Kan konstatera att allt för många mäter framgång i om de har en parrelation eller inte. En kvinna sa till mig: ”står inte ut med att se bröllopsmagasinen som påminner mig om hur långt borta jag är från allt det där.” Det skapar en oro och rastlöshet: vem vill vara ensam när ”alla andra är i förhållanden”?
Har själv definierat mitt värde och graden av lycka utifrån relationsstatus. Känner mig tacksam över att det inte längre är så eftersom det lätt leder till felaktiga beslut. Påstår inte att jag inte fördrar det fantastiska i att ha någon att dela upplevelserna, glädjen, närheten och drömmarna med.
Det som hände var att jag tröttnade på mina repetitiva mönster. Insåg att samma sätt att tänka och agera på inte skulle ge något nytt resultat.
ANVÄNDER VI FEL LÖSENORD SPELAR DET INGEN ROLL HUR MÅNGA GÅNGER VI FÖRSÖKER.
Jag tänker inte romantisera kring ensamheten. Den är oerhört plågsamt för många människor och det är inte den jag talar om här, utan den som vi genom egen kraft kan försonas med och lära utav.
När vi accepterar nuet som det är utan att ständigt kämpa emot, distrahera med osunda relationer och aktiviteter blir vi mer avslappnade. Kan garantera att den klara hjärnan tjänar oss oändligt mycket bättre än den som reagerar utifrån frustration och desperation.
Vad tycker du vi göra för att bli mer attraktiva inför oss själva och trivas i det egna sällskapet?
Michael Larsen – livscoach och mental tränare
Jag tror att många väljer tvåsamhet för att slippa lyssna på sina egna demoner. Och många definieras av den de är tillsammans med. Man får en viss status genom att vara med en snygg kvinna, någon med en fin titel, rätt efternamn osv. Just nu är jag så pass vilsen att jag inte vet vad jag vill ha. Eller om jag vill ha nåt alls. Det gör liksom för ont att bli sviken…
Och i det läget är det bättre att ”vänta in sig själv”, tills tilliten kommer tillbaka. Bygga upp tycka om sig själv tankar. Värme till dig.
Det är så sant,”att vänta in sig själv”. Skrev just ett sms till en väninna att min självbild inte riktigt verkar stämma med omgivningens, till min fördel 🙂 Jag skrev också att man är någon fast man inte är i en relation! Den tar tid att ta in hela vägen kan jag säga. En del av hjärtat skriker efter tvåsamhet men en annan del skriker, vänta, läk, låt tiden få jobba för dig. Jag vill vara hel innan jag går in i en ny relation, jag vill kunna känna tillit, men det kommer ta tid. Jag gjorde misstaget att jag i en relation 2 år efter skilsmässan gick all in med mina känslor för tidigt. Han var mer avvaktande. Det är väl därför jag idag står med en större sårskorpa. Jag är fast beslutsam att denna skorpa måste bli helt läkt innan nästa människa kliver in i mitt liv.
Tack för en bra blogg, läses dagligen 🙂
Det är inte alltid så lätt med balansen – känslor/förnuft. Gäller att lyssna och agera på det som är bäst för oss själva. Kan som du säger behövas tid. Värme till dig:-)
Är du verkligen vilsen maja eller är det rädsla som kommer till uttryck?
Nu tror jag att du känner mej bättre än jag själv…
🙂
Jag kan bara utgå från mig själv och min situation och i mitt fall behövde jag verkligen tid för mig själv. Jag behövde lära känna Heléne och bygga upp en relation till henne. Lära mig att bekräfta mig själv för att inte känna behovet av bekräftelse från andra. Jag jobbar varje dag med att fokusera på allt jag har att vara tacksam för och jag har i alla mina relationer alltid tanken vad kan jag tillföra i denna relation? Så också i den med mig själv. Jag trivs idag fantastiskt bra med mitt eget sällskap och känner ingen som helst stress över att vara ensam trots att jag nyss fyllt 40. Jag tror ofta vi behöver bygga upp respekten för oss själva. Som dom säger.
”söker du personen som kan förändra ditt liv? Titta dig ispegeln”
Skall väl också tilläggas att saker måste få ta tid. Jag har varit själv i två år. Hitta din egen väg, fokusera på hur du vill känna. Försök avskärma dig en period mot ”hur andra har det” lycka till!!
