Jag kommer ständigt i kontakt med dem: paren som inte uttalat eller kanske inte ens är medvetna om det i sig själva. De fullständigt olika känslomässiga nivåerna där ena parten tycker att det mesta flyter på som det ska, medan den andre allt oftare frestas av tanken på att leva själv.
Person 1: ”Vi bor toppen, båda har bra jobb och det blir regelbundna utlandsresor. Visst tjafsar vi ibland, men det gör väl alla? Känns som om vi har en bra arbetsfördelning. På det stora taget tycker jag att vi har det bra.”
Person 2: ”Jag gifte mig för tidigt i livet. Ofta känns det som om vi kommer från helt olika planeter. Jag längtar efter något djupare, samhörighet, kemi och så mycket mer än bara det praktiska.”
Förenklat kan man säga att det enda som person 1 har invändningar mot är det sporadiska sexet.
Är vi oroliga för att prata med varandra p.g.a. det som kan tänkas komma ut? Eller finns inte ens behovet (pers 1)? Nu tänker du kanske att ingen kan vara så omedveten i ett förhållande att man inte ser de svaga länkarna. Mitt svar är att oförmågan att se och kommunicera är mycket mer utbredd än vi kan föreställa.
Många vill inte ta tag i utmaningarna och problemen eftersom det blir alldeles för mycket krångel att brottas med. Vardagen är tillräckligt intensiv som den är. Vi hoppas att tiden fixar det. Orken finns helt enkelt inte där. I alla fall inte förrän det är riktigt akut.
Som du säkert redan vet: börja kommunicera, var tydlig med dina behov och vad du önskar av en relation, ta er tiden (varje dag) att prata om mer än det praktiska och håll ögonkontakt. Håller inte förhållandet mot bakgrund av en öppen och ärlig dialog, var det inte meningen att det skulle vara ni.
Här följer några tuffa lärdomar som skilda personer berättar om:
- ”Jag ångrar att jag inte gav mig själv mer utrymme.”
- ”Vi lyssnade alldeles för mycket på utomståendes åsikter.”
- ”Jag lät ständigt barnen gå före min fru.”
- ”Jag var inte närvarnade i förhållandet och jobbade alldeles för mycket.”
- ”Trodde att jag kunde förändra honom.”
- ”Jag glömde bort mig själv och ångrar att jag inte tog mer hand om min kropp.”
- ”Jag tog henne för givet”
- ”Vi pratade aldrig med varandra på riktigt.”
- ”Mitt kontrollbehov dödade passionen och kärleken.”
- ”Vi missade det lättsamma och att ha roligt.”
Vad tänker du min bloggvän?
Michael Larsen – livscoach och mental tränare
Jag tänker att de ord du skriver om att ”hålla ögonkontakt” det missade vi…. Otroligt viktigt har jag insett. Att alltid ”se” varann och varandras behov. Jag missade att se och det gjorde han också. Så mycket sorgligt det blev av det.
En konst att dra lärdom utan att anklaga sig själv. Det är så lätt att vara efterklok med facit i hand. Du har lärt dig något för framtiden. Kram
Hur gör man för att börja prata ”på riktigt” när man gått runt de viktiga ämnena i många år? Jag har undvikit att ta plats och berätta vad jag vill. Hela tiden sett till att bekräfta honom och göra så att han varit lycklig. Det fungerade inte speciellt bra…..
Man tar risken att prata även om det känns obehagligt – styrkan kommer när du sätter igång. Det är det enda rätta Mia.
Som sagt han har meddelat för knappt två vecka sedan att han inte vill detta längre. Han har redan köpt en lägenhet. Han säger att det inte finns något att prata om. Går iväg så fort jag nämner att vi behöver prata. Man kan väl inte ignorera två decennier ihop… Känner mig även sviken av bästa kompisen som direkt pratat om detta med helt okända som stoppade mig på affären o undrade vad som hänt, jag ville bara dö…ett stort trauma för mig, skvaller för nån jag trodde stod mig nära…
Det låter som om du behöver prata av dig med någon. Under kristider behöver vi få sätta ord på tankarna och sortera bland känslorna. Livsviktigt. Varma tankar till dig maja.
Tror inte det handlar om oförmåga att se, utan rädslan över vad som kan komma fram om vi börjar skrapa på ytan och söka sanningen. Jag har in i det längsta blundat för sådant som jag istället borde ha tagit upp och pratat om. Nu efteråt tänker jag att om jag bara hade gjort det så hade det kanske inte blivit som det blev. Det är såklart omöjligt att veta. Kanske hade det gått för långt och det därför var för sent att rädda det.