Först av allt – det finns relationer som vi bör lämna ASAP – dem där det råder emotionell krigsföring, återkommande otrohet, kroniska konflikter, fullständigt olika värderingar, våld, kärlekslöshet…
Det är inte dessa katastrofzoner jag pratar om i detta inlägg, utan berättelsen vi börjat berätta för oss själva om och om igen. Idén, fantasin (om partnern, förhållandet och oss själva) – missförstånden och tolkningarna som blir till förfrusen verklighet.
Mannen har varit borta många kvällar under en månads tid. Han har jobbat över. Hans fru har med all rätt börjat bli misstänksam och orolig. En bildberättelse börja ta form inom henne: ”han har träffat en annan! Garanterat!”
Hon känner panik och är helt säker på att hon snart skall bli lämnad. Istället för att prata med sin man, börjar hennes känslomässiga reträtt.
Hon fyller fyrtio om tre månader. Han har tagit ett extrajobb för att kunna bjuda henne på en rejäl utlandsresa. En överraskning han till varje pris vill hemlighålla.
Nu är detta ett väldigt oskyldigt exempel som självklart slutade väl, men ”små” händelser kan snabbt tippa över.
För att ett förhållande skall kunna hålla över tid, behöver vi vara villiga att se den egna ”sanningen”, ifrågasätta och backa från den . Obs! Om du däremot är en person som kroniskt sysslar med att förringa dig själv och din magkänsla, är det annat som gäller.
De flesta av oss har bagage av att ha blivit utsatta för svek, lögner och annat som skapar ”kärleksrealism” (kommer att skriva om detta längre fram), vilket gör att vi emellanåt ser på ganska oskyldiga incidenter med red alert ögon. Detta är psykets sätt att vara förberedd på det värsta. Kruxet är att många går runt med den här alarmberedskapen i sina förhållanden. Den självuppfyllande profetian väntar på att få kliva in i rummet.
Vi hör om bekanta och vänner som varit med om de värsta skräckscenariorna och beredskapen höjs ytterligare: ”om det kan hända andra, så varför inte mig!?”
Därför:
- Prata med varandra. Våga även visa rädslorna.
- Se partnerns sanning, inte bara den egna.
- Bli medveten om dina flyktmönster.
När du lyckas sänka dina hjärtslag (särskilt utmanande under stress) i kommunikationen med partnern – blir din röst lugnare, kortisolet minskar och kroppsspråket blir öppet. Härifrån kan vi mötas bortom rädslorna och anklagelserna. En rätt bra plats att träffas på.
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Jag tror att det här gäller i fler sammanhang än bara i relationer, man gör sig en bild av verkligheten och så tolkar man allt som händer utifrån den bilden som i och med det bara blir starkare och starkare. Periodvis har jag känt det som om alla andra tycker att jag är en konstig, tystlåten och tråkig person. Allt vad andra sagt och gjort har jag då tolkat (övertolkat) utifrån den självbilden oavsett vad de andra egentligen menade. Man blir liksom stärkt i det negativa vad än andra säger eller gör. Det är oerhört skönt när man lyckas ta sig ur den falska verklighetsuppfattningen även om det är lätt att trilla dit igen.
japp så har det varit för mig också, som tur är har jag en arbetskamrat som hjälper mig att inte ramla dit igen, hon påminner mig att inte ta saker som sägs och görs så himla personligt hela tiden…hon är guld värd!
Tack så otroligt mycket för dina sanslöst kloka inlägg. De hjälper mig så igenom denna tuffa process som jag är inne i.
Och jag kan inget annat än att hålla med dig! Jag kan också konstatera att man växer som människa när man vågar se ärligt på sig själv, vågar se den andras sanningen, vågar släppa taget om ilska och bitterhet. Jag tycker fortfarande inte om sättet min man har handlat sedan han inledde denna paus/separation, men varje gång jag kan se människan bortanför beteendet så läks något, i mig och säkert också mellan oss.
