Den här berättelsen hade även kunnat handla om en man. Kvinnan har i hela sitt liv kämpat med att vara alla till lags: mannen som hon levt tillsammans med i 14 år, föräldrarna, vännerna, kollegorna, och inte minst barnen. Det är viktigt för henne att människorna i hennes närhet är lyckliga. Hon har lagt all sin kraft på uppdraget: omtanken om andra! Vilket är en fantastiskt fin egenskap i henne! Men det finns ett pris att betala: åsidosättande av den egna lyckan!
En dag tar en tanke fäste i kvinnan: ”Men jag då? Är jag lycklig?” Svaret kommer som en chock för henne eftersom hon aldrig gett utrymme till att känna efter: ”Nej, jag bara rusar runt utan att fråga mig själv vad jag vill.”
Det som gör det extra svårt för henne är den djupt rotade inställningen: ”Man stannar och kämpar! Man ser till att förändra situationen genom att jobba med sina egna tankar och tänker positivt. Allt går att förändra! Människor bryter upp sina förhållanden alldeles för lätt idag. Ett jag, jag, jag samhälle!”
Men hon har försökt alldeles för länge! Vänt ut och in på sig själv och föreslagit parrådgivning, vilket de gick på vid ett par tillfällen. Men han tyckte inte att det gav något.
Kvinnan är så fruktansvärt trött på att kommunicera pedagogiskt; allt för att förhindra en konstig/dålig stämning. Hon är så frustrerad över att emellanåt behöva ta på sig ”bitchkoftan”, då hon talar övertydligt klarspråk: ”Om det inte blir en förändring kommer det att ta slut mellan oss! Jag vill ha detta från vårt förhållande… Jag vill att du tänker på detta!” Med samma resultat varenda gång: två veckors ansträngning från hans sida. Och så tillbaka i samma bekanta mönster. Så förutsägbart!
Under sommaren börjar tomheten och det osunt anpassningsbara ersättas med en längtan: att sluta ”fixa” honom och tvåsamheten! En längtan efter frihet och skönt flyt. Hon ville känna sig älskad och kunna älska! Attraktionen och kärleken är sedan lång tid tillbaka en för alltid bortrest vän.
I alla fall i den här konstellationen.
Vi vet med oss när vi har försökt tillräckligt. Vi vet genom känslan i bröstkorgen vilka steg vi behöver ta. Men skuld och rädsla är starka emotionella naturkrafter!
Frågor som vi behöver ställa: ”Är det rätt mot min partner att bli kvar när jag inte längre har de rätta känslorna? Förtjänar inte han eller hon få vara älskad? Liksom jag?
Det är en mänsklig rättighet att tillåta sig själv att ändra på berättelsen som inte ger lätta steg framåt.
Michael Thor Larsen – relationscoach
Känner igen mig i mycket av detta. Jag har varit en ”people pleaser” hela livet. Och jag är alldeles för rädd för att inse att jag kanske inte är lycklig i äktenskapet, och drar mig för att säga det till min fru. Vill ju inte såra henne 🙁
Men sårar du då hellre dig själv än henne och isåfall varför? På vilket sätt är det bättre? Var modig och våga lyssna på dina egna känslor och ta dom på allvar. Du förtjänar att må bra, du förtjänar att få tillbaka lika mycket som du ger henne. Fråga dig själv om det verkligen är ditt ansvar att skydda henne känslomässigt om du själv inte har det bra.
Det handlar nog mycket om min rädsla för konflikter, och att andra inte ska må dåligt. Att det sker på bekostnad av min egen lycka i stället… Det känns som att jag bär en mask när jag är med min fru, säger att allt är bra när hon frågar, fast jag egentligen känner nåt annat. Det känns riktigt jobbigt när jag fastnar i tankesnurror som t ex hur jag kunde hamna här, varför såg jag inte röda flaggor tidigare i hennes beteende (kontroll, svartsjuka, brist på tillit, indirekt skuldbeläggande av mig för hennes tidigare partners beteende med otrohet mm). Jag kanske är för snäll, eller dumsnäll. Tack för ditt svar CC 🙂
Det är ett stort steg mellan att först inse att man inte är lycklig till att sedan göra något åt det. Du har ju kommit så långt att du börjat tänka och processa vad det är som inte funkar i förhållandet. Du verkar ganska klarsynt med vad det är som inte stämmer emellan er. Sedan att du läser här är ju ett tecken på att du söker information och svar ( precis som vi andra som läser här). Klart att det är svårt att konfrontera sådant här med sin partner men det är ju viktigt för att förändringar ska ske. Kanske hon kan få sig en tankeställare och bli mer lyhörd och förändra sitt beteende om hon vill ha kvar dig. Det måste vara långsiktigta och varaktiga förändringar, det räcker inte med ett tag och sedan falla tillbaka i samma beteende. Du är som så många av oss här lite för snäll och anpassningsbar ( jag känner igen det ) men om du inte får samma omtanke tillbaka så bör du fundera på om det är värt det i längden.
