Älskar alkoholisten vin eller tablettmissbrukaren medicin? Känner sexmissbrukaren sig hel framför datorn eller tillsammans med den tillfällige kontakten? De flesta vet svaret. Men hon/han älskar kanske för ett kort, kort ögonblick personen de tror att de är i dimman. Ruset som ger illusionen av styrka.
Samma kan gälla kärleken, eller det vi tror är kärlek. Vem har inte känt kicken från det grandiosa? Villigheten till storverk och odödlighet i VI? Liksom baksmällan…
Beroende innehåller några komponenter: avsaknad av kontroll, uppslukande/besatthet och blindhet inför negativa konsekvenser. Vem har inte varit där när det kommer till förhållanden? En parrelation vi till varje pris vill rädda, trots svek, förminskande av Jaget, integriteten och självförtroendet. ”Om personen mitt emot bara såg mig! Och sina problem.”
Vi vill få ihop det – för: ”jag älskar ju honom/henne!”
Låt oss pausa en liten stund: är kärlek att älska någon, då vi samtidigt tappar bort oss själva i kaos? Eller är det bundenheten till en stark förhoppning? En längtan efter att bli sedd och bekräftad som drar starkt?
Vilken längtan projicerar vi på personen vi är tillsammans med eller har mist? Vilka stup är det som skall överbryggas?
Beroende syftar till att maskera osäkerhet, ensamhet, existentiell ångest (tomhet inför livet) och rädsla. Kärleken skall rädda oss. Den heliga Graalen som skall skänka evigt liv.
Hälsosamma relationer har realistiska förväntningar, tillit som motsats till destruktivt kontrollbehov. Ett behagligt varande. Ett plus ett som blir mer än två.
Kommer att skriva mer om kärlek vs missbruk i morgon. Vad tänker du kring detta min bloggvän?
P.S. Kan jag allt det jag skriver om i praktiken? Nej, men jag har påbörjat ”utbildningen” och har bestämt mig för att avsluta dem med godkända betyg.
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Jag har levt med min sambo i 11 år och vi har hunnit få två barn.
För 6 år sen lämnade jag honom för jag trodde att han var otrogen eller nåt som gjorde honom frånvarande, disträ och en massa annat. Då bröt han ihop och avslöjade ett beroende som jag först hade svårt att ta till mig: spelmissbrukare. Vad?!? Är ju ingen drog inblandad! Hur kan kraften ändå va så stor?!
Ja, bubblan sprack den dan och alla snabblån, inkassokrav, lögner avslöjades.
Vi räddade oss ur knipan, för alltid skuldsatta upp till öronen men ändå: fortfarande tillsammans! Efter år av behandling och noll tillit så blev det bra….tills det kom tillbaks i somras. Avslöjande efter avslöjande. Under 5 månader har jag nu sagt orden gråtandes, minst 10ggr: ”Sviker du mig en gång till så är det slut. Jag orkar inte längre. Jag kräver öppenhet & ärlighet.”
Med gråtande svaret”Jag lovar. Jag vill inte förlora er”.
Varje gång tänker jag, nej nu är det nog! Han ska inte få dra ner oss i sin avgrund och jag vet inte…är kärleken slut när jag inte känner att jag inte längre har lust att hjälpa honom..? Jag går bara runt och har ångest hela tiden. Ler fram tills barnen sover om kvällen.
Men ordet ”separera” är det svåraste ordet att yttra. Skulle nästan säga att det är ett omöjligt ord…
Med beroendet kommer lögnerna och skammen. Han är uppenbarligen inte färdigbehandlad/läkt i sitt missbruk. Usch..,förstår att det är svårt för dig. Så lätt att ge råd som utomstående. Vi separerar från det destruktiva, vilket ibland är nödvändigt. Det KAN vara det som tvingar honom att vakna. Spel on line ger snabba kickar för missbrukaren – belöningssystemen i hjärnan är kraftfulla. Vad händer med dig om du stannar kvar i detta? Tilliten är djupt skadad och orkar du med fler besvikelser när han ger dig nya löften? All styrka till dig.
