På restaurangen: vid bordet till höger sitter ett par i 40 – årsåldern. Utseendemässigt som hämtade ur ett modemagasin. En snabb blick räcker för att fånga upp distansen dem emellan. Det måste göra ont inom dem, eller har de stängt av? Varför tar de inte ögonkontakt med varandra? Har det runnit för mycket dåligt vatten under broarna?
Bordet till vänster om mig: paret i samma ålder – tjusiga de med, men här finns en ingrediens som inte går att ta miste på: närvaro! De ser ut att vara väldigt hemma i varandras sällskap. Det smittar av sig.
Två olika världar i samma rum. De flesta av oss har säkert känt på båda lägena: det emotionella helvetet – liksom det emotionella paradiset.
Kroppen och sinnet vet vilken plats vi är på. Varför klamrar vi oss fast vid det som drar nedåt? Ofta handlar det om rädslan att behöva vara ensam. Att det inte går fler ”tåg”. Att vi vet vad vi har men ovetskapen om vad som väntar – kan verka skrämmande. ”Trygghet” på bekostnad av genuin glädje.
Någon sa: ”det känns som att jag har kommit hem!” Som jag ser det kan det inte sägas tydligare och vackrare. En plats där vi kan vara vi – där vi hämtar energi, slappnar av, fylls av nya idéer, enastående version av sig själv, frihet…
Tänk om det är möjligt… Vad tror du min bloggvän?
Michael Larsen – relationscoach
Känslan av att komma hem – ja jag trodde jag hade gjort det men det visade sig att det inte var så när vi köpte hus tillsammans. Efter att det var gjort stängde han av. Jag fanns inte med i hans planer och han delade inte med sig av tankar eller känslor kring huset och vårt förhållande eller om livet i övrigt. Jag försökte från mitt håll komma med förslag och idéer men möttes bara av kalla handen. Inte ens årsdagen brydde han sig om att komma ihåg. Jag kände mig så värdelös och oviktig för honom. Vi bröt upp för några månader sen, då jag ställde honom mot väggen och framförde vad jag saknade i förhållandet och vad jag vill ha. Han kunde inte ge mig det sa han utan tillstymmelse till sorg. Nu är jag HEMMA igen, på riktigt, i mitt lilla hus som jag tack och lov inte sålde!! Här är jag hemma och glad och nöjd. Jag är hellre själv och trivs än i ett förhållande där jag inte betyder nåt! Dina texter är alltid så läsvärda och ger så mycket matnyttigt! Tack Michael Larsen
Oj! Det där kunde varit jag som hade skrivit, Johanna! Efter sammanflytt och frieri bara vände han…
Jag fattade ingenting och rasade ihop helt…
Idag ser jag att han hade ganska många egna bekymmer att ta hand om.
Det där hade likaväl kunnat varit jag som hade skrivit!!! Vilken igenkänning!
Allt var helt underbart fram tills vi flyttade ihop. Han friade och vi planerade livet ihop. Sedan en dag så ville han inte längre.
Hur tog du dig vidare från det sveket?
Efter två tidigare krascher trodde jag seriöst att något stort var fel på mig. Men när jag efter månader av rannsakan om mig själv, vad jag behövde och vilken typ av människa som jag troligtvis trivs bäst med så stod hon bara där en dag.
Skillnaden den här gången är svår att beskriva. Enkelt förklarat kan vi båda bara vara oss själva, inget att bevisa, ingen som behöver hävda sig. Vi ger varandra ro i att bara vara. Hårda ord behövs aldrig, men självklart kan vi diskutera, men aldrig på ett maktfylldt sätt.
Jaja, svårt att förklara, man måste uppleva det för att fullt förstå. Och det kan alla få göra, men man måste först förstå sig själv och vad man behöver. Dom gamla hjulspåren vet man ju oftast vad dom leder till, titta åt ett håll som du aldrig gått till förut.
