Åren hade gått och hon levde som hon själv beskrev det i en ”Törnrosasömn.” Den elaka fen och förgiftade sländan var den gradvisa anpassningen till det som egentligen inte var hon. Den kvävande normaliseringen.
”Jag avlivade många drömmar och passionerade sidor av mig själv för att det skulle fungera. Han är inte det minsta elak. Tvärtom! Han förstår bara inte! Överhuvud taget inte! Jag är enbart komplicerad och en som aldrig blir nöjd. Våra känslomässiga språk är fullständigt olika. Hela hans värld kretsar kring det logiskt mätbara. Samtidigt missar han hur oerhört logiskt det som nu sker mellan oss är.”
Hon berättar vidare att hon under väldigt lång tid slog på sig själv med de där orden: ”aldrig blir nöjd. Komplicerad!”
Kameleonten kamouflerar sig mot bakgrunden för att skydda sig mot djur som ser den som ett skrovmål. Vi människor gör liknande i fel relationer – gör oss osynliga, neutrala (vilket tragiskt ord), ”lagom” lysande – allt för att inte färgerna skall blända sönder parrelationen.För mycket liv kan vara slutet.
”Jag insåg att det inte gick längre och lämnade förhållandet. Mitt hem har nu inretts med nya möbler, färger, former och nyanser. Lyssnar på min musik när jag lagar maten jag vill äta. Ser filmerna och samlar på intrycken som ger de väldoftande kryddorna. Det kommer att finnas utrymme för en man i mitt liv. Någon där jag inte behöver vistas i dvala av rädsla för att vakna upp till det förkrympta.”
Två jag och ett vi som lyfter, inspirerar och ger ljumma kärleksfläktar mot leende ansikten…
Michael Larsen – relationscoach
Konsten att möta rätt partner – webinar söndagen den 6 augusti kl 20.00. Du är varmt välkommen!
Hög igenkänningsfaktor på dagens inlägg… ”Du lyssnar aldrig på mig” var något jag konstant fick höra under 12 års tid. Jag tänkte ofta vad är det jag missar, vad är det jag inte klara av att lyssna på? Vad gör jag för fel? Nu i efterhand vet jag bättre. Jag vet i efterhand att jag den jag borde lyssnat på var mig själv… Tack och lov så gör jag det nu, i mitt eget hem, med mina eget valda saker, till färska blommor varje helg och till mina egna andetag. Djupa och lugna andetag som fyller mig med tacksamhet över den resa jag gjort.
Börjar äntligen kunna sudda ut negativa upprepande meningar om mig och framförallt min kropp,
”kan inte hjälpa det men din mage är äcklig att ta på”
”du kommer aldrig att kunna gå ned i vikt”
”jag blev inte tillsammans med en överviktig person”
”ska det vara så här kan vi lika gärna skiljas!!!”
Hann gå på krogen fem ggr innan jag sansade mig de första tre månaderna efter separationen. Med ca 20 kg övervikt…var jag…döm om min förvåning…eftertraktad!! Det erbjöds både gruppsex och trekanter och livslånga förhållanden.
Samma sak fortsatte på dejtingsidor.
Men jag söker inte efter rena sexupplevelser utan efter kärlekens ömma intimitet.
Mitt svar, så här långt i efterhand (5år) …att han träffade en annan kvinna i ett år innan han lämnade är precis som Michael säger…kameleonten började sakta lysa med egen praktfärg..i myrsteg! Det började med att jag kompenserade upp min tvååriga gymnasiekompetens till dagens krav. Sedan kom jag in på universitetet…där någonstans började han sluta med att stötta upp lika mycket i hemmet (?!).
Samtidigt kunde han ställa frågor till mig om sin kropp ”Anna, tycker du att jag fått biffigare lår?” Har jag dålig andedräkt”
Många saker påverkar men mitt mönster som kameleont hjälpte till rejält.
Dynamiken i Viet var inte bra i långa loppet även om det fanns stunder med mycket glädje och respekt.
Till tjyven och sist så har jag bara mig själv att skylla och ta ansvar för.
Fyra år efter separationen sade exet att det fortfarande gör ont när han hör min röst. Han sade att andra som lämnat/separerat sagt att nu har du ett par tuffa år…men Anna…nu har det gått 4 år och det känns fortfarande jobbigt. Han är fortfarande ihop med samma kvinna och de är förlovade.
Jag försöker stötta honom i att hade det varit bra i vårt förhållande så hade du inte attraherats av andra kvinnor…samtidigt känner man skräcken av att …blekna för skjutsingen inte i dina färger igen!!! Håll dig upprätt tjejen! Orsaken till min inre dialog är att jag förmodligen har svårt till försoning kring hårda ord och handlingar som sades och skedde i vårt förhållande.
Eller så kan man se det som att jag nu är stark igen och kan kräva respekt.
Men jag respekterar honom som person och vet ju hans förutsättningar i livet.
Jag kan fortfarande sakna honom så det gör ont i hela kroppen men han följde en väg (han klarade inte att välja) som innebar ny kvinna, mer jobb, mindre ansvarstagande för våra barn och högre lön. Istället för att reflektera över sina egna handlingar, ord och be om förlåtelse.
Nu med distans till vårt långa förhållande ser jag både mina och hans brister i förhållandet.
Vi har idag en liten och enkel relation kanske någon gång per år pga våra gemensamma barn.
Separationen innebar en rejäl livsförändring jag idag aldrig skulle vilja vara utan. Hoppas även att mittt ex upplever samma sak så att han är lycklig.
Nu börjar jag även längta efter den stora kärleken. Full med härlig, ömsint och dubbelsidig respekt för att vårda Viet.
Tack för dagens inlägg, det är precis så här jag levt de sista tio åren i mitt förhållande. Jag har tonat ner, slutat med det där spontana sättet jag brukade ha, försöker anpassa mig men hör ofta just orden -Du är aldrig nöjd.
Jag har äntligen tagit steget till skilsmässa, jag jublar inombords samtidigt som våndan att inte klara det ekonomiskt eller att barnen skulle vända mig ryggen gör mig svag.
Men det finns ingen återvändo nu, jag måste framåt, det finns så mycket att uppleva!