Mannen kontaktar kvinnan som lämnat honom och ber om att få träffas, eftersom han vill ha ”ett avslut.”
Jag tror att många av oss har mött detta, från ena eller andra sidan av staketet. Om vi är avsändare av:
”Vi behöver träffas! Jag måste få ett avslut!” – Är det läge att granska de egna motiven.
I samband med min egen skilsmässa uttalade jag själv orden. Det handlade så här i backspegeln inte om behovet av avslut, utan om att försöka vinna kontrollen. Ett möte kunde ”kanske väcka känslor i henne” och likt en retuscherad Hollywood produktion: kärleken som segrare.
Många av oss har suttit med den djupa längtan efter att förstå och få komma till ”closure”. Men vi glömmer någonting grundläggande: vi kan inte kontrollera och bygga logik kring allt som händer. Oförstående och en lång rad av frågetecken är en del av att de mänskliga villkoren. Desperation och ensamhet kan hålla oss fångar i en förskönad berättelse, vilket gör att vi försöker manipulera fram en önskad framtid.
Det handlar om att komma vidare inombords och att acceptera att vi inte kan dirigera allt som sker. Detta var en insikt som gjorde fruktansvärt ont inom mig, men som samtidigt befriade. Människor har sina anledningar till varför de gör som de gör.
De här kan göra ont att höra: den som lämnar ett långvarigt förhållande (oftast en kvinna), har bearbetat tankarna och känslorna kring att lämna under lång tid – ofta flera år. Era emotionella världar ser helt olika. Den som en gång var närmast, är nu en fullständig främling, vilket gör oss vilsna.
Som lämnad är det oerhört lätt att kliva in i nostalgifällan och försköna historien. Delar av psyket försöker skydda oss mot ett alltför brutalt och avslöjande strålkastarljus. Vi behöver en lång landningsbana av tillvänjning för att orka med.
Tid och avstånd läker. Liksom rätt personer i din närhet.
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Behöver du prata med någon? Kontakta mig på michael@separation.se
så fint skrivet! <3
Fina ord på en svår sanning Michael!
Det är så svårt. Jag kan inte glömma mitt ex. Vi hade sådan passion och attraktion, jag älskar honom ännu. När jag söker kontakt med andra män, eller särskilt då, så saknar jag honom bara ännu mer, för ingen man kan komma ens i närheten av det mitt ex betydde för mig och den attraktion och passion jag kände och fortfarande känner för honom. Så faller jag tillbaks och börjar ta kontakt och förnedra mig genom att berätta mina känslor för exet, tigga sex av honom och vill ses igen. Jag tror innerst inne han också vill ha mig fastän han säger annat. Man vill bara gråta. Jag kan aldrig mer i livet få uppleva passion. Hade inte upplevt det innan honom heller. Hur går man vidare i ett passionslöst liv? Tycker synd om den man jag har kontakt med nu också… när jag känner så här för mitt ex. Jag prövar mina steg framåt med olika män… vill ha närhet och sex och det får jag. Men jag brukar oftast tröttna när jag fått det en eller två gånger och söker en ny man som kan ge mig det osv…
Låter som att du borde fokusera på dig själv nu – inget annat. Skit i ALLA män och satsa på att hitta dig själv.
I nostalgifällan hamnade jag med en gång. Det är det svåraste att komma ur. Alla de där förskönade tankarna kring en person som inte kunde lyssna på vad jag behövde. En person som enbart ville att man skulle bry sig om henne men aldrig fick något i retur. När man pratar med andra människor som också separaerat så upptäcker man att de man tror är starka visar sig vara lika sårade som en annan. Det får mig att inse att det inte bara är jag som mår såhär dåligt. Har ju hört andra berätta att mitt ex är väldigt ego och det har öppnat mina ögon över hur hon fungerat i alla år. Jag har tappat hela mig själv och klättrar fortfarande uppåt. Det viktigaste är att man stannar upp en sekund och reflekterar över tiden sedan separationen och ser att det faktiskt blivit mycket bättre 🙂
Tack för läkning M.
