I tonåren var jag blyg. Oerhört blyg! På släktmiddagar kunde det kännas outhärdligt att hamna i centrum av en konversation. Ofta upplevde jag det som om jag lämnade kroppen p.g.a. blygseln. Rodnaden blev min fiende. Den här känslan hängde kvar tills jag var kanske 18 -19 år.

Jag minns ett tillfälle under gymnasietiden då jag skulle hålla ett kort föredrag och det fullständigt låste sig. Fick endast fram några få meningar innan läraren räddade mig genom att säga: ”Ingen fara. Vi tar det vid ett annat tillfälle.” Gissa om jag kände mig skamsen. Om någon sagt till mig då, att jag i framtiden kommer att stå och föreläsa inför stora grupper av människor, hade min tanke varit att den personen var redo att checka in sig på psyket.

En dag när jag var 22 år, sa en mycket klok röst inom mig: ”Michael, livet är alldeles för kort för att inte du skall våga ta din plats.” Jag kan inte påstå att det kom en plötslig förändring i och med detta, MEN en process tog sin början och som handlade om att se sitt eget värde.

Jag har mött människor, som enligt samhällets måttstock är framgångsrika, men som när de öppnat sig för mig, sagt saker som: ”Jag väntar bara på dagen då jag skall bli avslöjad. Avslöjad i min blyghet och att allt bara är en bluff.”

Nästa gång du kliver in i ett rum fyllt med människor, eller när du går på gatan, så kom ihåg att du inte är ensam om att känna dig obekväm, osäker eller rädd.

Vem kommer att tacka dig för att du gjorde dig själv mindre än du är? Vem vill du vara när du kliver in i det där rummet?