllnadsmaterial i deras eget liv men inte värd något mer? Att bara höras av och träffas när de vill och känner för det och ändå har jag varit så tydlig från första början vad jag vill och är ute efter. Att jag tror på trohet och att vara endast två i ett förhållande, att jag vill ha ett riktigt förhållande, ändå upptäcker jag efter ett tag att det finns fler med i spelet eller att jag bara är ett tidsfördriv då inget roligare finns att göra. Jag väljer att gå, så långt har jag iallafall kommit att jag vet mitt eget värde och vad jag behöver och vill ha, men det gör ju så ont, så fruktansvärt ont och de snabba promenaderna och vandringarna blir många och långa och kroppen och hjärtat värker. Tack gode gud att jag har ett av barnen kvar hemma som tvingar mig att tänka på något annat och få vardagen att fungera. Men det gör ont i hjärta. Så ont!
Elin, vill skicka varma varma kramar åt dig.
Varför just jag? Frågar du. För att egentligen spelade det för de här männen inte roll att det var just DU.
Du är inte utbytbar! Inte för den man som söker samma som du.
Men; min egen erfarenhet är att det är få män i dejtingsvängen som vill det. Många söker bara sex. Eller att ses och hitta på saker precis när det passar dem. Andra vill bara ha bekräftelse på sitt värde. Ytterligare andra är så rädda för att öppna sig att de börjar leta fel på mig. En del vill bara fylla ett tomrum i sitt liv med mig. Andra vill ha någon att ta hand om.
För alla dessa är jag utbytbar. För det spelar egentligen inte någon roll om det är jag eller nästa kvinna som de tycker är snygg, glad och trevlig.
En man som vill ha en stark, självständig kvinna som tillsammans vill utveckla det där Vi:et. Som vill vara två personer och utveckla en tredje storhet, en tvåsamhet. Som är trygg, ödmjuk, känslomässigt hyfsat mogen, har självdistans. Han – har jag inte stött på. Ännu.
Mitt sätt att hantera att inte hamna där du är, är att vara väldigt försiktig med mig själv. Analysera var mannen är och inte ge mig in med mitt hjärta innan jag bedömer att han vill samma sak som jag. Som alltså ännu inte har hänt.
Jag är med er tjejer 😀
Varma kramar till dig Elin och Marianne
Jag har varit precis där, att känna sig så sjukt liten, tappa sin identifikation, sitt värde, sin självkänsla!
Stå där med en främling, att vara så utbytbar!
Men tänker också så här på det som du beskriver Marianne. Att det går att lägga in i hela samhället, kanske inte bara på männen! Vill inte försvara dom, för jag vet att jargongen och tänkesättet finns där.
Men vi lever i ett slit och släng samhälle, och det gäller inte bara det materiella anser jag. Utan även den mänskliga faktorn, att det finns alltid någon som man kan swipe till.
Men samtidigt hur blir det om vi börjar bli rädda för varandra/andra, att inte våga släppa in någon?
Jag vet och jobbar mot just det, ett Jag, ett Du och ett gemensamt Vi, det är dit jag vill i alla fall, finns väldigt mycket att lära sig!
Hoppas ni förstår, låter bättre i mitt huvud:)
Håller helt med dig Micke A. Visst lever vi på många sätt i ett slit och släng samhälle, där vi bara swajpar vidare. Samtidigt är jag övertygad om att vi är många som inte vill ha det så, det ser jag inte minst här i bloggkommentarerna.
Och jag menar inte att man inte ska våga släppa in, inte alls. Men jag håller fast vid att man ska vara försiktig med sig själv.
Med åldern och tuffa erfarenheter har jag blivit tryggare i mitt eget värde. Och jag vet att jag är värd att bli bemött på ett respektfullt sätt. När förutsättningarna för det inte finns – då är det bara destruktivt att släppa in.
Men självklart finns det de som är värda att släppa in! På vänskapsplanet har jag ett flertal!
Jag är helt med dig Marianne:)
Som sagt finns otroligt mycket att lära sig här om man vill!
Elin, det kunde ha varit jag som skrivit detta.
För precis så känns det även för mig, som är en man.
Var finns den kvinnan, som är trygg, ödmjuk, känslomässigt hyfsat mogen, har självdistans? Som inte tror att kanske nästa dejt, är ”bättre”. Finns hon överhuvudtaget?
Det är klart att hon gör! Inte minst visar alla de som skriver här det!
”Kanske nästa dejt, är bättre…” Det är något som jag tror att alltför många kan relatera till.
Ja hon finns.
Javisst finns hon Dennis och jag hoppas och tror konstigt nog fortfarande innerst inne att Han finns för mig också, hur skulle jag annars orka fortsätta? Och Micke jag förstår precis vad du menar.