Jag hade ett fantastiskt fint möte med en gammal man (89 år) på lunchen idag. Vi råkade bara hamna vid samma bord i matsalen. Vi började småprata och han berättade om sitt liv. Han tittade mig djupt i ögonen och berättade att han blivit änkeman för några år sedan, att hans fri plötsligt insjuknat i bröstcancer och dött. Och med blanka ögon berättade han om tomheten han upplevde efter hennes död. Tystnaden i hemmet, ensamheten efter att ha delat ett fantastiskt fint liv tillsammans allt sedan ungdomsåren. De hade uppfostrat fyra barn tillsammans. Oj, vilken kärlek och sorg jag såg i de där ögonen. Han pratade så ömt om sin älskade. Och sen berättade han om att han fått en hjärtinfarkt och att han under operationen mött henne. Hon kom fram till honom, tog hans hand och log och sa att hon skulle ta hand om honom. Sen vände hon på sig och gick och han väcktes av en röst som sa att operationen var klar. Den här upplevelsen hade gjort honom lugn, nu visste han att de skulle få vara tillsammans igen…på andra sidan…där hon väntade på honom. Och så sa han: Flicka lilla, kom ihåg att tänka på att välja rätt partner…välj den som är rätt för dig på insidan. Som känns rätt för dig och som har den insida som är bra för dig. Och jag visste direkt att han talade sanning, han visste vad han pratade om. Han pratade om hur vacker hans fru var och pekade mot hjärtat. Han älskade hennes hjärta och berättade om allt hon gett honom under deras liv tillsammans. Ja…den här historien berörde mig mycket och jag kände lite att den var till mig. Att jag skulle lyssna uppmärksamt. Han hade upplevt äkta kärlek och samhörighet. Det såg jag i hans ögon ❤️
Det låter så vackert. För min egen del har jag gett upp hoppet om en sådan kärlek. Finns kärleken – så finns inte sexet och passionen. Finns sexet och passionen, attraktionen så finns det annat som sätter käppar i hjulet. Jag är faktiskt avundsjuk på de som får ha en partner i sitt liv och som har någon att dela allt med. För min egen del tror jag inte någon verkligen skulle bry sig på riktigt om mig. Det enda män vill är att ha sex, det duger jag till. Men något annat intresse – det skulle inte finnas. Det är en sorg ja… Jag är glad att andra har fått ha en kärlek i sitt liv där de funnits för varandra och kan dela en lång livshistoria tillsammans.
Ja Mikaela…jag kände oxå ett sting av avund när jag hörde hans berättelse och såg känslorna i ögonen. Tänkte först: varför är det så orättvist att det där mötet bara äger rum för vissa människor och för andra är livet kantat av längtan, avvisanden, och smärtsamma svek som göder mer rädsla? Sen tänkte jag: vadå lilla flicka var noga med ditt val av partner…vadå som om det bara är att välja rätt av alla alternativ som radar upp sig? Men samtidigt som jag tänkte på allt det där…så tänkte jag…så fantastiskt att äkta kärlek å samhörighet mellan människor finns och att inte ens döden kan kapa banden mellan två själar som älskar varandra från djupet av sitt hjärta. Kärleken finns och den är för oss alla. Sen får man kanske se att den finns på många sätt och i många relationer. Man kanske inte får dela allt med nån. Men man kan dela mycket med många. Och ensamheten…den är där och gör sig smärtsamt påmind i vissa stunder…men den kommer vi kanske aldrig undan. Att klara av att hantera sin ensamhet är nog en utmaning som alla människor ställs inför och måste möta i livet. Och den gör oss starka.
Jag tror som du Petra, att ensamheten kommer vi aldrig undan. Och den är smärtsam. Och jag tror att många flyr in i fel förhållanden för att slippa konfronteras med ensamheten.
Och jag tror också att den fantastiska mannen du träffade har rätt, att vi ska vara noga med vårt val av partner. Även om alternativen inte radar upp sig. Men kanske är det precis det du är, och det är därför alternativen inte radar upp sig? Och då är det ju i sig bra, även om det såklart blir ensamt. Men jag vet av erfarenhet hur illa man far av att leva i fel relation, så jag tror ändå trots allt att saknaden är bättre än att välja fel person.
Så fin berättelse att få ta del av,
Jag kan inte låta bli att tänka på mina föräldrar och hur jag sett kärleken lysa i min pappas ögon när han höll i min mammas hand de sista dagarna i hennes liv.
Hur han sköte om och fanns vid hennes sida ända till sista andetaget trots många års sjukdom, tom när hon frågade vem han var när hon inte kände igen honom fast de varit tillsammans sen de var 17.
Kärleken kommer när man minst annar, rätt som det är står han/hon där och allt känns så rätt inuti.
