Balkongen var fylld av saker, mestadels skräp. Jag såg men ändå inte. Tidigare hade min f.d. fru och barnens mamma och jag suttit där med solnedgången som utsikt. Nu var det en förvaringsplats för sådant som borde slängas.

Jag försökte visualisera en ljus framtid och läste självhjälpsböcker. Ju mer jag försökte älska mig själv desto större förakt eftersom jag misslyckades. Mitt liv var, vilket jag inte såg då, en spegling av en människa som helt tappat sammanhang och riktning.

Övertygade mig själv om att jag levde i nuet och dess möjligheter. Men nuet var likt balkongen; ett förvaringsutrymme för skräp. Jag var slav under en orealistisk framtidsdröm och en förlorad historia som jag saknade från djupet av mitt hjärta.

Kändes som om jag satt fast i ett psykologiskt skruvstäd och kunde inte röra mig. Ett nytt förhållande, en ny karriär och framgång skulle vara medicinen. Om jag bara gjorde som det stod i böckerna!

Dessa drömmar utan handling! Dessa tappra försök till självkärlek, men som bara gjorde allt värre. Det gjorde mig blind för hur illa ställt det var. Såg inte depressionen som klängde sig fast runt min nacke och tvingade ner blicken mot marken.

Tills min terapeut sa: ”du har haft flera krisreaktioner ovanpå varandra och nu tror jag att du har hamnat i en depression.”

Det är ju klart att jag var deprimerad! Utsikten stals av skräpet som låg där ute på balkongen, vilket var exakt vad som skedde på insidan. Jag förgiftade mig själv med positiva affirmationer för att lägga locket på nedstämdheten.

Drömmar om framtiden utan handling kan vara förödande för självförtroendet. Jag började springa och skriva varje dag. Tårarna var med på löprundan. Dag efter dag. Självförtroende började sakta födas, röjde upp så att det gick att se solnedgången.

Michael Thor Larsen – relationscoach