Det låter som att du hittat en trygg plats i dig själv Heléne.
Det finns verkligen många bilder o mycket föreställningar i oss själva om hur det bör o skall vara. Jag har också varit tvungen att på nytt lära känna mig själv o verkligen ärligt ställa frågor till mig själv. Vill jag detta, eller är det något jag bara tror ”måste vara”? Det har suttit långt inne i mig. Vad jag också hittade ”där inne” var känslan av att jag faktiskt är värd att ha det gott. Jag är värd att få det som jag innan bara kunde ge till andra. Så det har blivit att jag lärt känna mig själv, respektera mig själv o vara omtänktsam också inför mina egna behov. Det tar tid att lära om sig, men det är det värt. För mig är det värt att vänta o under tiden vara rädd om mig själv. Så var rädda om er, det är ni värda ♡ oavsett livssituation 🙂 Tack för en härlig blogg o tänkvärda inlägg!// Mari
Tack för dina varma och kloka ord Mari. Du har helt rätt.
Känner igen mig i kvinnan som inte stod ut med att se alla bröllopsmagasin. Jag rusade ut ur en livsmedelsbutik en gång när paret före mig i kassakön stod och pussades. Stod inte ut med att vara så nära något som jag själv hade förlorat. Efteråt kände jag mig såklart fånig men just då kändes det som det enda rätta att göra.
Det är en normal reaktion cj.
Jag var mycket ung när jag gifte mig. Skulle fylla 17 år dagen efter bröllopet. Vi fick också första barnet några månader senare, och sedan två till barn med några år i mellan. Så för mig, när äktenskapet nu tog slut 24 år senare, har det verkligen handlat om att lära känna mig själv som bara ”jag”. Det har både varit lite skrämmande men också spännande! Den första tiden gick åt till sorgeprocessen. Men nu tar jag mig mer tid att göra sådant som jag tycker är roligt. Jag går gärna ut i naturen och fotograferar. Jag skriver en del, både reflekterande dagboksliknande texter, men också dikter. Jag läser böcker. Och jag känner att livet har så mycket att ge!
Jag tror på att försöka finnas till för andra och på att leva så gott , njutningsfullt och tacksamt som man bara kan. Ta hand om kroppen, sköta om sig, göra ” det där ” man tänkt men som inte blivit av, använda tiden med sig själv till att sätta upp nya små eller stora mål,något att se fram emot…. Sedan kommer det väl / kanske / möjligen dagar då man trillar i diket..och man inte orkar eller hittar motivationen… Och då får det vara så. Men jag tror på att i alla fall försöka.
Det låter som en väldigt hälsosam inställning Lin. Vad får dig att känna gnistan i vardagen?
För mig personligen ; så tar jag inte vardagssaker för givet längre- någonting hände med hur jag ser på tillvaron efter min krasch. Jag var också innan dess sjuk en lång period i fågelvirus och i riktigt dåligt skick med en oro för att att det aldrig skulle ge med sig. Men det gjorde det. Och jag mår bättre efter min krasch/ separation. Jag tycker det är min förbannade plikt att ta till vara på varje dag även om min livskarta inte alls ser ut som jag trodde den skulle göra…
Fika med en vän en vardag på ett mysigt café , göra en ansiktsbehandling, leta upp franska må- bra- filmer på biblioteket, botanisera på antikvariat , snöra på skorna och vandra i skogen , experimentera med mat, gräva ner mig i en hög med tidningar, läsa böcker, gå ut i ösregn för att det är mysigt, sitta vid sjön med en kaffe och tänka , åka någonstans över en dag och vila ögonen på nya miljöer, gå på utställningar, köpa färska blommor..eller varför inte så här 🙂
http://youtu.be/G2UVsyVLLcE
😀
Och som ett tillägg:
Det finns fortfarande situationer , tankar och känslor jag inte vet hur jag ska hantera. Som är känsligare och tydligare än tidigare inuti mig. Kanske inte alltid just i relation till min separation, men mer Sårbart i samband med att mattan drogs undan fötterna . Jag vet inte alls hur jag ska gå vidare med det. Får kanske boka en tid hos dig framöver 🙂 Lite mental input har jag eventuellt brist på , och eventuellt ett inte lokalsinne som gör att jag går vilse emellanåt.