Hur går det i skolan Petra trivs du bra??
Hej Kerstin!
Ja, jag kände mig väldigt tacksam över att få ta del av hans vackra och känslofyllda berättelse. Det är såna här möten man inte glömmer. Va du är gullig som frågar hur jag har det i skolan! 😀 ❤️ Tack, vet du. Jag har det toppenfint. Går i en härlig klass, bor på en fantastiskt vacker plats nära en sjö och en vacker gammal Herrgård. Får lära mig jätteintressanta saker om hur kroppen fungerar, om träning, om kost, om massage, om motiverande samtal och om motivation, stress mmmm…plus att jag har börjat träna både kondition och styrka i princip varje dag. Det är helt fantastiskt att jag fått den här möjligheten och jag hoppas jag ska kunna hjälpa många människor med mina nya kunskaper sen! 😀 Mår bra just nu helt enkelt. Vi har dessutom en jättefin präst här som jag har pratat en del med om kärlek och både det som e gudomligt å egendomligt 😀 Hur har du det själv? kram
Så vackert! Gäller inte att hitta någon man kan leva med utan den personen man inte vill leva utan.
Jag är en sådan kvinna som du beskriver Michael. Hon som lämnar sin man efter ett långt äktenskap och känt sig felplacerad och inte älskat min man på många år. Nu när barnen är stora och beslutet är taget så känns det oerhört bra, inget skulle få mig att gå tillbaka, ingen vädjan från någons håll.
Mikaela, eftersom du ser på dig själv som någon som ingen på riktigt kan bry sig om och som endast duger till sex, å är det den sortens man du kommer finna. Det är ett slitet uttryck men sant ändå, du kan inte älska någon annan förrän du älskar dig själv. Vem ska älska dig på ett sätt som du förtjänar när du är så hård mot dig själv. Nu tänker jag vara lite hård också, för jag läser in en offerroll i din text. Sök samtalshjälp, bryt de mönster du brottas med. Du letar efter genvägar och går runt dig själv i cirklar. Titta inåt.
Offerroll det vet jag inte. Jag bara saknar mitt ex så mycket…
Läs det andra du har skrivit. Det handlar inte bara om att du saknar ditt ex…
Jag håller med Eva!
Tyvärr har jag erfarenhet av att det är så att det som är intressant är sex för män. Det är ett faktum att jag har alltid varit ensam i livet då jag haft det svårare och gått igenom sorger eller svåra saker trots att jag haft en partner. Då har han antingen lämnat mig eller så har jag ändå fått vara ensam i det svåra. Träffar jag någon man säger han att han inte vill ha något förhållande utan enbart en sexrelation. Jag har svårt att se att kärleken verkligen skulle finnas. Hur det gör mig till ett offer vet jag inte. Jag hoppas att kärleken finns men efter att ha kommit upp i åren så tror jag inte mer att det är något som händer och existerar, inte för alla. Att välja bort sex vet jag inte heller, man kommer i alla fall sig ut och träffar folk då… Jag är en glad och utåtriktad person och sänder inte ut signaler om att jag ger sex (snarare tvärtom) så jag vet inte vad jag ska ändra på. Ensam är jag inte rädd att vara heller för det har jag varit i över tio år.
Läs det andra du har skrivit Mikaela. Det handlar inte bara om att du saknar ditt ex…
Jag håller med Eva!
Precis så var det för mig Michael.
Mannen jag var tillsammans med berättade 4 år efter skilsmässan berättade att han tyckte de sista 6 åren vi var tillsammans var strävsamma och året innan vi separerade hade han sagt till sin kollega att han var kär i henne. Han berättade att han det sista året legat många gånger sömnlös och han hade önskat att vi skulle börja bråka eller något så att det fanns en anledning att lämna.
Många gånger efter skilsmässan vill jag få ett avslut. Jag frågade om vi inte kunde gå till kyrkan och utföra den ritual som de kan erbjuda. Men han svarade att han inte skulle klara av det.