Ja håller med föregående talare…..
Man försöker o försöker för man tror att om man gillar någon och vill ha den kvar så borde han göra allt för att ha mej kvar…… nä nä nä fortsätter sin sjuka svartsjuka… jag pratade med en i motsatta könet och då blir det helvete.m.m.
// Obs har aldrig varit otrogen el. Kysst en karl i mitt 26 åriga förhållande.
Vi går som 2 objekt hemma han pratar inte med mej sitter inte i samma rum…
I fredags rymde jag till Arlanda för jag stod inte ut med just det…… tystheten.m.m 3 ggr i höst som jag stack . Har även stuckit till dottra med för jag orkar inte med hans svartsjuka… Fruktansvärt att det ska vara så svårt ……..
Varför stannar du kvar i detta? Vad behöver du göra för att komma vidare? Vilken symbolik i Arlanda: destinationer, flyga bort. Finns här om du önskar samtalskontakt. Värme och styrka till dig om att fatta rätt beslut kring det som framtiden kan tacka dig för.
Jag levde också med den där sjuka och paranoida svartsjukan..
Den går inte att värja sig mot..
Den går inte att älska bort..
Den lever ett eget liv och vi har råkat bli dess statister..
Huvudrollsinnehavaren är regissören också..
Allt lyckas de vrida på så att de på något sätt, hur sjukt det än är, blir bekräftade i att ”de har rätt”.. Och djävulsdansen är ett fakto, igen.
Stunderna av lugn och harmoni blir mer och mer sällsynta.
Jag fick nog i somras och bara lämnade. Ångrar mig inte. Vill aldrig mer tillbaka.
Vill aldrig mer utsättas för den galenskapen.
Idag somnar jag gott på kvällen.
Pratar med vem jag vill.
Jag njuter av lugnet och ensamheten är min vän.
Inser att jag är mindre ensam nu än tidigare. Jag umgås ju och pratar med vem jag vill.
Jag talar öppet med mina vänner och min familj om helvetet som varit. En sådan befrielse går inte att beskriva.
Jag vägrar skämmas eller bära hans ansvar mer.
Nu är jag huvudrollsinnehavaren och regissören i mitt liv. Mitt enda liv som bara är bara mitt.
Jag önskar dig all styrka och mod. Du är inte ensam, vi är många. Väldigt många som inte bara har överlevt, utan också återerövrat våra liv. Fått tillbaka glädjen och livslusten.
❤️
Vilken vacker och kraftfull beskrivning av det du gått igenom. Tack Eva:-)
Jag levde i en relation där vardagen var hur bra som helst , en omtänksam men mycket stängd man. Men i det dolda fanns ett nätsexmissbruk ( kanske mer) som jag ibland konfronterade och oftast blundade för. Hoppet om att han skulle söka hjälp eller att min kärlek skulle räcka för att få honom att sluta fick mig att stanna. Sakta blev jag en missunnsam person som ville ha honom för mig själv. Jag ville känna att VI var viktiga. Jag blev misunnsam även mot våra respektive döttrar. Vet inte om det märktes men jag har förstått mitt eget agerande nu efteråt. Jag blev någon jag inte är. Hela min tillvaro gick ut på att försöka få honom att visa att han älskade mig. Kanske gjorde han det men kickarna, ruset tog uppenbarligen överhand. Missbruket fanns där från början. Men han lämnade mig när jag åter igen konfronterade honom och min värld rasade. Men nu, fast jag inte läkt på långa vägar så ser jag mitt eget medberoende och att det i slutänden kanske är så att han gjorde mig en tjänst. Självkänslan är krossad och hemlighetsmakeriet inför anhöriga är tufft och på många sätt ett medberoende som fortsätter. Jag har inte hjärta att berätta för mina barn varför detta hänt men det har blivit en ”rosa elefant i rummet” och nu pratar vi inte om honom alls. Det blir också märkligt då han varit en del av våra liv i 14 år. Mitt råd till er som är kvar är GÅ, gå och vänd er aldrig om. Det blir aldrig bättre. Sveket blir större. Jag önskar så att jag vågat, orkat tidigare innan jag själv blev dumpad. Så många år som jag förringat mig själv och mina behov. Ett krakelerat hjärta, en sargad själ och en självkänsla som inte ger utrymme för att öppna dörren för något nytt… än på länge.