Visst är det så att tiden läker alla sår, men ärren finns kvar, de där ärren som påminner oss ständigt om det som varit. Såren är läkta hos mig efter snart 5 år men så mycket annat hände vid skilsmässan och jag stod helt själv med allt och allt innebär verkligen precis allt i mitt fall. Så ensam som jag känt mig där och då är inget jag önskar någon och dessa ärr finns också ständigt där och påminner mig. Tack vare att jag är en stark person i grund och botten orkade jag där och då och även tack vare barnen som behövde mig mer än någonsin. Det är inte svårt att gissa att jag blev sjuk kroppsligt till slut och där är jag än idag efter 3 år.
Men någonstans finns hoppet om att möta den som ser mig och som faktiskt älskar mig för den jag är. Om han inte dyker upp så har min läkning kommit dithän att jag känner att det blir bra ändå även om det inte alltid blir som man kanske önskar. Dyker han den rätte upp måste jag dessutom försöka våga öppna mig igen för mitt stora hinder ligger nog där. Ärren sitter djupt men idag kanske inte lika djupt som för ett år sedan, ärret har blivit lite snyggare.
Gillar din liknelse att ärren blir snyggare.
jag skulle vilja likna en svår separation som att man blir ID lös … i tumultet försvinner allt om vem jag var/är . Sökandet tillbaka tar tid , år och även om födelsedata stämmer så är jaget förändrat , man blir aldrig den man varit …
Håller helt med!
En stark liknelse som du delar med dig utav Annika: ”ID lös”
Tack för de orden Marianne! De värmer.
Tack…det är tur att vi har en bloggande relationscoach som vill trösta.
’Efter regn blir det solsken.’
’Tiden läker alla sår.’
Ordspråken stämmer hur ont det än gör idag. Men man kan behöva vänner som ställer upp för en på den mörka väg man ska vandra.
Du är värdefull och unik och ska respekteras för den du är.
Har reflekterat mycket kring dem val vi/jag gör och har gjort. Valet att lämna en 25årig relation. Valet att sätta barnen i en varannan veckas liv utan någon chans för dem att påverka. Valet att krossa en familj och starta upp nya. Valet att vara otrogen mot någon man lovat trohet. Valet att våga öppna sin själ och hjärta för någon ny. Varje dag så tar vi beslut att gå en viss väg baserat på vår prägling, yttre omständigheter och medvetenhet. Just medvetenheten tror jag är viktig. Om jag lyckas synka hjärna, känslor med reflektion om vilken man jag vill vara innan vägvalet görs så kanske ett mer moget och sunt val kan göras. Ett medvetet val som jag kan stå upp för, inför mig själv och dem omkring mig som betyder allra mest. Tänker att dem som vill förändra det man ser i spegeln, som vill känna lugnet i sinnet och stå stabila i stormen kommer förr eller senare dit-att göra medvetna, kloka och vettiga val. Oavsett yttre omständigheter. Oavsett prägling. Oavsett man eller kvinna. Tror att dem allra flesta som läser denna blogg är där eller påväg. Men det är nog ett fåtal av de människor jag har omkring mig som är i närheten av att startat den resan.
Koka ord! Bra skrivet!
Kloka reflektioner fyllda med insikter Håkan:-) Vilka dilemman som du tar upp! Känns i kroppen att läsa…
Man gör val hela tiden i livet, precis som du skriver. I början är det kanske lätta val, är endast få eller ett fåtal man behöver ta hänsyn till. Då kände man sig synkad, var ett, man drog åt samma håll, samma mål, samma vision. Är dock inget man kan ha glädje av nu, när allt är nerspolat i toaletten.
Håkan
Bra att du skriver val.
Min uppfattning är att de flesta blandar ihop ”val” med ”måste”.
När vi väljer att göra slut, be barn flytta runt varannan vecka, är det bra att se vårt ansvar i vitögat och inse att det just är vårt val och att vad vi än väljer får det konsekvenser både för oss själva och de runtomkring oss.
Måsten då?
Det finns såvitt jag vet bara två; vi måste dö och vi måste välja.
Detta inlägg har givit så många intressanta kommentarer från er alla. Jag tar in orden och känner med er.
Jag tror det är lätt i dagens samhälle att bli ytlig i sitt dejtande både som man och kvinna. Kanske beror det på att vi lever förhållandevis tryggt och att man som man respektive kvinna har ordnad ekonomi och boende. För bara 70 år sedan så skulle mannen arbeta och beskydda familjen och kvinnan vara den omsorgsfulla till barn, äldre och sjuka.
Vilka är våra roller idag? När är man mogen för att kunna börja söka efter en partner igen efter separationen?
