”Det är dig som jag alltid har väntat på!”
”Nu förstår jag varför mitt liv fram tills idag har varit miserabelt. Det var för att vi skulle mötas! Jag hade så mycket att lära innan jag var värdig dig.”
”Vi är menade för varandra! Du och jag mot världen!”
Orden kommer från den som du tror eller trodde var representanten för ren kärlek.
Föreställ dig att du har varit singel/ensamstående under lång tid, eller lever/har levt i ett andefattigt förhållande under lång tid, och så kommer den vackra, verbala, inkännande och intuitiva personen – en kärlekslaser som är fullständigt koncentrerad på dig. Samhörigheten känns magisk och dina sinnen är hänförda av: ”hur kan han/hon känna mig så väl? Hur kan den här personen förstå och möta mig i min innersta längtan?”
Världen utanför er bubbla känns grå och nästan patetisk! Äntligen vet du vad kärlek är för någonting!
Men kanske, kanske finns det ett litet eko långt där inom dig; en röst som viskar: ”det här går fort. Kanske för fort och kanske borde vi slå ner på takten en aning.” Men så får du presenterna, upplevelserna eller höra orden som gör att du följer med på den romantiska åkturen som tar dig till paradiset.
Men paradiset är en tillfällig destination! Biljetten dit är dyr! Ytterst kostsam för din emotionella plånbok!
För en dag: känns blickarna efter den andra kvinnan/mannen på festen inte alls bekväma. Det känns som att den du är tillsammans med scannar av lite för mycket. Samtalet med den andra personen känns lite för förtroligt och intimt. Du kan inte riktigt ta på det, men ett obehag tar form i bröstkorgen.
Dina tankar: ”Ska jag säga något eller kommer jag att låta kontrollerande och svartsjuk?” Du avvisar instinkten inombords även om den inte vill släppa taget.
”Varför kommer det med jämna mellanrum meddelande till honom/henne mitt i natten?” Varför vågar du inte ifrågasätta det som händer och varför hittar du inte rösten att säga ifrån?
”Är det mig det är fel på? Är det mina gamla relationsspöken som ställer till det? Han/hon är ju egentligen helt underbar! Så fantastiskt begåvad! Jag är inte i närheten av hans/hennes intelligens, så felet ligger hos mig…”
”Varför kan jag inte bara slappna av?”
Du är eller har utsatts för fenomenet ”kärleksbombning” där du inledning/växelvis överöses med uppmärksamhet, bekräftelse, romantik och kärlek (i en ytterst förvanskad form). Syftet är ett enda: att få kontrollen över dig! Att göra dig flexibel inför det som komma ska: manipulation och att hämta emotionell energi från din person. Du ska helt enkelt inte ha tid att tänka och känna klart.
Den narcissistiska personligheten är fylld av ego men tom på genuin mänsklig substans och medkänsla, och behöver därför dig som näringskälla. Så länge som du dansar den för honom/henne den rätta dansen fungerar det. Så länge som du tvivlar på dig själv och din verklighetsuppfattning är allt bra för n-personen.
Genom att söka information om den narcissistiska och empatiska (du) dynamiken, fyller du på din mentala/emotionella kunskap så att du kan bryta dig loss och röra dig i riktning mot frihet. Din frihet! Om du har barn tillsammans med en n-person så behöver din dotter/son dig mer än någonsin. Det går att komma bort!
Michael Larsen – relationscoach
Kan man vara med på del 2 (morgondagens webinar) även om man missade del 1?
Det går jättebra Emma 🙂
Jag har varit singel länge och jag levde i ett andefattigt äktenskap länge innan dess, där jag inte fick någon egentlig omtanke eller förståelse.
Jag har inte blivit kärleksbombad, men min reflektion är att det måste vara lätt att bli
” över-peppad” över det faktum att någon överhuvudtaget visar någon form av intresse…
Jag tror jag är rädd för att känna hopp, jag tror inte jag riktigt orkar med att dejta många personer och ” prova mig fram”, avvisa eller bli avvisad…
Jag hoppas ändå att jag om jag träffar någon, så ska jag kunna känna tydligt vad som är bra för mig eller inte och agera utifrån det.