Det värsta var den enorma sorgen över att ha ”mist” honom. I och med att han försvann ut ur mitt liv på 3 veckor efter beskedet om en annan efter ett 27 år långt förhållande så stod jag kvar med en massa frågor. Men för mig handlade det aldrig om att vilja få tillbaka honom. Han ville efter 3 månader. Han grät och sade att han älskade mig. Han berättade för vår dotter att det varit bättre om han hade varit otrogen för då hade han vetat att det var mig han hade velat ha. Han gjorde slut efter 3 månader och ville tillbaka, jag svarade – hitta dig själv först. Han gick tillbaka till kvinnan efter en vecka. Efter ett halvår berättade han för mig att – Anna, hon säger att hon älskar mig!! Efter ett år, då de hade förlovat sig, berättade han att det måste nog gå 4-5 år innan det kan bli du och jag igen…
För fyra veckor sedan, 4,5 år efter separationen ringde han för första gången till mig, på eget initiativ för att höra hur det går med våra barn. Vårt yngsta barn berättade att -pappa berättade idag stolt att han ringt och pratat med dig mamma! Det har varit lika svårt för honom även om han lämnade!
… igår såg vi varandra på stan på avstånd… ingen av oss vill varandra illa… Jag var helt slutkörd efter flera veckors hårt arbete och väldigt trött igår. … luften gick ur mig och jag kom på mig själv att andas små andetag och började känna att jag måste ringa någon för att ha något att göra. Så kom jag och tänka på alla dina inlägg här Michael… och andra erfarenheter som fick mig till att avbryta alla mina snurrande och stressande tankar. Tog några rejäla djupa andetag… och frågade mig själv – skulle du vilja ha tillbaka honom? Svar: nej. Är det värt att du stressar upp dig själv? Svar: nej. Varför gör han dig så här stressad? … tankarna gick till att acceptera att han var en del av mitt liv under lång tid men att det är över (avslutat) nu för att senare glida in på att det är skönt att slippa en hel del kring det förhållandet vi hade. Sedan kändes det skönt att han har en annan kvinna vid sin sida. Denna gång gjorde det inte så ont, då jag tog kontrollen över mina känslor, och det känns tryggt och befriande att äntligen klara av det… tiden har läkt alla sår och sorgearbetet är över.
Det tog 4,5 år och är så befriande. Han känns inte längre som en fullständig främling utan någon som jag har respekt för och som jag önskar allt väl i livet.
Jag tror inte man ska sträva efter ett avslut, även om jag många gånger var inne på det i mina tankar, och även praktiskt gjorde en mängders av avslut. Bland annat genom att succesivt få bort allt i hemmet som påminde om honom, kläder och det var även nära att jag slängde våra ringar i den värsta sorgen, men kom och tänka på våra barn som vill ärva dem. Jag har pratat med vänner och skrivit av mig mycket och det har gjort väldigt ont. Så ont att jag knappt kunnat koncentrera mig på jobb, vänner, barn, studier mm eller fått en bra sömn. Men det är sant att tiden läker alla sår och landningsbanan har varit utsatt för det värst oväder som kan tänkas men nu står jag tryggt på fast mark.
Under dessa år har jag förstått att jag bettet mig på ett flyktaktigt sätt genom att sätta mig själv i hårt arbete. Det kan vara bra en tid, men man måste förbereda sig för lugna stunder i livet där man vågar möta alla sina känslor vilka de än är. Men man kan ta det i etapper för psykets skull. Det var mitt skydd under dessa år då förändringen var för stor för att kunna ta in allt på en gång. För er som läser så är jag en högst normal, varmhjärtad, skötsam och begåvad kvinna som aldrig legat samhället till last. Så även den ”bästa” kan få benen undanskuffade.
Jag håller helt och hållet med var Michael säger; tid, avstånd och rätt personer runt mig har varit helt avgörande. Och det var en vän, som inte stod mig så där enormt nära som blev den mest avgörande att hålla mig ovanför vattenytan när det var som värst. I 3 år till och från, när dipparna kom eller rättare sagt, när ångesten kom med 200 km/tim bakifrån rakt in i ryggen och nockade mig till marken. Så var hon på några minuter, ett telefonsamtal bort, och stöttade mig. Hon upprepade samma sak om och om igen… att jag var värdefull precis för den jag är och att jag kommer att fixa detta.
Istället för att tänka avslut kan man kanske försöka tänka hur man kan skapa en bra relation med den man separerade från. Då slipper personen kännas som en främling när man möter hen på stan. Istället blir det ett varmt möte där man med respekt frågar varandra hur man mår och önskar hen allt gott. …för att komma vidare själv. Vet att det är svårt men tror att det är värt att sträva efter för den egna utvecklingen.
