”Jag förstår mig inte på mig själv… om min väninna berättat det jag just anförtrott henne, hade jag sagt åt henne att lämna – NU! Jag som var så full av färg och liv. Titta hur jag ser ut nu – ett grått skal med stulet självförtroende.”
Psyket är fantastiskt på att anpassa sig. På gott och ont. Det negativa: när vi t.ex. vistas i en förgiftad relationsmiljö över tid, börjar vi anpassa oss för att överleva. Det som egentligen är onormalt blir till normaliteten. Psykiskt gift tar plats i våra hjärnor/kroppar och vi tappar greppet om rätt och fel. Inre sanningar säljs ut till reapris. En förlorad självkänsla/självförtroende är som att befinna sig i en nattsvart skog, utan vare sig karta, GPS eller lampa. En paralyserad initiativförmåga. Partnerns attityd och kommentarer fungerar likt ett nervgift som gör att vi inte kan röra oss. Bort.
”Han/hon är ju faktiskt snäll och omtänksam emellanåt.” Titta närmare på ordet emellanåt. Skulle du vilja resa med ett flygbolag där piloterna var nyktra – emellanåt. Eller kirurgen som inte darrar på handen varje gång.
Varför inte lägga livet på rätt nivå? Det som är sanning för dig. Kör vi på i samma gamla spår för att vi redan investerat så mycket tid och energi? Är oron för att inte klara sig på egen hand så stark? Tanken som viskar: ”tänk om jag gör fel?”
Motgiftet finns alltid. Det gäller bara att förstå och ofta tar det tid att komma dit. Det handlar inte om att partnern nödvändigtvis är manipulativ och elak, utan själva relationen, dynamiken som skadar.
Gravitationskraften i drömmar kan ha enorm inverkan på oss. Vi vill eller orkar inte släppa taget ”för en dag så…” Men tänk om det är dags att ta farväl av drömmen, så att en nya kan ta plats?
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Vem är du ???? DET ÄR JU OTÄCKT ATT LÄSA DET DU SKRIVER.. Du beskriver allt det jag känner… till 100 %
Men man ska ta steget ochså….
Fy
Så kan det kännas när igenkänningsfaktorn är stor. Det verkar vara många som känner igen sig. Värme till dig.
Vilken fin text, du är verkligen bra på att bekriva hur det kan kännas.
Psykiskt gift och vad som är sanning för en själv..
Jag funderar på hur man bäst tar hand om såren, lämnar plågsamma minnen där de hör hemma och ger sig själv chansen till en bra relation i framtiden. Känns som det är mycket rädsla i att lämna och mycket i att gå vidare. Hur vänder man det till motsatsen? Tillit?
Kram 🙂
Tack Johanna. Ta hand om såren? Sörja, härda ut, sörja lite till…glädjas åt leendena som börjar infinna sig i stunder. Tillit byggs upp över tid, genom behagliga upplevelser, bra människomöten, se ljusglimtarna. Tid och hitta tilliten i sig själv. En dag åt gången. Tillits muskulaturen.
Men tänk om det är dags att ta farväl av drömmen, så att en nya kan ta plats?…
Idag nalkas en ny gryning för mig. Dina ord ovan börjar bli till en gripbar tanke inom mig..
Nya drömmar är påväg!
Långt kvar. Men de är påväg!
Drömmar som förut blev till ångest är numera lite lättare, lite luftigare, lite som om jag också en dag kan vara så fri och läkt så att jag kan ta emot riktig och harmonisk kärlek.. Från en vanlig man. En helt vanlig. En som inte ser ett hot i varenda man. En som det inte bara emellanåt känns bra med. Utan mest jämt.
Det där ”emellanåt” var min följeslagare i många år. Det som gav näring åt djävulsdansen.
Samtidigt som sanningen skrek inom mig..
Men ”emellanåt” var också bedövningen, lättnaden som tystade ner..
Beroende. Ja, så var det. Jag var beroende. Och jag kunde förmodligen ha blivit beroende av alkohol, eller annat. Men valde att bli beroende av min man.
Men likt förbaskat så är det ju samma beroendeproblematik. Samma sjuka förnekelse som om drogen hade varit kemisk.. Alltså måste ”kärleksberoendet” vara i samma grupp som andra icke kemiska beroenden, spelmissbruk, shopping, sexmissbruk eller vansinniga extremsporter…
Usch. Ibland gör sanningen ont. Förbannat ont. Men är också förlösande och hoppingivande..
Idag nalkas en ny gryning.
Tack Michael och alla ni andra!