Varför blir man otrogen…varför bryter man mot de interna regler man satt upp för förhållandet?
Det är så intressant att diskutera det ’fria’ valet. Där någon filosof påstår att även när du sitter på knä och ska arkibuseras så har du ett val genom att du kan tänka på något annat än förövaren. Eller har man inte möjligheten till fria val….varför gjorde man tidigare val som gjorde att man ny sitter på knä i denna situationen? Valde man att vara otrogen? Väljer man att bli alkoholist? Väljer man att bli överviktig? Väljer man att separera?
Winston Churchill sade man ska akta sig för vad man känner för känslor kan bli till tankar. Man ska akta sig för vad man tänker för tankar kan bli till ord. Man ska akta sig för vad man säger för ord kan bli till handling (val).
Får man kontroll på sig själv och varför känslor föds i kroppen och knoppen så kanske man kan styra sina val. Men det är inte lätt att alltid styra sina känslor då de påverkas av våra sinnen och minnen.
Mitt ex sade att han hade velat kunna vrida tiden tillbaka för att ångra separationen.
Man kan inte vrida tiden tillbaka men man kan göra om och göra bättre.
Kramar till er alla
Fint skrivet!
Väldigt fint skrivit Anna K!
Kanske att man alltid någonstans inom sig har ett val, men att det faktiskt inte alltid går att styra sig till de valen. Det är så mycket annat som påverkar de fria valen, och jag tror inte någon (med känslor och tankar) alltid kan välja helt fritt.
Det är precis där jag är! Dina beskrivande or bekräftar känslor och ger sammtidigt lite hopp om livet i detta kaos av känslor och tankar jag faktiskt inte var beredd på! Det stormar i bröstet och hjärnan, en naturkraft man inte kan bestämma över. Apati men ändå måste man hitta sin inre skåderspelare och agera ”sig själv” för barnen och på jobbet. Hur mycket klarar man?
Hoppas innerligt på denna webeinar igen!
Hoppas innerligt på denna webeinar igen!
Mycket intressant läsning i denna tråd, många klokheter från både bekanta signaturer och från nya. Det var ett tag sedan jag läste här och det gläder mig särskilt att se att det är betydligt fler män som skriver än tidigare. Det ger en fin dynamik och, tror jag, är nödvändigt för att komma vidare i den svåra kommunikationen könen emellan.
Håller hel med dig Pappa till. Väldigt fint att se fler män i diskussionen. Jag klagar ibland över känslomässigt otillgängliga män, men mitt mål är att vi ska nå varandra, män och kvinnor, eller i vilken konstellation vi än lever.
Ingen människa är en ö och vi behöver verkligen varandra. Samtidigt som vi måste vara rädda om oss själva i mötet med världen runtomkring.
Kul att få inlägg igen ifrån dig Pappa Till. Och Marianne…dina inlägg är alltid intressanta.
Jag undrar hur långt du kommit i din process Pappa Till. Hur mår du idag i exempelvis i jämförelse för ett år sedan?
Det är intressant vad gäller kommunikationen mellan könen och hur den kan bli bättre. Vad hade du önskat att ditt ex hade pratat med dig om då ni fortfarande var tillsammans? Vilka brister fanns hos dig och ditt ex vad gäller kommunikationen er emellan.
Vad hade du velat sagt till henne som du kanske aldrig sade? Och vad hade du önskat att hon sagt till dig?
Hur är er relationen idag? Kan ni prata?
Varma kramar
Hej Anna,
Väldigt intressanta frågeställningar. Och viktiga ur flera perspektiv, inte minst som en påminnelse om att saker faktiskt utvecklas även om det inte alltid känns så.
Jag mår oerhört mkt bättre idag än för ett år sedan. Då ringde jag till jobbet en morgon och sa att jag inte orkade resa mig ur sängen, kunde inte sova alls utan sömntabletter. Därmed inte sagt att jag är klar idag, inte alls. Men jag har blivit bättre på att lyfta blicken när jag är i det jobbiga. Och på att på förhand förstå och förbereda när det finns risk att det jobbiga ska komma.
Vår relation idag måste jag säga är i världsklass. Det finns avsevärt mer av respekt oss emellan och jag tycker ofta det finns en värme som är ömsesidig. Sen kraschar vi ibland och det kommer säkert att komma kriser igen. Jag tror vär nyckel är att vi varit bra på att säga förlåt och mena det.
Återkommer med svar på de andra frågorna, nu går ögonen i kors:)
Hej igen Anna. Dina frågor fick mig att tänka och även om tråden börjar bli gammal så vill jag svara, kanske lika mkt för egen skull som något annat..
Vad hade du önskat att ditt ex hade pratat med dig om då ni fortfarande var tillsammans?