Hej igen CC, och stort tack för ditt svar. Jag behöver bli bättre på att sätta gränser, säga till direkt när nåt beteende inte är ok. Jag har gjort det vid ett par tillfällen, med en puls som rusar… Jag vill ju kunna känna mig avslappnad och lugn i vårt äktenskap, men det gör jag inte 🙁 Hon säger ofta att jag måste öppna mig mer, säga vad jag verkligen känner. Det gjorde jag efter några månader in i relationen, och då tog det hus i helvete. ”Man stannar och kämpar!!” Det sa hon när jag sa att jag inte kände mig redo att gifta mig. Det är som om när jag säger nåt som inte passar in i hennes värld, eller nåt hon inte håller med om, så blir det jobbigt, men om det är nåt ”rätt” enligt henne, så är det bra. Jag känner mig så jäkla kluven…
/ L
Hej igen Lars. Jag får uppfattningen att du känner att du anpassat dig mycket i äktenskapet och att du nu börjar bli riktigt trött på det, med rätta. (Jag var i ett liknande äktenskap och ligger nu i skilsmässa) Vissa är bra på att sätta ner foten och säga ifrån med en gång (min man var expert på det) och andra har svårare att säga ifrån men det betyder inte att man inte har integritet. Du har stark integritet och om hon värdesätter dig vilket jag är säker på att hon gör så måste hon stanna upp, lyssna och ”känna in”på det du säger. Du skulle ju kunna skriva till henne vad du känner om det är svårt att säga det rakt ut. För att öppna konversation på en lugn nivå där ni verkligen kan prata om äktenskapet skulle du kunna tex säga det som du skrev här, att det känns som att du bär en mask hela tiden och du trivs inte längre. Du skrev det så klart och tydligt här. Detta är om du vill ge henne/äktenskapet en chans. Kanske känner du att det redan är över och isåfall får du tänka igenom vad och hur du ska göra för att bryta upp. Jag vet att det är svårt när man känner sig kluven som du säger för känslorna är blandade, man minns ju allt det fina… men om man ofta känner sig överkörd av sin partner och inte mår bra kanske man ska tänka långsiktigt på sitt eget välmående. Det verkade som att du var osäker på henne redan innan ni gifte er men att hon lyckades övertala dig till att det kommer att fungera. Man stannar och kämpar sa hon men vet du vad, man kämpar inte hur länge som helst. Det finns en gräns och kanske att den gränsen redan är nådd.
Hej igen CC, och tack för väldigt kloka och tänkvärda ord 🙂 Det känns så himla skönt att höra från någon som känner igen sig i detta, jag har ju liksom ingen jag kan snacka med om detta, tyvärr 🙁 Jag är trött på att ha känslan av att komma i andra hand, bli avbruten mer eller mindre konstant när jag pratar, och att inte veta var jag har henne. Äggskal är ju en klyscha, men det känns som om jag går på sådana en stor del av tiden. Det känns t.o.m bättre när vi är isär, t ex när jag är på jobbet så mår jag bättre, och arbetsdagarna går väldigt fort, och jag nästan drar mig för att åka hem… Jobbigt, men så känns det bitvis. Tack igen, CC 🙂
/ L
Det är helt ok Lars, jag har förstått att ni män inte pratar så mycket med varandra som vi kvinnor gör. Det måste vara tufft att hålla allt inombords. Vi tjejer pratar om allt med varandra och det kan ju vara både bra och inte bra ibland kanske… Jag är säker på att du kommer att få klarhet med vad du vill göra med ditt äktenskap. Ge dig själv tid att reflektera så kommer du på hur du ska gå vidare. Att läsa här på Michels blogg har hjälpt mig jätte mycket, kanske hjälper det dig också.
CC