”Ha tålamod. Det händer när det är menat.”
”Leta inte.”
”Lär dig att trivas i ditt eget sällskap och älska dig själv.”
Hon är frustrerad, kvinnan som nästan gett upp hoppet om att få träffa kärleken i sitt liv. Hon lägger stor energi på att dölja sin rädsla för att åldras och dö utan en man vid sin sida. Hon är bara lite över trettio, men känner hur livet rusar ifrån henne. Trött på alla ”peppande” kommentarer som hon ändå inte kan ta in.
”Allt jag ser är förälskade omslingrande par. Alla mina vänner lever i relationer och jag känner mig som ett bihang när och om de bjuder in mig på middag.”
”Jag vill inte släta över längre: jag är rädd! Rädd för att inte vara älskad. Rädd för att jag inte skall lära mig att tycka om mig själv. Rädd för ännu en midsommar och jul, utan någon att älska. Har så mycket jag vill ge!”
Hon är inte ensam! Det finns enormt många kvinnor och män som går runt med liknande tankar och känslor. En tyngd i bröstkorgen som är alltför bekant. Att timmarna skall läggas bakom dem, utan att de fick känna. Att allt bara handlade om att orka med. Existera utan att leva med skratt och förundran.
Längtan efter samhörighet och de där alldeles unika banden, ligger inbäddad i de flestas DNA. Någon som kommunicerar att de finns där – i våra liv.
Långsamt börjar kvinnan försonas med sin rädsla och att känslor inte alltid har med fakta att göra. Visst, den känslomässiga verkligheten rör sig i hennes system, men parallellt existerar en oändligt mycket större bild. Hon ger gradvis upp kampen om att försöka gömma och låsa in det som skrämmer, och istället tillåta. Det avdramatiserar och sänker hennes axlar. Det frigör något på insidan.
Ofta tror vi att om vi erkänner det obekväma, så växer det i styrka, men egentligen är det tvärtom. När vi upphör med att lägga energi på att dölja och extremkontrollera, händer det någonting positivt med oss: vi slappnar av och accepterar. Vi känner t.o.m. att vi emellanåt kan flirta med tacksamheten, vilket är magnetiskt.
Kvinnan lägger en eftermiddag på självuppskattning, även om hon inledningsvis känner motstånd. Bjuder sig själv på en fika, köper en bok och några växter till hemmet. Bokar en tid för massage. Hon ger generöst till den egna personen och accepterar att nuet är som det är. Den inre jakten ersätts med närvaro. Att ”bara” få sätta ord på situationen har en läkande inverkan. Se sårbarheten och det som oroar…Orka uttala:
”Jag är rädd för…”
Så lämnar du en narcissist – webinar torsdagen den 7/2 klockan 21.00. Du är varmt välkommen!
Michael Larsen – relationscoach
Jag fyller snart 40 år och har aldrig varit i en relation där kärleken flödat fritt och jag kunnat slappna av och känna trygghet. Det har varit många tuffa år med mycket rädsla för ensamhet och svåra känslor av övergivenhet och separation när människor kommit och gått, men inget bestått. MEN det känns som att jag lärt mig mycket av det här. Så på ett sätt vill jag tro att det haft sitt syfte ändå. Jag har fått känna och leva mig igenom allt, och vet att jag klarar av att hantera min verklighet. Jag är inte så rädd och förtvivlad längre över hur det är och har varit. Det är kanske för att jag börjat kunna se att jag fått med mig väldigt mycket av det här också. Som att jag tror att jag har behövt uppleva allt, och att jag fått med mig erfarenheter som jag börjar kunna omvandla till visdom nu. Jag vet inte hur framtiden kommer att se ut. Men känner inte lika mycket rädsla inför den som jag gjort tidigare. Försöker mest fokusera på att läka och hitta in till min egen trygghet och kärlek just nu, och det kommer förhoppningsvis att ändra saker på utsidan också framöver. Fast Mikael, det är så skönt att du skriver om det där. För det är verkligen en svår situation att leva i. Det kan kännas väldigt hopplöst, maktlöst och deprimerande. Väldigt ensamt och kallt, även om det finns många fler som upplever precis samma sak. Men man ser ju mest alla som hittat hem med någon.