– Framför allt hade jag velat få tydligare exempel kring när jag inte mötte känslomässigt och vad det gjorde med henne.
– tydligare bild av konsekvenserna hade kanske gjort att jag vaknat tidigare.
– hin kunde tydligare visat genom exempel, alltså varit en förebild. I stället hamnade vi i varsin skyttegrav.
Med detta sagt så vet jag att hon tycker sig ha försökt men inte nått fram.
Vilka brister fanns hos dig och ditt ex vad gäller kommunikationen er emellan.
– Tveklöst att vi hamnade på varsin sida i många frågor, att det blev prestige och viktigare att vinna än att faktiskt hitta en lösning som kändes ok för båda.
– Detta gjorde i sin tur att vi inte blev bra på att hjälps varandra att göra förändring, framför allt i det egna beteendet men också i samspelet oss emellan.
Vad hade du velat sagt till henne som du kanske aldrig sade? Och vad hade du önskat att hon sagt till dig?
– Det enkla ”jag älskar dig” hade räckt långt åt båda hållen. Jag tror vi tappade det i samband med att vi blev föräldrar.
Sedan tror jag egentligen det handlar mycket mindre om vad vi borde ha sagt och mer om vad vi borde gjort. Det är en av de starkaste saker jag tar med mig, vikten av att göra. Det är lätt att säga ”jag älskar dig” men det betyder något först när du visar det.
För mig är det kanske tydligaste exemplet på att vi brast i detta att vi var dåliga på att kliva över på den andras sida. För mig är det mkt vad kärlek handlar om, att i ta utgångspunkt i de egna behoven utan villkorslöst finnas där för den andre. Lika bra som vi är och har varit i detta för vår som, lila dåliga har vi varit på det gentemot varandra.
Hur är er relationen idag? Kan ni prata?
Vi har en väldigt fin relation idag som för det mesta är väldigt respektfull. Visst kraschar vi ibland men vi hittar alltid tillbaka väldigt snabbt och kan be om ursäkt. Vi pratar egentligen om allt utom ev. nya relationer. Plus att det som varit fortfarande är känsligt att lyfta. När det gäller riktigt svåra saker som rör vår son så har vi ett antal ggr valt att gå tillbaka till Familjerådgivning för att få hjälp att sortera. Tror båda upplever det jobbigt men väldigt bra.
Pappa Till.
Det var roligt att höra att du känner dig starkare.
Kram
Hej igen Pappa Till!
Först…förstod inte varför mitt lilla svar kom efter ditt lång fina…set skulle ha legat tidigare…bara så du vet…så du inte uppfattar mig snorkig.
Jag blir känslomässigt berörd av dina reflektioner kring kommunikation. Jag känner igen mig.
Det är så intressant att studera hur man själv och andra kommunicerar.
Hur kommunicerar en trygg, lycklig, harmonisk, älskad, sedd, ångestfylld, rädd, olycklig, arg, frustrerad, oälskad, bekräftelsetörstande, stressad, osedd människa?
Kommunicerar män och kvinnor på olika sätt fast man ha samma bas ex. olycklig och rädd?
Vilken kärlek skapar man i Viet beroende på hur man kommunicerar om känsliga frågor?
Vilket ansvar har vi över hur det egna jaget mår genom att det påverkar hur vi kommunicerar? Förstår vi alltid hur vi påverkar mottagaren genom hur vi kommunicerar.
Du verkar ha kommit långt vad gäller bearbetning av din separationen då du kan reflektera över så många bra saker.
Man lär sig hela livet och talesättet ’Tala är silver och tiga är Guld’ är fel tycker jag.
Tala efter du tänkt och lär dig att beroende på hur du kommunicerar kommer mottagaren att reagera olika.
Alla lycka till dig och alla andra. Dina kommentarer berikar
Efter 4 månader sedan separationen som vi båda varit överens om och bestämt att vi ska vara ärliga och hjälpsamma och haft bra kommunikation fick jag och ett av våra ungdomar en chock när min f.d öppnade dörren när vi kom för att hämta grejer till hen och han sa ; ”Jag har besök”. Han frågar vad hen ska ha och hen går in i hallen.Där hänger en kvinnokappa och ett par okända skor står på hyllan. Ett täcke vi aldrig brukar använda ligger vid fåtöljen. Vår ungdom vänder sig om med tårar och skriker ”Skit i det!” Pappan säger inget och jag stänger bara dörren och går till ett förtvivlat ungdom i bilen. Det blev mycket prat och lugnande… Vi har inte delat vårt hem än och tanken på att han haft en annan kvinna och dessutom hemma i vårt hus sköljer över mig från och till. Utbytbar så fort efter 20 år tillsammans. Visste att det brukar hända snabbt i männens värld men var ändå inte beredd.