Vilken dyrköpt erfarenhet. En väg är att förklara för barnen att ett förhållande mellan vuxna (liksom med kompisar) är att det skall kännas bra och harmoniskt. Du och pappan hade inte det så mot slutet och därför var ni tvungna att gå isär. Förstår att du behöver läka dig själv. Var uppmärksam så att inte bitterhet och generaliseringar tar för mycket av dina tankar. Varma tankar till dig.
Jag känner ingen bitterhet snarare en sorg över att kärleken till en annan människa inte alltid räcker. Att ett missbruk sitter så djupt och jag försöker se det som att han var två personer i en. Det blir lättare på något sätt. Barnen är vuxna och det gör det svårare att försöka dölja vad som låg bakom det plötsliga uppbrottet. De förstår någonstans att något inte stämmer. Han var inte deras pappa men fungerade som en sådan. Man vill liksom inte ta ifrån dem det samtidigt som man känner att man inte är sann vare sig mot sig själv eller dem. Men jag kan inte se hur de kan bli hjälpta av att veta hela sanningen.
Sanning innebär inte att vi alltid måste gå in på detaljer (särskilt inte inför barnen).
Vad jag lärt mig av min egen resa i detta mörkalandskap är att du kan aldrig göra en beroende person frisk med kärlek oavsett hur mycket kärlek du en ger o ger. Den tron gör det lätt att fastna i känslor av otillräcklighet o skuld vilket ytterligare dränerar en på den självkänsla som förhoppningsvis finns kvar. Personen måste nå sin egen botten för att vilja söka hjälp o tillfriskna, det är en lång väg o ett tillfrisknade ger aldrig några livslånga garantier, det gör ju i och för sig inget i livet , men frågan man måste ställa sig själv är om man orkar ta relationen ett varv till. Att vara i en relation med bristande tillit o en ständig oro för nästa ”smäll” var för mig iallafall sakta men säkert vägen till ett ”själsligtsjälvmord” men vi är alla olika o måste välja utifrån var vi själva befinner oss.
Att själv kunna tillfriskna från mitt medberoende kräver sitt utrymme, sin tid och lugn o ro. Att då leva med en beroende person oavsett om denna går i terapi eller inte triggar lätt ens eget medberoende , alla alarmsystem är ständigt aktiverade o då är det mycket svårt att skapa en nödvändig distans till problemet , bryta gamla mönster o framför allt ”nyktert” kunna se vad denna ”djävulsdans” gör med en själv.
Jag levde själv med en sexmissbrukare o den beroendeproblematiken slår hårt mot självkänslan, det är svårt att skilja på vad som är ett utåtagerande o vad som är verklig attraktion, det gjorde att jag jämförde mig med de andra kvinnorna o förstod aldrig riktigt varför jag inte räckte till, det gick så långt att jag försökte bli någon jag inte var för att trygga min roll som fru o försöka ligga steget före ”är jag si eller så” så väljer han ingen annan.
Till alla er som lever eller levt med en missbrukare oavsett beroende rekommenderar jag er att läsa om hur en missbrukare fungerar o vad som händer inom dem o vad det är de försöker ”döva” med droger eller utåtagerande det har hjälp mig mycket att inse att det handlar inte om mig, ”om jag bara gjort mer”, älskat mer, inte tjatat, eller om han bara älskat mig o barnen mer o s v
Det tog mig flera år att gå men de senaste fyra åren har jag varit mentalt på väg bort så när han bedrog mig igen med alla skitiga lögner o total avsaknad av empati för hur han bröt ner mig, gick jag!!!!!!!