Men jag har bestänt att jag vill leva bortom min rädsla. Att den inte ska få ta över mitt liv. Och att jag inte ska leta efter eller söka kärlek utanför mig själv. Det enda som gäller för mig nu är att gå inåt och hitta kärleken och tryggheten som vilar i min själ. Resten lämnar jag i tillit till Universum. För det är bortom min kontroll. Det enda jag kan göra är att försöka leva med ett öppet hjärta. Försöka vandra på jorden i kärlek och skönhet. Vara kärlek. Göra kärlek. Jag har släppt resten. För det är inte min sak.
Jag menade Michael 😀
Har du aldrig kurser eller föreläsningar i Uppsala… Tycker du är fantastisk bra
Visst är det så för mig också; att jag är rädd för att inte möta kärleken, eller kanske inte kärleken, men den där hållbara relationen.
Just nu står jag här ännu en gång så frustrerad över att ha mött en man som det stämmer med på många sätt, men där han inte är redo för en relation, där känslorna för mig bara väckte upp att han inte var klar med sig själv.
Jag har varit i den här dansen en gång tidigare – han är väldigt på i början, deklarerar snabbt djupa känslor, är omtänksam och uppmärksam, intresserad av mig och av att dela med sig av sig själv. En tid går och smack – så är musslan där. Han drar sig undan, jag får allt konstigare svar på varför vi inte kan ses, varför han inte delar med sig av sig själv och sitt liv osv.
Jag är så trött på detta. Och visst – man kan tänka att jag helt enkelt inte är rätt för honom. Eller att jag möter honom för att jag behöver lära mig något ytterligare. Men det gör mig ändå trött.
Så frågan är hur jag ska göra om jag springer på en sådan här man igen? Jag tänkte redan i början av detta att det var lite oroväckande att han gick så all-in så snabbt, men tänkte också att jag kan inte döma en ny man på grunden som den förra visade. Men vad gör jag nästa gång? Eller hur ska jag göra för att istället möta en man som är klar med sig själv och sitt förflutna, som inte är rädd för kärleken och som vågar satsa? Några tankar någon?
Jag förstår din frustration Marianne. Har själv fått lära mig att ställa mig såna här frågor till mig själv när samma situationer upprepas i mitt liv och jag blir känslomässigt triggad: Vad är det för känslor som han triggar hos dig? Tex skulle det kunna vara känslan av att bli övergiven? Vad är det för del hos dig själv som du överger? Har fått lära mig att det vi triggas av i möten och tycker att andra gör mot oss, ofta handlar om något vi gör mot oss själva men inte vill se. Så att när vi uppmärksammar och läker våra egna inre sår och hittar kärleken och tryggheten i oss själva, så kanske vi även förändrar vad vi får möta. Kraaam ❤️
PS. I’m not walking my talk…riktigt än. Men tänkte jag kunde dela med mig av det perspektiv på saker som jag nyligen själv börjat utforska.
Varmt tack för texten Michael!
& alla som kommenterar <3
Har blivit lämnad gång på gång. Aldrig fått någon förklaring, aldrig varit bra nog.
Denna gång lämnad efter att jag upptäckte makens otrohet. 14 år tillsammans och han har slutat älska mig säger han. Den förklaring jag får är att jag inte älskat honom tillräckligt, har inte ställt upp på sex tillräckligt ofta så han har varit tvungen att få det på annat håll.
Jag förstår inte vad det är för fel på mig, varför är jag inte bra nog för någon?
❤️ Oj, va jag känner smärtan som ligger i din fråga…men, svaret är: INGET FEL ALLS. Men det måste förstås verkligen vara svårt att se själv när någon utövar sånt maktmissbruk. Fy va illa att svika så och sen lägga skulden på dig. Du ÄR så värdefull och älskad precis för den du är. Även om du inte alls känner det så. Kram