Inre lokalsinne menar jag.
Vilket bra uttryck Lin: ”inre lokalsinne”! Förstår att ditt självförtroende fått sig en rejäl smäll. TID och skapa dig själv bra VANOR. Tjatar kanske om det, men det är uppbyggande. Värme till dig.
Vilken fin lista av saker ”to do”:-)
Jag har precis hittat hit till din sida som jag tycker hjälper mig en del. Jag har hamnat i situationen att jag ”kom på” min man med att gå bakom ryggen på mig och slängde ut honom ur hus och hem för ca två månader sedan. Han är nu en martyr och tycker att det är förfärligt att han blivit utslängd!
Det har varit helt fruktansvärt och vi har inte kunnat kommunicera alls under denna period utan bara skickat sms (och arga sådana naturligtvis). Den andra kvinnan är så oskyldig – hon är bara en vän. En vän som min man ringt till och prioriterat dag som natt.
Jag har kännt mig otroligt sårad och bortvald/ratad och får hjälp hos en terapeut för att klara av min situation. Vi har tonåringar så vi måste hålla viss kontakt, vi ska nu sälja vårt hus och allt praktiskt som hör till. Alla känslor väller upp hela tiden och jag ser det som tortyr att behöva ens kommunicera med den man som gjort mig så sårad. Att bli förd bakom ljuset är ohyggligt och det känns som att jag aldrig ska komma ur detta helvete – och då vet jag att jag nyss har startat min resa.
Bra att du hittat hit och att du får hjälp av det. Tidsmässigt är två månader ingenting i det här sammanhanget. Det är fortfarande ett öppet sår för dig. Jätte bra att du pratar med en terapeut så att du kan få struktur i kaoset. All styrka till dig P.A.
Hej Michael!
Jag och min nuvarande sambo gick all in efter vi båda separerat ett par månader innan. Det har nu visat sig att vi är väldigt lika i relationen till oss själva, karriären och relationer till andra människor. Detta har våra svärmorsföräldrar dementerat;-) vi kompletterar varandra lätt och ger och tar det vi får. Kan det låta så lätt eller lever vi i en dröm fortfarande med endast 3,5 år tillsammans, känns bra mycket mera<3
Ibland är det lätt och med fint flyt – bara njut. Det finns människor som kompletterar varandra och ni verkar ha hittat någon speciellt i varandra. Grattis!
Ser runt omkring mig att många går in i förhållanden bara för att de inte vill vara ensamma. Jag har alltid trivs med att vara med mig själv och väntar hellre på att ”Mr. Right” kommer än att ta ”Mr. Right Now” så länge. Har enda sedan barnsben kunnat roa mig själv och hade aldrig tråkigt som barn; så än idag. Med det menar jag inte att det hade varit mycket roligt att träffa någon att dela livets nöjen och sorger med!
Har märkt en annan sak angående tvåsamhet (och även hört samma sak från flera andra tjejer/kvinnor. Vet inte om det är ett kvinnligt fenomen eller men råkar ut för samma sak. ): När man är singel blir man inte inkluderad i vänners liv som har familj. Det bestäms åt mig att det är ju inte roligt för mig att träffas med dem när det blir en massa barn och familjer närvarande. Jag är ku singel! Det spelar ingen roll hur jag protesterar. Har t.o.m. hört en tjej vars syster inte hör av sig av samma anledning. Jag har även fått kommentaren, ”när ska du träffa en karl så vi kan alla träffas?”!!!! Förstår inte alls detta fenomen. Har bott utomlands i många år och där händer inte detta. Är det avundsjuka? Rädsla? Jag skulle aldrig gå efter en väninnas man!!!
Håller med dig Julia om att många verkar göra allt för att hålla ensamheten borta. Avsaknad kunna trivas i sitt eget sällskap. Det sista du beskriver låter enormt trångsynt (har tyvärr också mött det) och då ser jag på det så här: riktiga vänner fäller inte sådana kommentarer. Tack för att du delar med dig av dina tankar. Värme till dig.