”Ha tålamod. Det händer när det är menat.”

”Leta inte.”

”Lär dig att trivas i ditt eget sällskap och älska dig själv.”

Hon är frustrerad, kvinnan som nästan gett upp hoppet om att få träffa kärleken i sitt liv. Hon lägger stor energi på att dölja sin rädsla för att åldras och dö utan en man vid sin sida. Hon är bara lite över trettio, men känner hur livet rusar ifrån henne. Trött på alla ”peppande” kommentarer som hon ändå inte kan ta in.

”Allt jag ser är förälskade omslingrande par. Alla mina vänner lever i relationer och jag känner mig som ett bihang när och om de bjuder in mig på middag.”

”Jag vill inte släta över längre: jag är rädd! Rädd för att inte vara älskad. Rädd för att jag inte skall lära mig att tycka om mig själv. Rädd för ännu en midsommar och jul, utan någon att älska. Har så mycket jag vill ge!”

Hon är inte ensam! Det finns enormt många kvinnor och män som går runt med liknande tankar och känslor. En tyngd i bröstkorgen som är alltför bekant. Att timmarna skall läggas bakom dem, utan att de fick känna. Att allt bara handlade om att orka med. Existera utan att leva med skratt och förundran.

Längtan efter samhörighet och de där alldeles unika banden, ligger inbäddad i de flestas DNA. Någon som kommunicerar att de finns där – i våra liv.

Långsamt börjar kvinnan försonas med sin rädsla och att känslor inte alltid har med fakta att göra. Visst, den känslomässiga verkligheten rör sig i hennes system, men parallellt existerar en oändligt mycket större bild. Hon ger gradvis upp kampen om att försöka gömma och låsa in det som skrämmer, och istället tillåta. Det avdramatiserar och sänker hennes axlar. Det frigör något på insidan.

Ofta tror vi att om vi erkänner det obekväma, så växer det i styrka, men egentligen är det tvärtom. När vi upphör med att lägga energi på att dölja och extremkontrollera, händer det någonting positivt med oss: vi slappnar av och accepterar. Vi känner t.o.m. att vi emellanåt kan flirta med tacksamheten, vilket är magnetiskt.

Kvinnan lägger en eftermiddag på självuppskattning, även om hon inledningsvis känner motstånd. Bjuder sig själv på en fika, köper en bok och några växter till hemmet. Bokar en tid för massage. Hon ger generöst till den egna personen och accepterar att nuet är som det är. Den inre jakten ersätts med närvaro. Att ”bara” få sätta ord på situationen har en läkande inverkan. Se sårbarheten och det som oroar…Orka uttala:

”Jag är rädd för…”

Så lämnar du en narcissist – webinar torsdagen den 7/2 klockan 21.00. Du är varmt välkommen!

Michael Larsen – relationscoach