Mannen har just gjort sig i ordning för att gå ut och äta. Han känner efter i innerfickan på kavajen att visa kortet är på plats och tar ett par djupa andetag, samtidigt som fjärilarna i magen gör sig påminda: ”har inte sett henne på över ett halvår och det var hon som tog kontakt” tänker han. En sista blick i spegeln: ”det ser bra ut!”
Under middagen med kvinnan han känt sådan stark samhörighet och kärlek till får han höra att ingen man ens varit i närheten att behandla henne så väl som han, och att hon aldrig känt ett sådant djup med någon annan. Ett hopp väcks till liv: ”har hon äntligen insett mitt värde som partner?” Hennes ögon verkar mena vartenda ord.
De skiljs åt med en kram och han går hem i det ljumma sommarregnet med ett leende på insidan. Det var den sista middagen han åt med henne eftersom hon ett par veckor senare är i ett annat förhållande.
Säger till mannen som är jag själv: ”du skall inte behöva kämpa för att bli älskad. I alla fall inte så här.” Jag som studerat människans psykologi, jobbar med mental träning och hjälper människor genom separationer, har missat det: kärleken till mig själv! Så blind jag varit! Så lätt att ge andra råd.
Var så upptagen med att försöka bli älskad att jag glömde bort kärleken till mig själv. Sett och hört det jag velat se och höra, greppat efter halmstrån utan att förstå helheten.
Det här har jag lärt mig: du skall aldrig behöva högprestera någonting i kärlekens namn, eller ens vara i närheten av perfekt. Du som person är det tillräckliga beviset . Det behövs inga stordåd, utan endast din närvaro och kärlek. Om det inte räcker, lägg energin där den tas emot. Kärleken är aldrig dränerande, utan ständigt påfyllande och källa till glädje.
Låt aldrig rädslan för smärtan som kommer av ett avslutat förhållande få stå i vägen och nöj dig inte med brödsmulor. Det är inte bara ord, utan för mig dyrbara självinsikter.
Vilka diamantinsikter har du samlat på dig?
Michael Larsen – livscoach
hej michael! gillar din blogg. den behövs!
blev själv lämnad i början av november. vi var bara tillsammans i några månader. hela förhållandet kändes som en utdragen förstadejt där jag så gärna ville känna mig trygg men aldrig kunde. han var avståndstagande eller milt oengagerad när jag var ledsen. under några få tillfällen glimrade det till av äkta känslor och närhet från hans sida men ofta var han ”avstängd”.
han berättade redan från dag ett att han aldrig tidigare haft ett förhållande, och ständigt valt att avsluta alla dejtingrelationer han haft eftersom han tröttnade eller inte kände tillräckligt. han sa att han aldrig kan bli kär men att han blivit det i mig.
jag var trots det olycklig och orolig under hela förhållandet. det var rent känslomässigt som att stå med en pistol mot tinningen och vänta på att det skulle smälla. jag visste ju vad som skulle hända. små, fast egentligen inte så ”små” utan väldigt talande händelser och ageranden från hans sida gjorde mig gradvis mer och mer ledsen och osäker.
jag var på hans födelsedagsfest. träffade hans vänner. han pratade knappt med mig förrän alla gått hem.
vi vaknade en lördagsmorgon och hade hela dagen framför oss. hans kompis ringde och han gjorde utan att höra efter med mig om mina planer, upp planer för att träffa kompisen direkt efter frukosten. det ösregnade när jag skulle gå. han bad mig inte vänta in regnet, lånade inte ut ett paraply. jag sprang till tunnelbanan, åkte genomblöt hem med en klump i magen.
saker som dessa gjorde mig gradvis mindre och mindre som människa. var ju så kär. men mådde så dåligt. så i november blev jag inte förvånad när han känslokallt gjorde slut en morgon.
det jag ville komma fram till är att det här är inte första gången jag har en sån här relation. blir kär väldigt lätt. kastar mig in i saker. knarkar i princip på starka känslor. har kanske lagt in för mycket av mitt totala livsvärde i romantik. men har den här gången lärt mig något. och det är precis det du nämner. att inte nöja sig med brödsmulor. att inte försöka så jävla mycket och hoppas och titta bort från den verkliga bilden.
nästa gång jag satsar på någon vill jag att han spenderar den där lördagen med mig. eller ber mig vänta in regnet. eller lånar ut ett paraply. jag vill att han stolt presenterar mig för sina vänner på sin egen fest, och precis som jag gjorde mot honom under vår relation är noga med att jag trivs, känner mig trygg. håller mig om ryggen. visar att vi hör ihop.
som en kompis sa: du ska ha en kille som står bredvid och stolt säger att ”det här är min tjej” till alla som vill höra. inte en svår, tystlåten avstängd man med komplex som omvandlats till någon skev form av dryghet.
jag är så orolig för att det inte kommer hända. det där med att träffa honom. men har bestämt mig för att sluta stressa och avvakta lite. måste börja i rätt ände. vill verkligen älska mig själv innan jag tar itu med någon annan. tog bara 30 år att komma fram till den insikten även på ett känslomässigt plan…
Tack snälla för att du delar med dig! Förälskelse gör oss inte sällan blinda för det som ÄR. Vi förskönar och ser och och hör inte det som sägs mellan raderna (eller rakt ut som i ditt exempel). Min erfarenhet säger att vi aldrig skall lägga vårt självvärde i händerna på en annan människa, oavsett hur ”rätt” det känns. När du utvecklar ditt självförtroende kommer du aldrig mer gå in i en relation som den du beskriver. ”Att han spenderar den där lördagen med mig…lånar ut ett paraply..presenterar mig för sina vänner…” Exakt så skall du tänka! Du är klok och har svaren inom dig! En dag möter du den som stannar vid din sida oavsett vad och som ser ditt bästa jag. Vet inte om du har barn: men en fråga till dig: om du hade en dotter, vilken sorts kille hade du velat att hon hade? Hur hade du velat att han behandlade henne? Inte som mannen du träffade va?
Det skall vara någon som visar att han är stolt över dig inför andra. Var tacksam att han inte längre är en del av ditt liv. Självvärdet först! Önskar dig en fin Jul/Michael
P.S. Nästa gång ser du till att det är DU som lämnar en man som denna. Inte tvärtom. Ok?
tack för ditt svar!
jag är 30 och har inga barn men ser din poäng. brukar referera till hur jag tycker en man skulle behandla min bästa kompis. många saker man själv accepterar hade man inte accepterat att se andra göra mot sina nära.
ska definitivt se till att vara den som lämnar om samma situation uppstår igen. vilket jag någonstans hoppas att den inte gör.
det svåra är ju om man är jättekär. hur lämnar man och blir av med den där känslan att ”tänk om” jag bara gett det lite längre, tänk om det hade blivit bra?
någonstans bestämde jag mig för att leva livet fullt ut på det här planet. att verkligen gå all in och ge saker en chans in i det sista. inser nu att det kanske är fel taktik efs jag haft söndrigt hjärta 4 gånger de senaste 3 åren.
men vet du. idag känner jag plötsligt ingen stress. många vänner har barn och är gifta. men jag tänker inte stressa. jag tänker tänka på mig själv nu. han dyker väl upp när han dyker upp. känner ett svårdefinierat och starkt äckel av att ens tänka på män och relationer nu. nästan en fobisk känsla som tar över min kropp.
gud vad ledsen man blir att man indirekt behandlar sig själv så dåligt när man tillåter andra behandla en dåligt.
slut med det nu.
tack igen för dina tips!