…oerhört vackert Petra! Har mött sådan män och kvinnor flera gånger då jag arbetar inom äldreomsorgen. Det är så värmande och lugnande att få möta sådan människor.
All lycka till er
Idag såg jag honom bara gå över parkeringen, låsa sin bil, plocka upp kassarna och gå över parkeringen… och det var som en smäll i magen av massa känslor. Nåt så välbekant, så vardagligt och nu så främmande. Får en känsla att jag vill springa fram till honom, hålla om honom, prata med honom, se honom i ögonen och bli insläppt igen… Just det att han stängde av så lätt, blev kall det har jag insett är det svåraste för mig att komma över. Mig som var den han släppte in allra längst, pratade med som ingen annan förut, som fick se tårarna och vara nära… mig slängde han bort på några dar. Sen var han som en främling. Fy fan vad jag kommer få jobba med det framöver rädslan för att det ska hända igen…
Men när jag stod där i fönstret och kände att allt är så orimligt nu … att han är med någon ny, att vi inte är tillsammans …vår historia är över nu, det som var ”meningen” … så kunde jag ändå tänka att ja det här är en känsla och den betyder att det fortfarande finns ett sår där, det betyder inte att jag vill tillbaka till honom, det är okej att känna saknad, han har betytt så mycket för mig, men vi ändå inte rätt för varandra…. och det var skönt. Känslorna kom, jag kände dem och sen gick de vidare… torkar tårarna från kinderna och vet att ja jag älskade, jag var sårbar, jag vågade…. då får man betala priset av att bli sårad men fasiken jag lever, jag känner och det kommer jag göra igen… det är allt som betyder nåt nu. Hur han lever sitt liv är inte mitt huvudbry längre, det rör inte mig…. livet går vidare….
Oj, nu fick jag en flashback!!! Precis sådär har jag oxå känt. Det var efter en kort historia, men jag släppte oxå honom så nära och trodde att det var tryggt, att han ville finnas nära mig. Att han ville vara med mig. Sen backade han å försvann, och jag fick därefter bara se en kall främling på avstånd. Det gör så jävla ont å är så overkligt!!!
Ja just den förmågan att stänga av.. finns inget som skrämmer mig så mycket. Visst kan jag ha önskat mig den förmågan när allt var som jävligast men nej förmågan att känna, vara ärlig, genuin den kommer göra mitt liv mer levande i längden. Vi får bära vår sårbarhet med stolthet den ger oss också förmåga till genuin lycka och berusande kärlek!
Oj vad jag känner igen mig! Har separerat efter 20 år och inom loppet av en vecka fanns en ny kvinna i hans liv. Nu två månader senare finns hon i hans hem och för bara några timmar sedan såg jag hur dom helghandlade i en matvarubutik.
Det gör så ont att det knockar en fullständigt! Vissa stunder känner jag mig stark, i vetskapen om att han inte är rätt för mig. Men efter 20 år och två barn tillsammans så finns det så många band och knutar som ska klippas och lossas.
Det är en sån fysisk känsla! I bröstkorg, mage, muskler….
Det är så overkligt att se honom med en annan och min fantasi har inga gränser. Många gånger vill jag bara ringa honom och be honom komma till mig och jag skulle krama honom hårt. Men rädslan att bli avvisad hindrar mig. Det skulle bli dubbelt smärtsamt.
Ja jag kan nog oxå känna att jag vill ha ett avslut. Frågan är bara om jag skulle bli nöjd? Eller skulle jag kräva ytterligare ett avslut?
Som ni säger så kommer det nog inifrån en själv i form av bearbetning.
Just nu är jag såå mentalt trött.
En kram till er alla som kämpar.
Jag var med om ett avslut för ett tag sedan. Med en man jag känt ett tag, som jag hoppades att jag skulle få känna länge. Men det blev inte så. Avslutet var fyllt av respekt och värme, från båda håll upplevde jag, och det kändes bra och nödvändigt då. Nu efteråt undrar jag om det inte var ett ännu större avslut, att det renande i hela upplevelsen var att bearbeta den virvelvind vi haft tillsammans samtidigt som jag nog bearbetade mycket inombords från skilsmässan.