❤️
Eva, Du skriver så bra, så tydligt och jag känner så väl igen mig i mycket. Det där emellanåt som la lite lindring för stunden tills missbruket visade sitt fula ansikte. Även om ensamheten ibland skriker mig i anskitet när jag sätter nyckeln i dörren en fredagkväll så känner jag också ett lugn över att jag inte längre behöver oroa mig över det dolda. Nu börjar sakta en plats i mig öppnas för nya drömmar och de gamla bleknar.
Även jag skickar ett tack till Michael och till er andra. Era ord stärker och bekräftar de känslor jag går igenom och ger mig chans till reflektion. Det är skönt att veta att man inte är ensam om det även om jag önskar att vi alla sluppit gå igenom det som smärtar.
❤️
Låter exakt som det livet jag levde med ”mannen i mitt liv”…i 10 år…
Jag tittar tillbaka idag på att jag är glad som tog steget o lämnade detta ”fängelse”…för det var exakt vad det var. Jag var lika beroende av han o allt det dåliga som han var beroende av alkoholen och att kränka o förnedra mig previs när det passade honom. Visade mina barn exakt hur det inte ska vara i ett förhållande. Respeklöst, kränkande, hårda ord o gap o skrik. Usch…ja ryser bara ja tänker på hur liten jag var i den relationen. Ett ständigt trippande på tå för att han inte skulle bli arg… Låt ingen få er att känna såhär!! Kram på er ♡
Starkt av dig GJ! En fråga: vad lärde du om dig själv när du lämnade? Tack för att du delar:-)
Lite lindring som gör att vi orkar ta nästa steg. Tack själv Maria! Smärtan ger oss möjligheter att växa. Önskar dig och alla andra bloggvänner en fin kväll.
Så fint du beskriver det Eva! Tack för att du är med och stärker andra genom din öppna berättelse. Ett öppet hjärta.
Håller andan,gör så när jag läser något som beskriver det som händer mig,i min hemliga vardag den jag inte pratar om och lägger locket på.
Jag önskar dig styrka Mia. Kram
Kusligt att läsa- du beskriver mitt liv just nu. Hur ska jag våga & orka ta mig ur detta? Vänligen, Nina
Genom att utmana rädslorna: vad händer om du tar steget bort från det som gör att du inte känner glädje? Vad är det som oroar? Hur kan jag/vi stötta dig? Vad behöver du höra? Varma tankar till dig.
Rädsla över att fatta fel beslut & rädsla över att han blir en fiende & rädsla för att han ska sluta bry sig om mig helt.
Varför är det så att vi är så rädda och offrar oss själva i dåliga relationer?
Det är så starkt inom oss tror jag, rädslan för ensamhet som vi tyvärr förbinder med misslyckande. Jag själv är alltid mer kreativ och står mig själv närmare som singel. I relationen anpassar jag mig, min kreativitet krymps, så kommer jag på det och lämnar……
Längtar efter kärlek igen och finner den, efter en tid är jag ofta tillbaka på ruta ett, jag anpassar mig, lite för mycket osv
Låter exakt som det livet jag levde med ”mannen i mitt liv”…i 10 år…
Jag tittar tillbaka idag på att jag är glad som tog steget o lämnade detta ”fängelse”…för det var exakt vad det var. Jag var lika beroende av han o allt det dåliga som han var beroende av alkoholen och att kränka o förnedra mig previs när det passade honom. Visade mina barn exakt hur det inte ska vara i ett förhållande. Respeklöst, kränkande, hårda ord o gap o skrik. Usch…ja ryser bara ja tänker på hur liten jag var i den relationen. Ett ständigt trippande på tå för att han inte skulle bli arg… Låt ingen få er att känna såhär!! Kram på er ♡
Kanske…är det så att även hoppet släpar efter. I kombination med känslan av att man inte vågar / inte vet vad som väntar, och känslan av…någon slags bedövad handlingsförmåga.
Jag har varit på just den platsen….och jag vet att hur nattsvart det än känns..så kommer man ut på andra sidan. Möjligen inte som samma människa man var innan, eventuellt lite annorlunda…ett tag eller en längre tid. Kanske måste det göra Ännu Mer Ont att känna separationen , rädslorna, tvivlen ( efteråt ) för att det ska kunna kännas bättre sedan.
Håller med dig Lin om att det tar tid att komma på fötter igen. Tid som gör att vi kan växa oss igenom smärtan. Tack för dina tankar:-) Önskar dig en fin fredag.
Vad gör man när man är beroende, mår dåligt och bara tanken på att vara ensam ger en dödsångest och får en att inte vilja leva?
Viktigt att du får prata med någon Anna. Helt avgörande.
Till