Att jag läker själv tror jag handlar om att för att jag ska kunna se människan bakom beteendet så måste jag först inse att hans handlade och hans beteende inte på något sätt definierar mig eller mitt värde. Och när det inte gör det kan jag se bortanför beteendet och vara den större människan.
så klokt! styrkekram!
att möta andra människors elakhet får mig att bli rätt cynisk och hela tiden bära röda glasögon,,,,,,,kanske ska ta av dom ibland och låta folk ta ansvar för sina dumheter själva än att låta dem krypa under skinnet på mig?(lättare sagt än gjort?) ibland blir jag helt förlamad och ibland kan jag inte möta en människas elakhet utan att skada en annan och då väljer jag ju att inte möta den alls, för att inte oskyldiga ska bli ikläm….och oftast när jag väljer att hellre fria än fälla, så blir jag motbevisad vid nästa tillfälle, och det gör så ont! och med min nuvarande partner så kan jag ibland bli så rasande arg för att jag inte tillåts säga min sanning för att han går ’sönder’…….så jag bara säger det ändå…..aj
Jag anser att jag är i en relation som måste avslutas bums!
Jag ringde honom på arbetet och bad honom att jag inte vill ha med honom att göra mera. Jag har pratat och berättat och blottat mina innersta känslor så många gånger utan resultat. Jag orkar inte mera. Jag känner att hans känslor inte finns där mera. Han varken bekräftar eller motargumenterar. Han är kall, likgiltig,
ointresserad, uttråkad, ja allt som gör mig olycklig. Så då bad jag som sagt honom att flytta in i sina föräldrars lägenhet tills huset är sålt och jag själv hittat bostad. Hans föräldrar bor i lägenheten endast 3 månder per år så det är en snabb och nödvändig lösning för mig ansåg jag. Jag måste bli av med honom och det snabbt.
Måste känna att jag kan andas igen.
Men nej fanskapet kom hem som vanligt och låssades som om det regnar och fortsätter att vara som han är. Vad måste jag göra för att han skall förstå att nu får det vara nog?
Hej. Jag har tre barn i tidigare förhållande och träffade 2014 en 3 år yngre kille utan barn. Han bodde mil från mig och jag trodde väl inte från början att det hela skulle hålla eftersom vi bara träffades varannan helg i början, jag ville inte skynda och ville inte att han skulle träffa mina barn i första taget, samtidigt som han tycker om att vara ”hemma” och vara med sina vänner och festa. Tiden gick och efter att vi har varit tillsammans ett tag så köpte vi hus tillsammans, han jobbar fortfarande kvar, söker jobb här där vi köpt hus men det finns inget just nu. Saken är den att han fortsätter att vara borta hela helger, när han dessutom alltid är borta från söndag kväll till sent fredag kväll. Jag känner att jag är väldigt trött och behöver hjälp med mina tre barn, han valde ändå oss. Han visste att jag hade barn när vi träffades. Och jag vet inte om det kommer att hålla så länge till om vi inte ses mer, hans prioriteringar förstår jag inte. Jag mår så dåligt över detta men vill inte göra något som jag ångrar sen. Jag har varit tydlig mot honom hela tiden och berättat att jag inte kan ha det så här, men han säger att han bara vill vara med oss, men samtidigt är han kvar och festar där han kommer ifrån, jag vet inte vad jag ska göra, jag måste må bra om jag ska orka ta hand om mina barn. Skulle jag kunna få några kloka ord från dig? MVH Therese
Jag känner igen mig mycket i att vara den personen som hela tiden ska analysera min partners ord och handlingar. När han bestämmer att han plötsligt ska åka och hälsa på en tjejkompis så undviker han att tala om att det är det han ska gör, för att undvika att skapa osämja mellan oss. (Just den historien med denna tjejkompis fick en dålig start, men detta har vi nu rett ut och även jag och hon är goda vänner nu.)
Problemet med att han inte direkt kommunicerar med mig och talar om rakt ut var han ska, gör mig misstänksam och irriterad, besviken och sårad – när jag i efterhand har fått reda på att det är till henne han har åkt för att hälsa på. För min del så är det ok att han åker dit, men det är detta hemlighetsmakeri som sårar mig och tar min energi. Jag är absolut inte svartsjuk, men eftersom jag varit i flera tidigare relationer där mina tidigare partners varit otrogna så har jag svårt att lita på någon.
Just de här katastroftankarna är svåra att arbeta bort- (träffar en terapeut just nu för att bearbeta många av mina problem och svaga sidor.)
Hur ska man tänka eller göra för att så småningom bli av med dessa destruktiva tankar? Hur kan man gå vidare och lämna detta stinkande bagage bakom sin för att få en sund kommunikativ relation?