Just nu har jag svårt att föreställa mig att jag skulle orka investera mig i en annan person igen, men det kanske är för att den intensiva upplevelsen fortfarande är så färsk? Intensiteten av en annan person så nära och den berusande känslan av närhet. När jag haft den och förlorat den så är det svårt att inte känna det som ett kvitto på att jag har misslyckats med något, men jag kämpar med det. Att plocka ner upplevelsen från sin upphöjda status till den plats i hjärtat där den ska vara, tillsammans med mannen som fick mig att leva igen. Mannen som kanske kom min väg just bara för att göra det?
Linda jag lider med dig och känner igen mig så med den mentala tröttheten. Ja, det är många band som ska kapas när man levt så länge tillsammans. Det får ta sin tid.
Du är värd en riktigt varm kram som gör att du orkar ta dig vidare. Låt smärtorna komma, ät ordentlig, ut och rör på dig antingen via hederligt arbetet eller träning. Successivt så kommer du att bli starkare och starkare. Men har du frågor till din han du levde så länge med så ställ dem till honom. Min erfarenhet är att det inte bara går att klippa rakt av utan att prata med varandra då och då. det kan vara lika viktigt för honom.
Fint Maria…att du kan få kontroll över dina känslor och förmågan att kunna se framåt.
Trevlig helg alla, var rädda om er
Tack 🙂 ja till slut har jag kommit dit. Det tog tid och en massa jobb för att inte fastna i att romantisera den här relationen som inte alls blev det jag hade drömt om. Att nu i efterhand kunna se det för vad det var på riktigt. Lära mig av det.
Nu väntar nya äventyr och jag börjar känna hoppet i hjärtat om en bra framtid. Hur den ser ut har jag ingen aning om men aldrig att jag tänker kompromissa bort mig själv så igen.
Ta hand om er!
Tack för ditt svar. Ja det är nog viktigt att orka och våga stå kvar i smärtan när den kommer. Att tänka att den är som en våg på öppet han som kommer och går.
Det är märkligt hur ont det kan göra ena stunden, för att i nästa kännas hoppfullt. Det behövs inte mycket som triggar. En bild, en text, en doft, en syn. Så är gråten ett faktum.
Har så svårt att förstå hur han verkar ta så lätt på det efter så kort tid. Som om jag vore en skorpsmula på köksbordet han sprätter bort. Hon sov i min säng natten efter jag flyttade ut. Minns att jag låg där sista natten och tittade mot stjärnhimlen, det var alltid en starkt lysande stjärna på himlen utanför vårt sovrumsfönster. Tänkte att nu är det sista gången jag ser dej härifrån och det var som om hela vår relation spelades upp i mitt huvud. Inte kunde jag då föreställa mig att hon skulle ligga på min plats redan natten efter.
Vart är hans sorg?
Var hem till huset idag för att hämta sonen och hann hastigt se hur de börjat rensa ut gammalt porslin, fyllt på med nytt, nya blommor, ljusstakar, gardiner. Hennes kläder….
Det var som att komma hem men ändå var allt så totalt främmande. En ny doft. En ny främmande energi.
Ensam i tv-soffan ikväll. Tända ljus och Idol. Men gav upp vid 21.30 för att lägga mig.
Alla säger att jag måste gå vidare och fokusera på mig. Men det känns som ytterligare en örfil. För mig har dom här 20 åren betytt något och jag behöver smärtan, blodet, varet, så småningom skorpan på såret och ärret. Jag behöver den processen. För jag vet att jag kommer att kunna släppa så småningom. Även om jag just nu tror att detta kommer att bli min död. Men det måste gå. Det bara måste gå.
Utimellan är jag lite arg och besviken på Gud. Det är när jag tänker på att jag alltid känt att den finaste gåvan som man kan få uppleva som människa är att få leva kärleksfullt, ärligt å sårbart nära en annan människa. Att det vackraste och största som finns är kärleken till sitt/sina barn. Och jag känner mig ju så gjord för att få leva i kärlek, ärlighet, samhörighet och gemenskap. Men ändå har jag aldrig nånsin varit ens i närheten av något av detta. Och jag tycker bara att det är sorgligt att behöva acceptera att det är så det ser ut. För jag har sååå mycket mer att ge. Och jag har så mycket mer som jag vill dela. Men samtidigt kan jag oxå se att mitt liv har innehållit annat som jag är väldigt tacksam över. För allt det som varit jobbigt å svårt å inte fungerat som jag önskat och hoppats på har oxå gjort mig väldigt stark och modig. Jag har alltid gått min egen väg, och blivit en egen och fri person. Så livet har lärt mig mycket om mig själv, mina rädslor etc. Om vad kärlek är och vad kärlek inte är. Jag har varit tvungen att känna efter och tänka efter. Och ja…det känns ibland som att jag gått väldigt långt i mitt eget sällskap, men det är kanske det jag behövt göra för att bli mitt bästa jag. Så jag försöker lita på att Gud har en intention att visa mig det jag vill se och känna, hur det är att få ge och ta emot äkta kärlek. ❤️
Jag har separerat för två år sedan efter en 14år lång väldigt destruktiv relation med en man som kantades av mycket svartsjuka och isolering. Har inga vänskapsrelationer kvar, men kämpar (ja, kämpar för det är jobbigt att hela tiden jaga sällskap) för att knyta an till gamla och nya vänskapsrelationer igen.