Jag vet att allt han sagt o gjort är hans beroende sida som agerat o talat , det är som att vara nära en alkoholist som är dyngrak o efteråt kommer baksmällan med full ångest o skam. Men det är ingen ursäkt endast en förklaring vilket hjälpt mig kunna släppa mycket ilska o bitterhet gentemot min fd man, smärtan o sorgen kommer över mig ibland men jag håller på att läka själsligen o jag är så glad för att jag för en gångs skull satte mig själv o mina egna behov främst.
Mitt liv är mitt ansvar o min möjlighet att göra något fantastiskt med
Oj, vilken stark berättelse! Så många djup den innehåller. Tack för att du delar med dig. Ser mitt i allt detta en enorm styrka. I dig! All värme. Du är med och gör bloggen levande.
Susanne. Tack för att du delar med dig.Känner så väl igen mig i det du skriver. Att försöka vara någon man inte är, att göra sig mer intressant och ligga steget före. Men jag andas lättare nu. Dina ord ger mig en bra känsla i magen och en bekräftelse på att det bara kan bli bättre
Jag fick höra ett bra uttryck som följt mig genom livet. ”Att vara kär i kärleken”. Det är inte sann och villkorlös kärlek utan en falsk känsla som bottnar i beroende och behovet av bekräftelse.Det slår mig hur många skriver på din blogg Michael, som verkar ”lida” av det beroendet. Jag dömer inte någon och jag har varit där själv. Det du skriver är ett uppvaknande för många, tänker jag.
Jag håller med dig. Jag var nog en av dem. Alla människor behöver känna sig älskade och bli bekräftade men inte till priset av att passa in och glömma bort sig själv. Det är dyrköpta läxor där självkänslan är priset men förhoppningsvis så gör man inte om samma sak. Men då måste man jobba med sig själv och ibland ta ett steg tillbaka och reflektera: Är det här rätt för mig, känner jag mig okej i den här situationen. Det är väl sjutton att man ska behöva komma till insikt först när man börjar närma sig 50 🙂
Maria, tänk så här. Att vi lär oss av våra erfarenheter. Varje relation är något som formar oss så att vi ska bli den vi är ämnad för. Bli den du är!
Tack för att du delar med dig Martin. Håller helt med dig om det här med ”att vara kär i kärleken.” Kickarna som berusar. Enormt vanligt.
Jag är sexberoende! En beroende under tillfrisknande, men trots allt beroende. Det tog mig lång tid att inse just det. Innan den insikten kom till mig så var jag mest arg. Inte öppet, för det ligger inte för mig, men istället inåt för att sedan låta det bubbla över i rejäla bråk i olika familjesituationer.
Jag inser numera att jag under lång tid skadat min familj och mig själv i något som jag inte ens visste existerade. För i mitt huvud var det ju inget fel. Porr tittar ju alla mina killar på, eller? Och om de sen liksom mig fortsatte att göra det och gjorde det hela tiden, det vet jag inte? För mig blev det med tiden bara mer och mer, mer och mer undangömt och så småningom något jag absolut inte kunde vara utan.
Under hela mitt 13 åriga förhållande har det hela tiden funnits en tydlig vilja. Viljan av att vara en bra partner och pappa. Viljan av att känna mig närvarande i nuet och i mina barns uppväxt. Och Som jag har försökt, om och om igen med olika knep, självhjälps böcker och annat. För jag kände ju att något var fel. Att jag inte var som andra, om de nu inte också gick runt och låtsades vara närvarande hela tiden. Problemet var bara att viljan inte hade någon som helst makt över mitt beroende…
Med vad jag vet idag, så fanns det tydliga tecken hos mig tidigt att jag led av en beroendesjukdom, långt innan ens porren och den sexuella aspekten gjorde sitt intåg. Hade jag i en tidigare ålder förstått vissa av dessa bitar hade jag kanske tidigare kunnat förstå och be om hjälp.
