Kan konstatera att allt för många mäter framgång i om de har en parrelation eller inte. En kvinna sa till mig: ”står inte ut med att se bröllopsmagasinen som påminner mig om hur långt borta jag är från allt det där.” Det skapar en oro och rastlöshet: vem vill vara ensam när ”alla andra är i förhållanden”?

Har själv definierat mitt värde och graden av lycka utifrån relationsstatus. Känner mig tacksam över att det inte längre är så eftersom det lätt leder till felaktiga beslut. Påstår inte att jag inte fördrar det fantastiska i att ha någon att dela upplevelserna, glädjen, närheten och drömmarna med.

Det som hände var att jag tröttnade på mina repetitiva mönster. Insåg att samma sätt att tänka och agera på inte skulle ge något nytt resultat.

ANVÄNDER VI FEL LÖSENORD SPELAR DET INGEN ROLL HUR MÅNGA GÅNGER VI FÖRSÖKER.

Jag tänker inte romantisera kring ensamheten. Den är oerhört plågsamt för många människor och det är inte den jag talar om här, utan den som vi genom egen kraft kan försonas med och lära utav.

När vi accepterar nuet som det är utan att ständigt kämpa emot, distrahera med osunda relationer och aktiviteter blir vi mer avslappnade. Kan garantera att den klara hjärnan tjänar oss oändligt mycket bättre än den som reagerar utifrån frustration och desperation.

Vad tycker du vi göra för att bli mer attraktiva inför oss själva och trivas i det egna sällskapet?

Michael Larsen – livscoach och mental tränare