Ganska snabbt efter skilsmässan inledde jag en relation med en man som låg i skilsmässa. Jag var så förälskad i honom och än om det drog ut på tiden hade jag tålamod och väntade tills frun flyttade ut. Några månader var allt perfekt, men han hade svårt att stå upp för relationen. Dels för att han var så nyseparerad och dels för att vi jobbar tillsammans. Det hela tog slut i januari efter vi tillbringat en helg på hotell. Som ”från ingenstans” säger han att han nog inte kommer att kunna fixa det. Men jag var så bra i sängen att han haft svårt att bryta. Att allt smusslande gjort att jag ger honom ångest. Jag! Som från dag ett inte hade några problem med oss, det var bara han som inte ville vara ”officiella ”än.
Det värsta är att han tydligen träffade en ny tjej runt jul, samtidigt som han hade mig. Där har det nu gått fram hur snabbt som helst. Efter nån vecka var de officiella (för han har lärt sig det nu av vår tid att man inte ska dra ut på det), efter tre månader var de tillsammans med barnen, efter fem månader på gemensam semester och efter sju månader bor de ihop!!
Och jag står här bredvid och bara skriker inombords! Att jag var så hemsk, dålig, ångestframkallande än fast han under all tid vi träffades sa att han tyckte om mig, han smsade varje dag, längtade tills vi kunde vara tillsammans….jag fattar INGENTING!! Annat än att jag är tokdumpad och att jag träffar denna man VARJE dag på jobbet och jag orkar inte. Hur ska jag ta mig förbi detta? Vill inte ha honom efter detta, men blir ju påmind varje dag om hur värdelös jag är och hur perfekt han har det nu med den nya.
Ligger här vaken kl 02.30, vaken och har så mycket ilska inom mig.
Mitt ex håller på att vända mina barn bort från mig genom att svartmåla mig för saker jag gjort i vår relation. Saker som är mellan mig och honom men som han nu berättar för våra barn.
Min dotter som till en början ville bo hos mig vill nu mer och mer vara hos sin pappa och jag känner mig så maktlös och rädd.
Jag vill verkligen inte sänka mig till hans nivå och göra likadant mot honom, jag vill kunna gå rakryggad ur det här och jag skulle aldrig använda barnen som slagträ i detta.
Jag är så arg och besviken! En person jag levt med i 20 år har inte bara bytt ut mig till en annan från ena dagen till den andra, han väljer dessutom att slå på mig när jag ligger ner genom skitsnack.
Jag vet inte hur jag ska hantera detta?! Att gå in i nån diskussion med honom är dödsdömt och har alltid varit. Han har alltid sett en diskussion som en maktkamp där det gäller att vinna och få sista ordet. Jag väljer därför bort det alternativet till lösning.
Just nu känner jag bara för att hålla i och ut. Rida ut stormen. Men vågar jag? Vill ju inte förlora mina barn.
Jag vet heller inte om jag har styrkan som krävs. Jag har så lätt att slå på mig själv, så lätt att känna mig värdelös och just nu är jag verkligen på djupt mörkt vatten.
Mina barn är mitt allt…
Du har så fel i vissa bitar! Aldrig att man ska behöva acceptera ett ofullständigt avslut. Man ska få fråga. Man kan alltid fråga. Men man måste också vara beredd på att svaren inte är vad man vill höra. Eller att man inte får svar alls. Men fråga kan man alltid göra. När man gjort allt man kan så behöver man iaf inte slåss med sina egna tankar längre. Skapa inte ett eget fängelse i den kropp som ska vara din enda trygghet och frihet. Snacka om att ge sig själv dåligt självförtroende.