En rolig sak till är att när vit träffades så var vi båda läsare av den här bloggen. Och det har jag fortsatt med, känns roligt och nyttigt att lära sig mer och påminna sig om att en relation är inget som man har. Det är den vackraste vänskap som ständigt är under utveckling. Och den här gången tänker jag inte bara stå bredvid och se ytterligare ett tåg passera.
Ha en skön onsdag alla. Solen skiner idag!
Tack Mats för din delning, ger hopp!
Efter två tidigare krascher trodde jag seriöst att något stort var fel på mig. Men när jag efter månader av rannsakan om mig själv, vad jag behövde och vilken typ av människa som jag troligtvis trivs bäst med så stod hon bara där en dag.
Skillnaden den här gången är svår att beskriva. Enkelt förklarat kan vi båda bara vara oss själva, inget att bevisa, ingen som behöver hävda sig. Vi ger varandra ro i att bara vara. Hårda ord behövs aldrig, men självklart kan vi diskutera, men aldrig på ett maktfylldt sätt.
Jaja, svårt att förklara, man måste uppleva det för att fullt förstå. Och det kan alla få göra, men man måste först förstå sig själv och vad man behöver. Dom gamla hjulspåren vet man ju oftast vad dom leder till, titta åt ett håll som du aldrig gått till förut.
En rolig sak till är att när vit träffades så var vi båda läsare av den här bloggen. Och det har jag fortsatt med, känns roligt och nyttigt att lära sig mer och påminna sig om att en relation är inget som man har. Det är den vackraste vänskap som ständigt är under utveckling. Och den här gången tänker jag inte bara stå bredvid och se ytterligare ett tåg passera.
Ha en skön onsdag alla. Solen skiner idag!
Jag har kommit hem. Efter att ha levt dysfunkionellt under en längre tid och lyckades bryta mig ur det så har jag nu mött en man som gör livet så enkelt att leva. Jag kan andas igen. Efter att ha läst här har jag förstått att jag inte var problemet utan han i den tidigare relationen. Tack Micael.
Jag litar inte alls på känslan att komma hem längre…. För mig innebär det att jag känner mig trygg med fel personer. Jag dras och känner mig ”hemma” i det som inte är bra för mig.
Efter separationen blev min utmaning att inte gå på hemmakänslan, att stå emot det destruktiva och initialt spännande. Istället valde jag aktivt en trygg, varm man som inte på något sätt representerar tidigare förhållanden eller uppväxt (vilket känslan av att komma hem många gånger representerar…..)
Jag kämpade emot länge men är nu så glad att jag vågade satsa på honom. Idag växer jag och lär mig vad en sund, hel relation består av.
Jag står på sankmark, mannen jag levt med under 27 år som också är far till våra barn, har varit otrogen. Han träffade en kvinna på en sajt, åkte till andra sidan jorden för att träffa henne, och var otrogen. Jag kom av en slump på honom, flygtiderna jag trodde det var till det jobbmöte som han ljugit ihop, stämde inte. Vi har inte haft det bra under lång tid men det är mest jag som har talat om det och bett att vi ska försöka ordna ett liv där båda trivs. Inledningsvis efter det som hände var han ledsen men nu, ett par månader senare, sa han häromdagen att han vill skiljas men ångrade sig igen. Han har alltid varit min trygghet, även om jag aldrig har kännt mig riktigt insläppt i hans privata sfär. Han skyddar sitt inre genom att sluta sig helt, inte bara mot mig utan även mot övrig familj. Han har ett jobbjag där han är ”fantastisk” och njuter säkert av det men som privat är han försiktig, inåtvänd ibland tom feg (har aldrig sagt att han älskar mig, nu har han sagt att han älskar mig som ”sina barns mamma”) och jag har sakta förtvinat som person men älskar honom ändå. Jag är tom. Tom på känslor, tom på beslut och rädd för hur den framtid som våra barn ska få, kan se ut.