Jag vill dock med detta förmedla, att för dig som är medberoende så kan insikten om att du är maktlös kanske komma som en lika förlösande tanke som blev för mig och som sakta men säkert nu hjälper mig ur mitt missbruk. För du har ingen kontroll! Det går inte att genom kärlek försöka omvända någon som inte ens med sin egen vilja kan rå på sina problem, även om hen nu säger något annat för stunden. Jag älskar min partner och jag älskar mina barn något kopiöst mycket och har alltid gjort det, men har aldrig på riktigt kunnat förmedla det.
Det ända som slutligen fick in mig på en annan bana, var att möta andra med samma problem som mig och som kunde förmedla ett hopp om liv utan missbruk. Och tro mig det finns hopp!
Tack för att du delar med dig Johan. Du låter väldigt insiktsfull i det du beskriver. Kan tänka mig att de måste ha varit en smärtsam och lång resa. Enligt mitt sätt att se på saken, handlar allt missbruk om att hantera ångest. Vi förlöser oss för korta ögonblick under missbruksakterna. Vad tänker du kring det? Allt det bästa till dig.
Tack Michael för ditt svar!
Ja, resan är och har varit tuff för nu tvingas jag ta konsekvenserna som det fört med sig i form av ett havererat äktenskap och annat jag ställt till med.
Men, det har också fört med sig ett nytt lugn för jag vågar stå för den jag är. Och den känslan är obetalbar!
Ångesten är definitivt drivkraften till att ta till missbruket för stunden. Jag tror dock att den största boven i dramat är den totala självcentreringen och egoism som präglar i princip alla med missbruksproblem som jag har träffat.
Tack också för att du tar upp dessa problem. Jag tror många fler hade kunnat bli hjälpta ett bättre liv om vi hade kunnat prata mer öppet om detta och att det inte var ett sådant stort tabu kring det.
Tack själv Johan. All lycka på vägen.
Jag reagerade på orden existensiell ångest som du nämner och tror personligen att detta är vägen man måste gå, att inse denna ångest, oron man inte kan ta på. Detta är normalt för just mig och kanske dig och samtliga. Jag tänkte ge dig en tankenöt. Sverige har mest ensamhushåll i världen (Stockholm) samtidigt som vi också är det mest sekulariserade samhället i världen (gudomlig tro fattas oss). Jag hörde någon gång att det inte är konstigt att vi människor som söker den andra hälften i detta land misslyckas. Misslyckandet kommer enligt mig i tanken på att någon ska rädda mig ifrån denna existensiella ångest samtidigt som jag ska förverkliga mig själv och inte ta någon skit som Grynet skulle ha sagt för ett par år sedan. Om inte relationer i Sverige har samma grundmönster som övriga världen (för att vi måste och det förväntas att vi ska gifta oss för att hålla ordningen i samhället, byn och familjen) vad har vi då för mönster? Vi lever i en värld där källsortering och materiell framgång är viktigt. Dvs allt är utbytbart. Hur ska då en tanke på en långvarig relation kunna fungera för mig som har fått (eller har) en otrygg ambivalent anknytning? Tack för en fin blogg. Jag lär mig något nytt!
Är detta kärlek eller beroende?
Vi träffades sju år sedan, vi blev ordentligt förälskade och av praktiska skäl flyttade han tillfälligt till mig när han fick arbete i samma stad. Han var omtänksam, skärpt och rolig, passionen flödade. Allt var bra förutom att han inte såg oss som par. Efter ett halvt år fick han en egen lägenhet och han blev distanserad och nästan kall. Nu träffades vi bara någon gång sporadiskt. Jag förstod ingenting men mina känslor hade inte förändrats. Jag blev sårad av hans kyla och ville ha förändring av något slag. Då reagerade han med att göra slut med mig. Han gick in i nya relationer och jag led. Han hade någon sorts bild av en kvinna som var perfekt… Någon gång av ren tillfällighet träffades vi igen och samma passion flammade upp… nästan som om det var någonting kemiskt. Vi träffades då och då… men det blev inget vi… inga gemensamma planer, bara stunden här och nu. Jag försökte nöja mig med det, men givetvis längtade jag mer och han försvann åter. Jag har lärt mig att leva utan honom och har ett rikt liv, men fortfarande är det som att jag är upptagen, fast i honom och ser inga intressanta män trots att det finns människor som är intresserade av mig. Jag är förälskad i vargen och kan inte glömma hans glimmande ögon. Förnuftsmässigt kan jag läsa av att han har anknytningsproblem och är livrädd att binda sig. Å andra sidan skulle jag kunna när som helst kunna ringa om det är någon sorts nödsituation – och han skulle komma och göra stordåd. Denna dubbelhet. Äkta kärlek har inte krav. Han kanske är sådan, en människa som kommer och går. Det är inte ett liv jag vill, det har jag konstaterat och insett. Frågan är bara hur blir jag fri? År utan kontakt har inte hjälpt.
