Kärlekstiggeri är inte attraktivt. Inte för någon! Jag vet att ensamhet, saknad efter honom eller henne som vi vill ska ge våra liv mening och innehåll, liksom den avgrundsdjupa tomheten efter att ha blivit lämnad av någon som vi fortfarande har starka känslor för, kan göra oss desperata. Det är mänskligt, samtidigt som det inte plockar fram våra bästa sidor. Jag vet eftersom jag själv en gång i tiden testat bedjande: ”Snälla se mig! Jag gör allt för dig!” Det där dränerade självförtroendet!
Attraktion föds inte från våra känslomässiga behov, utan om vi utstrålar hemma i sig själv. Ja, jag vet att det kan låta klyschigt: ”Vad då hemma i sig själv?”
Låt mig ge ett exempel:
Jag vet en man i sena fyrtioårsåldern som inte har utseendet som sin största tillgång. En del skulle beskriva honom som lite grå vid första anblicken. Men han har humor, vänlighet, värdighet, intelligens och ett genuint människointresse som gör att kvinnor och män dras till honom. Han jagar inte efter uppmärksamhet eller kärlek. Det vilar tillit och lugn över honom.
Vi kommer aldrig att lyckas övertala någon till att vara en del i våra liv genom logiska argument och tjat. Desperata behov som emotionell konstgjord andning gör att vi förlorar på alla plan. Det spelar ingen roll på vilken sida av anknytningsteorin vi står, hur pålästa och insatta vi är i det här med relationer, hur fysiskt attraktiva vi än är, om vi inte tycker om den egna personen.
Det kan kännas som om vi ska drunkna i känslorna, och just därför behöver vi lära oss att simma bland dem. Så hur simmar man bland inre stormar som drar ned? Jo, först av allt: att inte ständigt gå igång på känslor, utan se och acceptera att de finns där. Att kunna känna och samtidigt iaktta bortom utåtagerande är ett stort steg. Det gör att vi kan andas igenom impulserna utan att vara slav under dem. Vi har känslor men de är inte vår identitet. Se upp för din inre Donald Trump som drar iväg Twitter meddelanden 03.30 på morgonen! Skämt åsido: Jaga inte efter det som egentligen finns i överflöd: kärlek! Våra emotionella sår triggar igång behov som gör att vi lätt förlorar integriteten och tappar bort självrespekten. Andra människor kommer aldrig att kunna fungera som plåster eller medicin för dina sår.
Jag lärde mig att tycka om mina vanor, vilket gjorde att självförtroendet började växa. Vad behöver du göra?
Michael Larsen – relationscoach
Skiljas utan att jaga – webinar ikväll 9/3 kl 20.00. Du är varmt välkommen!
Herregud, Det är verkligen JAG till 100%. Nu sitter jag här på en psykiatrisk avdelning, sedan igår. Jag har kämpat sedan Januari, med att intala mig själv; -Du ÄR en Vuxen kvinna nu. Du är inte längre den lilla, rädda flickan som lämnades vind för våg, att klara dig ensam och livrädd när Din mamma valde sig själv, gång på gång. ”Du är inte den lilla flickan längre, som bara ville bli SEDD och ÄLSKAD.
Igår brast linan och jag skrek ut mitt rop på hjälp.
Äntligen hördes jag.
Nej, det är inte särskilt attraktivt att desperat försöka att bli älskad.
Men, det kan finnas förklaringar många gånger.
Kram på dig.
Oj vad jag har varit bedjande ”Snälla se mig” i relationen – snacka om att dränera självförtroendet. Jag skulle säga att en del ”vuxna” män har stora problem med data och TV spel som de väljer att lägga energi och tid på. Och så fattar de sen inte när partnern vill lämna. Men att lämna är det bästa jag gjort – nu är jag lycklig och fri och känner mig sedd och bekräftad även av mig själv som inte ständigt jagar att bli sedd av min fd man. Tänk så gott livet kan kännas och härligt att känna att jag bottnar i mitt självförtroende – tänk att upptäcka vad härligt livet är!!
Tack! Behövde dom orden så mycket just nu….Ha en fin dag!
Väldigt relevant inlägg!
Det är nog lätt att få en partner oavsett vad man själv utstrålar, men
vad attraherar du för partner om du har svag självkänsla, dåligt självförtroende och tigger om att bli älskad?
Vad attraherar du för partner då du har stark självkänsla, trygghet, självrespekt?
Kan hålla med till viss del, men tycker man om någon så kämpar man för personen. Böna o be är inte lösningen, men visar man att personen e viktig så löser sig saker.
Tudelat det där. Lite som du skriver Joe, vad attraherar man för typ av partner med kanske en sårbarhet man omedvetet sänder ut? Men det går även att vända på – vad dras du själv till med din låga självkänsla? Och vad kommer fungera? Jag tror att trots en låg självkänsla i grunden, kan man i rätt sällskap blomma. Möter man istället någon som triggar självkänslan till att ytterligare sjunka, vilket jag tyvärr tror många med denna låga självkänsla på något sätt attraheras av. Ett invant ”sätt att leva”, det är kanske i det man har sitt sedan tidigare trygga livsmönster som man vet att förhålla sig till.
Har själv tyvärr landat i den typen av relationer. Har också alltid dragits till ”svåra” personlighetstyper som jag förmodligen undermedvetet hoppats kunnat omvända på något sätt. Komplext det där. Nu tänker jag satsa på att älska mig själv och fortsätta bygga min grund. Hela mitt värde ska i framtiden inte utgå från en annan individ. Det är ett löfte jag ger mig själv där jag befinner mig idag. Kärlek kan verkligen få en fullständigt uppslukad, men att tappa bort sig själv i den är inget annat än självdestruktivt.
Din text sammanflätar stora områden till att bli så självklara.
Följer man det du skriver då man är singel så kommer den stora kärleken att dyka upp rakt framför näsan…
Suveränt bra inlägg.
Jag står lite mitt i mellan. Tiggeri och avhållsamhet. Har lämnat honom. Efter år med extremt bra perioder och extremt dåliga perioder orkade jag inte längre. En relation med brist på tillit och respekt går inte att bygga vidare på.
Men nu när vi varit ifrån varandra ett tag, kan jag känna att det är ganska skönt faktiskt. Skönt att slippa bråk och tjafs. Men jag saknar den fina stunderna. Börjar känna mer och mer saknad. Kanske det är så att jag är lite rädd för att aldrig få känna den där enorma kärleken och passionen. Måste kanske rida ut vågen av dessa känslor. Men jag har skickat små fina meddelanden till honom istället. Han svarar lika fint tillbaka. Genast känner jag mig lite uppåt. Men innerst inne vet jag vad han och jag gör med varandra. Vi tar inte fram våra bästa sidor. Jag måste nog ta tag i mig själv igen. Jag vet ju egentligen vad jag vill. Men rädslan och ”den enkla vägen” tar över. Det är inte så lätt även om man vet vad som är rätt.
Känner igen mig och mitt ex i din text. Precis så var det för oss! Härliga toppar och hemska svackor. År ut och år in. Jag lämnade honom för jag orkade inte mer på nåt vis. Trots det sitter jag nu här och saknar det som var så himla bra som vi hade ihop. Men vet innerst inne att vi inte är nån ”perfect match”. Det finns/blir för mycket som ”skaver” i vårt förvållande…. så trist….