michael

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det finns en enorm lojalitetskänsla inom de flesta till familjen och då särskilt barnen. Hör ofta om kampen människor bär på när det kommet till att behöva bryta upp en kärnfamilj. Är det kanske därför en del berörs så starkt av filmen ”Broarna i Madison County”? Konflikten inom en kvinna: stanna kvar i det sedan länge döda förhållandet av lojalitet till barnen eller följa hjärtats kärlek till en annan man.

Frågan: ”vara kvar eller lämna?” Oj, vad det väcker ångest i många. Vi hamnar mitt i korselden mellan vad jag vill/längtar efter/behöver, vs borde (kravens och måstets röst).

Jag tror att fler skiljer sig och separerar idag eftersom det är oändligt mycket mer accepterat att ”känna utåt”(prata om och visa känslor). Förr bar människor betydligt mer inom sig p.g.a. en omvärldskultur som krävde så. Tidsåldern – ”lägga locket på.”

vid havet

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Så vad gör vi om kärleken till partnern gjort en enkelresa? När det inte finns en vilja och ansträngning för ett VI. När det sista vi vill göra är att hålla om, kyssa och ha närvarande sex.

När vi försökt kommunicera, nå fram, uttryckt önskan, sökt närheten, men inte får responsen över tid behöver vi komma fram till ett beslut och agera. Om vi vill känna oss sanna och levande på riktigt är det bäst att lämna det som gör oss till bleka skuggor. Dåliga kopior av den vi egentligen är, har en förödande inverkan. Även på barnen.

Att vara kvar av enbart plikttrogen lojalitet, skuldkänslor och tycka synd om är receptet för en självkänsla i svält.

Visst förtjänar partnern en person som älskar på riktigt? Liksom du.

Tankar min bloggvän?

Michael Larsen – relationscoach och mental tränare