Anna
Hejsan.
Jag har precis lämnat min sambo efter 3 år tillsammans, vi har rest runt världen och arbetat oss ifrån plats till plats. Jag har lyckats lägga undan en bra slant och vi har inte delad ekonomi. Jag har inte haft någon insikt i hans ekonomi men då vi pratat om att investera i en bostad, hund och fordon har han först varit postitiv men hållt sig undan frågan när jag kommer med konkreta saker vi kan göra ihop för att nå vårat gemensamma mål. Nu i våras bestämde vi oss för att börja bygga en grund ihop och då han äntligen fått sin fastanställning så slutade han komma hem om nätterna, festade och ljög. Han var aldrig hemma utan spenderar sin tid på casinot när han inte festar alternativt sitter hemma framför datorn för att spela. Då han endast hållt sig till poker har jag litat på min partner då han sagt att det är en ”hobby”. Han har jobbat över och hållt sig undan på alla plan. Dom stunder vi har setts hemma så har han varit oanträffbar, inte velat prata med mig om hur han mår, varit destruktiv gentemot mig och min personlighet. Jag har varit frustrerad och försökt få våran relation på rätt spår på alla sätt jag kan. Men det har bara slutat i att jag har blivit sårad, osedd, anklagad för att varit svartsjuk, fått panikångest och blivit manipulerad till att det är fel på mig. Tillslut så kände jag att det finns ingen annan utväg än att lämna honom. Detta är mitt livskärlek och jag vet att han visar sidor som egentligen inte identifierar honom. Så jag har försökt bryta mig ur relationen ekonomiskt och emotionellt sett men jag faller tillbaka i kärleken och tankarna på den människa jag varit förälskad i och trott att jag ska dela mitt liv med. Jag känner mig otillräcklig då jag inte kan hjälpa honom, försöker konstant att finna styrka för att hjälpa honom, men det tar allt ifrån mig. Han har blivit viktigare än mig. Jag har konfronterat honom med sitt drickande och han säger att han nu sökt hjälp för detta och söker ständig kontakt med mig. Jag satte ner foten, åkte till hans bostad och lämnade ett brev som jag bad honom läsa när han är färdig med sitt 12 stegs program. Men jag har inte orkat konfrontera honom med hans spelmissbruk i allt detta heller, jag har inte förstått allvaret i det tills jag bad honom föra över den summa pengar han är skyldig mig. Han sa då att han ska göra detta så fort dom är överförda ifrån sitt utländska konto. Jag vet inte om jag ska vänta med det tills jag har fått mina pengar eller om jag ska konfrontera honom redan i veckan. Funderar på att åka till honom måndagkväll när han får sin lön för att se till att han ger mig mina pengar och sedan kan jag prata med honom i lugn och ro. Känns fortfarande som att han är min man och att det finns hopp då han är relativt ung. Jag vet inte om han har andra skulder, jag har svårt att prata med de få anhöriga som finns kvar i hans liv. Vill hjälpa honom men han är passivt aggressiv och skyller ifrån sig på alla andra. Jag tror även att hans festade är en ursäkt till att hans pengar är borta då han spelat upp dom, jag är så trött på att försöka vända upp och ner på alla stenar för att få tillbaka min vän & livskamrat. Just nu känns det hopplöst..