Ser hur människor håller tillbaka en massa kraftresurser i sig själva därför att en rad olika känslor ställer sig i vägen. Självförminskande tankar som tatuerats in av en uppväxtmiljö som varit allt annat än seende och bekräftande.
Hur många av oss skulle ta större plats, greppa efter ett högre livsutrymme om inte rädslan för situationer, utmaningar och andras åsikter, hade suttit och tyngt ned axlarna?
Jag ser en hel del människor som skulle behöva stanna upp och känna efter vad de känner. Som slutade rusa från deadline till deadline och enbart mätte egenvärdet utifrån en fulltecknad kalender.
Men i lika stor utsträckning ser jag dem som ständigt känner efter så att ingenting tillåts hända. Kroniskt förlamande tveksamhet. Tänk att stå i den mjuka varma sanden och titta på de glittrande vågorna och fundera: ”så skönt det skulle vara att kliva i…” Längtan utan handling. Att gå miste om saltet och de kiknande skratten. Drömmar som avdunstas av tiden.
Under alltför många år höll jag tillbaka mitt driv på insidan när det gällde att tala inför andra. Visste mer än väl att det fanns någonting att säga, men…”tänk om det inte blev perfekt och inte landade väl?”
Om det finns någonting som är en synd, så är det just det här med att hålla tillbaka ett äkta flöde som skriker efter att få komma till uttryck. Stympa det som kan ha oanat värde för andra. Och oss själva! What a waste!
Tänk att gå miste om njutningen, växandet och segern bara för att tillbakahållande ätit sig fast. Vi har känslor men vi är inte känslorna. Vi är mer än rösten i tanken som trycker bromsen i botten. Vinkla foten bort från pedalen och se vad som händer.
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Vill du prata med Michael – maila michael@separation.se
Jo det skulle vara nått! Det skulle vara bra för mig! Men ( ett ord jag måste få bort från mitt vokabulär) jag förmår inte att komma ur det vanliga hjulspåret, jag ser problemet, jag ser vad jag borde göra… men när tanke skall bli handling… brainfreeze… och att komma tillbaka därifrån är så svårt att förklara för anhöriga… särskilt då jag håller inne känslor och skäms för mina olater och oförmåga att göra de mest triviala sysslorna…
Svårt att förklara är det också för inte ens jag själv förstår mig… vad som triggar igång ångesten och paniken…
Så ja jag syndar på riktigt fast jag inte vill… är då detta ännu mera synd? Hur kan jag vinkla foten? Hur får jag tillbakahållandet att sluta äta sig fast? Hur får jag alla mina känslor att lämna denna lekamen åt rätt håll och växa tillsammans med att dessa känslor sprids ut till mig och alla omkring mig, när jag själv förminskar dem ideligen?
Ja suck. .. ännu en massa bra tankar som jag vill efterleva…men inte ännu lyckas hitta verktyg till att lösa!! Var rädda om er!
Tack michael du ger en massa bra tankar som blir bra målbilder… och bra grund för diskution hemma! Att vi börjat prata med varandra är den stora händelsen på senare tid! TACK!
Tack för dagens inlägg!!!!
Som tur var kom den helt rätt i tid,
har precis kommit hem från jobbet efter ett helt fantastiskt och härligt föräldrar möte i dag på eftermiddagen insåg jag att mina kollegor inte kunde vara med pga sjukdom
Hade då två alt ena att ställa in (vilket var den första tanken: jag klarar inte det här själv jag fixar inte att stå och prata inför ”folk” mm) sedan gick jag på rast kikade på bloggen och dagens inlägg där och då tog jag foten från bromsen och körde mötet själv (med kollegor samtycke, det var deras förslag från början) blev ett så lyckat möte värt de tre tim innan mötet då jag slängde ihop ett bildspel,
Känner mig så stolt att jag gjorde det för det blev så bra och så många bra diskutioner om trygghet och bemötande. Att stå inför ”publik” och få prata inser man brinner för är en sån härlig känsla, känner mig fylld av energi och mycket bara för att jag tog mod till mig att göra något jag tycker är lite jobbigt och som jag gärna förut delegerat till kollegor…
Kanske ska ta bort foten från bromsen lite oftare;)
Ha en fin kväll
Men HEJA Kerstin 😀
Varje dag begränsar jag mig i jobbet som lärare genom att jag tillåter klassen styra mina känslor. TROTS att jag vet att jag inte är mina känslor. TROTS att jag vet att även jag har rättigheter så låter jag min rädsla över att inte vara godkänd så styra över mig. Jag vet att jag har en inre diamant i mig som glöder och väntar på att få släppas ut- lysa. Där min vision får vara min ledsagare och mentor. Varje dag jobbar jag med min acceptans över att den jag är är ok. Kanske borde jag byta till ett lättare jobb där jag inte hela tiden blir granskad- men å andra sidan kanske jag aldrig någonsin lär mig att släppa fram mitt sanna jag. Tack kära barn för att ni hjälper mig att hitta mina svagaste punkter och göra något åt det.
Låt barnen som är din passion hjälpa dig! låt ditt ljus komma fram och bli godkänd på vägen, du har verktygen! jag vet att vi ofta blir begränsade av lagar och policys och chefens godtycke, men vi kan lyfta oss till det bästa vi kan bli i alla fall, även med begränsningarna så finns det saker att göra?? lycka till! kram på dig
men tänk om det kan bli ngt bra då?? om jag har hela almanackan full och älskar det jag äntligen har tagit mig tid att göra……visst har jag fått backa med annat och konsekvenserna av det är ngt jag får jobba med…..min relation till min man är inte den bästa, men måste jag vara till bara för honom 24 7? blir det inte bättre för oss också om jag inte har ont och prioriterar mig? då är ju tiden han faktiskt får mer kvalitet? tänker jag fel här? jag vet inte, men jag undersöker…..
Så sant! Jag brukar ibland få höra; vad modig du är, vad tuff du är.
Det stämmer inte. Jag är ofta rädd. Men jag tänker; ”det är helt ok att vara rädd, men jag gör det ändå, om inte annat så bara just för att inte låta mig begränsas av min rädsla”.
Eller kanske är jag modig just därför. För mod är inte avsaknad av rädsla, mod är att göra saker fast att man är rädd.