Hon lämnar inte ifrån sig sin kraft. Hon låter sig inte fångas in ett nät av komplimanger. Hon behöver inte bekräftelse och egotankning från någon som i första hand eller enbart ser henne som en kropp.
Hon vet att en man som närmar sig henne, och ger komplimanger enbart utifrån det fysiska, inte sällan har en ytlig inställning till relationer, kvinnor och livet i stort.
Här skulle någon kunna invända: ”är det inte lite väl lätt att döma någon enbart utifrån hur han närmar sig en kvinna på en restaurang?”
Mitt svar är att mannen i exemplet visar sig själv. Allting kommunicerar! Undrar vad han sagt om en annan man närmat sig hans egen dotter på liknande sätt: ”vilken fin kropp du har!” Och hur hade kvinnan som han lever med reagerat på jaktbeteendet?
Vårt värde ligger inte i omgivningens ögon, utan i synen vi har på oss själva. Kvinnan vilar i sig själv och självkänslan/förtroendet är hennes starkaste vapen. Hon söker någonting utanför det vanliga. Minorna som hon tidigare har trampat på, har lärt henne att uppskatta och värdera intressanta samtal, att beröras utöver det vanliga, någon som ville henne väl på alla plan. Det blir svårare att möta någon, men i vilken slags sällskap ska vi lägga våra dyrbara dagar?
Tankar?
Michael Larsen – relationscoach
Beskriver väl min erfarenhet. Singel sedan sex år efter några dåliga erfarenheter och jag blir inte lättare att charma…
Jag har lärt mig mitt värde och det är inte lätt att möta någon som förstår mig. Har fått en kuslig känsla att ”se genom” så få mig att falla är inte lätt
Det är en känslosam dag här idag och dagens text ger mig tårar av igenkänning.
Exakt. Så. Här. Är. Det.
Jag lägger inte mitt värde hos någon man längre. Mitt barn och mina vänner speglar mitt riktiga jag, men männen ser en kropp. Fullständigt ointressant. Och så tror de att jag faller för utseendemässiga komplimanger. Gäsp. Dubbelgäsp. Självklart är det viktigt att få höra att jag är vacker. Men från dem som ser MIG. Aldrig från dem som ser en kropp som råkar tilltala dem. Det är fullständigt betydelselöst.
Jag märker ockdå att jag kan inte längre heller ge billiga komplimanger. När män frågar mig något om vad jag tycker om deras utseende så är min reaktion ”om du behöver billig bekräftelse så är vi inte på samma plats. Tack och hej”.
Styrkan inom mig har nu vuxit sig så stor att jag väljer bort allt det du beskriver. Jag väljer min väg. Jag sätter mina gränser. Jag njuter av det jag vill. Och framförallt njuter jag av mig själv. Och av allt gott jag ger mig – mitt barn, mina vänner, musik, bastu, färger, glitter, yoga, god mat, mjuka klappar på den egna kinden.
Visst lever min dröm om en man som vill mig väl och vill se mig på alla plan. Men min tid är definitivt för dyrbar för att läggas på något annat än just det.
Jag kan inte den tiden, men vill gärna ta del – spelas det in?
Läste rubriken och kände mig provocerad… är det kört att träffa någon bara för att jag byggt upp min självkänsla…
Läste vidare…
Känner mig istället stolt över min utveckling, att slippa få bekräftelse genom sex och kroppsliga komplimanger.
Visst att jag fortfarande får komplimanger men nu är det för min attityd och värme. Får även komplimanger för mitt utseende men nu är det med stil och inte sliskiga komplimanger från ett klientel som inte vet vad personlig utveckling är.
Mitt perspektiv har ändrats och jag ser mig själv som värdefull vilket också påverkat min omgivning.
Nu blir jag sedd på ett annat vis och känslan säger att snart möter jag mannen som också jobbat med sig själv och vi kan förenas på ett annat plan än bekräftelse. Äkta Kärlek och samhörighet kommer att förena oss och det är något jag aldrig tror jag upplevt tidigare, inte i sin renaste form iaf.
Tack för att du genom denna texten hjälpte mig se klarare på situationen.
Ja jag tror att det blir svårare att träffa någon när man insett sitt värde. Det är viktigt att respektera och acceptera sig själv. När man inte känner sig uppskattad och tas för givet får man ge sig själv uppskattning. Till slut når man en punkt då man känner att man måste välja. Jag känner att jag vill hellre vara själv än att leva med någon som inte visar respekt, empati, kärlek och omtanke. Att kunna kommunicera respektfullt och lyssna på varandra. Man ska kunna säga tack till varandra när den andre gör något för den andra. Det är ett sätt att visa tacksamhet. Att kunna säga förlåt, be om ursäkt när man gjort fel. Vi är för värdefulla för att tas för givet.
Att vilja se til att göra den andre glad är så viktigt. Älskar man någon gör man inte denne ledsen. Man kan inte alltid göra någon till viljes hela tiden, det går inte. Förståelse är också viktigt.
Vissa personer ser man ganska snabbt hur de är. Andra tar det längre tid innan man ser vilka de egentligen är. Man ska inte ha för bråttom att flytta ihop.
Egoism går bort för mig. Humor är viktigt men inte att skämta på någons bekostnad.
Killen jag var ihop med före min man såg jag ganska snabbt att det var en snål egoist. Till slut tröttnade jag. Jag hade då träffat han som jag efter 7 mån flyttade ihop med, skaffade barn med och gifte mig med. Han var charmig, verkade trygg i sig själv och brydde sig om mig.
Med tiden såg jag till slut att han har sidor som jag inte tycker om så jag känner att jag hellre vill vara själv. Jag är högkänslig och han har narcissistiska tendenser. Det funkar inte längre. Jag får jobba på min självkänsla. Jag har fått bättre självkänsla men jag kommer att bli en gladare person om jag flyttar och bor själv när jag slipper anpassa mig så mycket som jag gör nu.
Jag känner mig lite styrd efter hans vilja. För när han blir sur o arg blir han så kall. Det är så jobbigt. Som sagt, är hellre själv och får mer frihet.
Jag glömde att nämna att lögner är något som inte hör hemma i ett hälsosamt förhållande. Det gör ont och skadar tilliten. Även om det sas för att inte såra. Om personen som ljög ber om förlåtelse så har det ändå satt spår i hjärtat.
En annan sak: Vilka fina bilder du lägger ut, Michael. Denna bilden är så mysig.
Uppskattar hela texten förstås, men det sista stycket om vårt värde är fantastiskt!
Precis så…
Fortfarande är det så att jag inte är i närheten av att träffa någon alls…
Men precis så som du beskriver, så skulle jag vilja ha det… Om jag träffar någon <3
Känns så bra att få bekräftelsen på utveckling hos mig själv. Ändå finns frågan där..Varför är jag så annorlunda som inte tycker att jag behöver krypa för mäns uttryck, floskler mm. Som jag reagerar mer på idag. Jobbar vidare på mig själv ♥️
Håller med till 100%. Blir bara irriterad nu för tiden när någon försöker närma sig på ett sätt som inte känns genuint, det sättet där den andre inte är så särskilt intresserad av min person, utan mitt fysiska jag. Iofs kan ju allt börja med en fysisk tilldragelse, men hur man närmar sig, vad man väljer att kommentera eller fråga om, blir helt avgörande.
Jag vet vad jag är värd och det ska inte slarvas bort.