Vi försöker hitta någonting som ska ersätta den felande länken, eller någon som ska göra att vi kan känna oss kompletta. Någon som ska ge oss känslan av mening och kärlek.
Jag tror att det är möjligt! Att en annan människas kärlek kan få oss att tycka om vårt liv.
Men i ett extremt individualistiskt samhälle har vi fått lära oss genom bl.a. ”självhjälpsbranschen” att allting det börjar hos oss själv. Att vi inte kan älska en annan utan att älska oss själva först. Och många av oss köper det fullt ut!
De flesta av er som läser och lyssnar till mig vet vad jag tycker: du måste inte hitta dig själv först. Du måste inte älska dig själv först!
Men…
Vi behöver skapa vanor som formar beteenden som gör att vi kan respektera vårt jag, eftersom vi annars riskerar att låsa in oss bakom självföraktets galler. Vad händer om vi inte dagligen har någonting meningsfullt att vakna upp till? Jo, vi försöker ersätta tomheten med olika former av bedövningsmedel (emotionell botox) och utfyllnadsmaterial (emotionell refill), därför att vi människor avskyr tomrum. Tid utan innehåll!
Och i sökandet efter ersättare till meningslöshet riskerar vi att gå vilse i olika former av missbruk, medberoende, depression och neurotisk lyckojakt.
Hitta en aktivitet och vana som skänker dig den djupa upplevelsen av mening, eftersom självföraktet annars gör sig till en objuden gäst.
Vanorna kan vara: ett jobb, träning, läsa, skriva, volontärarbete, närvaro med barnen, renovera, inreda, konst, inspirera andra genom din unika uttrycksform m.m. Sök tills du hittar. Gör en sak rätt varje dag!
Vi behöver varandra så köp inte illusionen om att allt och alla svar finns inom dig själv. Insikterna kommer till oss längs med vägen. Vi faller, reser oss lite, faller igen, blir ännu lite mer upprätta…vi hjälper oss själv upp – och varandra!
Utan mening bygger vi luftslott. Mening skapas genom upprepning dag efter dag. Det är skillnad på att behöva någon och vara desperat efter någon, då det senare gör oss blinda.
Michael Larsen – relationscoach
Tack för denna text, mitt i prick. Känner mig så ensam i själ och hjärta och självmedicinerar ibland för att slippa den känslan och alla tankar den medför. Jag önskar att jag kunde leva om mitt liv och fatta andra beslut, önskar så mkt ogjort. Nu dras jag med självförakt, tomhet och känsla av meningslöshet. När barnen är hos mig mår jag på många sätt bra och hinner inte tänka så mkt. När dom är hos sin pappa är det jobbigt samtidigt som jag behöver lite tid för mig själv. Försöker vara 100% närvarande när barnen är hos mig och både njuter och avskyr när jag är ensam. Har kompisar men ingen som är i samma sits vilket gör att jag känner mig ännu mer ensam, känns som att ingen förstår. Ingen av mina föräldrar lever och jag har inga syskon.. Har ett jobb med mkt ansvar samt fritidsintressen och känner mig ofta otillräcklig på alla plan. Läser dina texter Michael och dom hjälper mig förstå hur jag påverkats av en lång osund relation. Tack!