Vaknar på morgonen, går upp och slår på morgon-TV:n. Retar mig på all reklam, byter till text-TV och läser om Lance Armstrongs doping och irriterar mig på att han, supermannen, lurat hela världen i alla dessa år. Går ut i köket och konstaterar att mjölken till kaffet är slut: ”Vad är det för värld man lever i?” Axeln värker efter ett snedlyft efter besöket på gymmet och jag konstaterar att det där ”alternativa” örtlinimentet inte gjorde ett dugg nytta.

Vet du vad? Jag är inte så gnällig på morgonen som det låter. Vill illustrera hur jag skulle kunna tänka och känna kring mina första stapplande intryck denna lördag morgon i januari, som inte utspelar sig på en strand på Mauritius, utan någon helt annanstans.

Det finns två slags intryck eller exponeringar vi utsätts för: frivilliga och ofrivilliga. De ofrivilliga är allt sådant som vi utsätts för bara genom att lämna vårt hem: Hänsynslösa bilförare, vinterkyla, löpsedlar etc.

Det är VAD vi gör med de ofrivilliga intrycken som har betydelse. Om jag inom mig ältar ”hur otrevlig den där kvinnan i butiken var”, så färgar det alla mina andra upplevelser och min attityd. Allt vi ger uppmärksamhet färgar vårt sinne och blir i förlängningen vår verklighet.

Därför blir de frivilliga exponeringarna för intryck extra betydelsefulla för hur vi mår. Filmen du såg igår som berörde, orden du läste, maten du åt, vinet du doftade på och smakade, familjen och vännerna du har runt omkring dig. Det är det som gör dig emotionellt förmögen.

Det här är vad jag tänker exponera mig själv för idag:
cappucino