Att agera…Det är nog dags för mig att exempelvis bli medlem i Friluftsfrämjandet eller någon kör eller så…Att hitta nya kompletterande sociala sammanhang kanske…? Jag har ju haft så fullt upp med allt annat…
Åhh va du är värd något riktigt bra nu och i framtiden!!! Bra kämpat!!! Nu är det din tid. Kram och jag känner med dig.
Kanske är det så att fullt upp med allting annat är en undanflykt för att slippa ta tag darrande..
Just nu så stämmer nog det…För nu finns det litet mer tid för mig.
De första åren ville jag absolut inte ha en ny relation, jag vill aldrig mer hamna i en sådan utsatt situation.
Sedan har jag valt och behövt prioritera mina barn först utifrån deras olika behov och aktiviteter.
Men nu börjar de bli vuxna och den äldsta har nyligen flyttat hemifrån.
Sedan har jag ett hus, trädgård, bil, behov av motion och familj och vänner jag vill hinna träffa…
Så ja, det finns nog många chanser till undanflykter – För andra problem hittar jag lösningar på och känner energi och vilja att klara av – Men det här med att försöka träffa någon känns för svårt…
Hej Jojjo! Jag tror jag känner precis som du. Att det är jobbigt bara att tänka tanken på att jag ska behöva göra något för att försöka träffa någon. Det känns bara fel och gör mig pressad/stressad. Det funkar inte för mig! Jag måste göra saker för min egen skull. För att det känns intressant, spännande och roligt att prova på. I höst har jag tex anmält mig till en kör, fast jag verkligen inte kan sjunga. Men jag tror att min kropp och själ kommer att sjunga av att vara med. Där tror jag nog mest att jag kommer träffa andra kvinnor, så i raggningssyfte är det nog en usel idé. Men jag tänker göra det som HÖJER MIN ENERGI. Så tänker jag. Jag vägrar jaga eller leta efter kärlek mera. Jag lever ensam (punkt) eller så möter kärleken mig när jag lever det liv som höjer min energi. Men mitt fokus behöver ligga på vägen till mig själv! 😀
Tack för reflektioner, uppmuntran och igen-känning!
Either my way or the highway…
INGEN ska tala om för mig vad jag ska göra!
Du ska INTE ifrågasätta mig!
Om jag säger hoppa så hoppar du!
Jag vill att du gör det NUUUUUUU!!!!!!
Idioter!! A-len!!
Du fattar ju inte hur dum du är!
Du fattar ju ingenting!!
Detta j-a hus!
Allt var bra tills jag kom hem!!
Tänk att jag slipper dessa ord nu.
Detta humör, Dessa utbrott. Dessa provokationer och kyla.
Den roliga, charmiga och skojiga mannen – som han var tillsammans med andra.
Som han kunde vara korta stunder om jag satt och hade fullt fokus på honom, vad han sa och vad han gjorde.
Ser honom vara den han var precis i början för så längesedan.
Nu med en annan kvinna.
Blir detta hennes liv också?
Hoppas inte…
Det är verkligen sorgligt att läsa att det finns många som far eller har farit så illa i sin relation.
Jag kommer ihåg att jag sprang runt och stängde dörrar och fönster för att grannarna inte skulle höra att min exman höjde rösten och blev otrevlig vid mina försök till dialog. Eller att jag bad honom sänka rösten, så att inte barnen skulle vakna.
Jag kommer ihåg att när jag gick och lade mig ledsen på kvällen, så kunde jag höra honom strax därefter skratta högt åt något humorprogram på TV.
Precis som ni skriver, Essie och andra , så är det skönt att slippa allt det och få må bra i sitt eget hem.
Önskar alla en fin sommar!
”Mina försök till dialog”. Jojjo – du beskriver det klockrent! Monologen tog alltid över….
Eller TV:n som roade när jag själv var förtvivlad och grät ensam i sovrummet…
Ja, vi är många…
Men vi är många starka som tagit oss därifrån, läker med hjälp av andra – och Michaels blogg 😉
Tro. Hopp. Och så småningom Kärlek till en man/kvinna som jag/ni kan ha en fin relation med…
Nu har jag en plats i lugn och ro och njuter av mina ungdomar, fina vänner och familj – det är kärlek det!
Ha en härlig sommar!