Vem vill inte vara populär och omtyckt av människor i sin omgivning? Det är några av de djupare mänskliga behoven: känna oss sedda, förstådda och bekräftade. Men ser verkligheten ut så? Att vi kan ses i ett positivt ljus av alla? De flesta är nog överens om att svaret är nej.
Det finns en del människor som får ut något av att se ned på och förminska andra. Eftersom frustration och ilska kan vara psykologiskt väldigt svårt att bära på blir det lättare att rikta den mot ett mål utanför sig själv: samhället, invandrare, sverigedemokrater eller ett ex. Ibland är det du och jag som är målet. Emellanåt är det vi själva som pekar ut ”syndaren.” För visst vill vi känna oss som sanningssägare och tillhöra dem som har koll på läget?
Personer som av olika anledningar har behov av att upprätthålla bilden inför sig själva som ”goda”, vill t.ex. inte kännas vid ilska (inte den egna i alla fall). Men när den trots allt sipprar igenom krävs det en anledning eller syndabock. Vem av oss har inte någon gång pekat ut andra? ”Sett flisan i den andras öga men missat stocken i vår eget.”
När de tyngre och mörkare sidorna inom oss inte känns ok att bära lägger vi ut dem på andra. Det är som att säga: ”jag är arg för att hon/han är så dålig.” Det är mycket lättare göra så än att se den egna ”dåligheten.” Det blir mer uthärdligt.
Detta har jag lärt mig:
Personer som bestämt sig för att se dig i ett förvanskat ljus och som uppmärksammar vartenda litet misstag du begår eller har begått kan du aldrig förändra. De som vill missförstå dig kommer att göra så oavsett vad. Du kan slå dig själv blodig genom att försöka övertyga om din egen förträfflighet.
När vi lär oss ”äga” de mindre fina och smickrande sidorna inom oss behöver vi inte lägga dem i knäet på andra. När vi har kraften att se det vi behöver försonas med i oss själva blir stegen framåt så mycket lättare.
Lägg energin på att göra och vara på ett sätt som gör att du kan somna gott på kvällarna. Skaffa dig vanor som gör att du mår bra i den egna personens sällskap så kommer ”experternas” uttalande inte bita lika lätt. Ha även modet att se de egna bristerna så lovar jag att du kommer befria dig själv från domarkostymen.
Michael Larsen – livscoach och mental tränare
Mycket bra skrivet! Känner mig som målet för min mans frustration när vi nu genomför vår skilsmässa. Istället för att säga ”jag tycker det här är jobbigt” är han lynnig och oberäknelig och jag får balansera på lina för att det ska vara så lugnt som möjligt. Och vår separation är ett gemensamt beslut och jag har gjort allt för att rädda äktenskapet o kan inte göra mer. Men just bristen på kommunikation och insikt är ju en av anledningarna till att det blivit så här. Nu kan jag bara försöka hitta ro med vetskapen om att jag ska bli mitt bästa jag.
Tack Mia! Ja, det är lätt att känslor förskjuts till något utanför sig själv när personen i fråga inte vet hur de skall hantera det som inte går att kontrollera (en annans beslut). Personer med starkt kontrollbehov gör ofta så – en känslomässig överlevnadsstrategi. Bristen på djupare kommunikation och att inte följa med i varandras personliga utveckling vanlig orsakt till skilsmässa. Värme till dig.
Det är också himla intressant det här Michael! Men vart går gränsen mellan ärlighet och att inte förolämpa någon annan? Jag har märkt att jag är en väldigt ärlig person, som lever hellre sårad av sanningen än lycklig av lögnen och ärlighet klarar inte alltid människor så bra. Istället kanske man inte ska säga något alls men när de vill ha ens åsikt, kommer till en kan det vara svårt. Om de inte vill ha ett ärligt svar så fråga mig inte men samtidigt tar många människor illa vid sig av ärlighet. Kanske är det ett mer manligt drag att man säger som det är och inte sätter känslorna i centrum, vad vet jag. Sedan det här med bekräftelsebehov är också svårt tycker jag. Jag gillar själv att bli bekräftad såklart men kommit fram till att det inte alltid är särskilt bra. Man blir väldigt sårbar i den rollen. Som om andra ska affirmera mig för den jag är och därintill. Den enda som kan bekräfta en är ju faktist en själv med den acceptansen. Jag vill bli bekräfta av andra och visa vad jag går för men utan att bli för utlämnad. Men det är samtidigt en hårfin gräns. Man vill ju visa andra vem man är, visa vad man gjort utan att framställas som en person som är för stark. För även ifall jag är stark och gjort saker som andra kanske inte gjort är ju jag liksom andra en emotionell person som behöver minst lika mycket värme och förståelse. En styrka behöver ju inte utesluta en svaghet. Det ena behöver inte utesluta det andra. Och just den balansen att inte komma fram som en alltför stark person som klarar allting själv och få andra att tro att jag egentligen inte behöver dem är svår. För innerst inne är jag ju väldigt känslig och vill ha emotionellt stöd som alla andra. Det är styrka i det man gör men det förändrar ju inte den person som man är. Man kan ju göra fantastiska saker och vara oerhört stark i det men samtidigt en känslig person. Tror det kan vara svårt för människor att förstå när man pendlar i de rollerna och jag funderar på hur man ska göra sig mer förstådd och göra bilden mer är rättvis. Så man blir enklare förstådd och människor inte ser en som för stark. Tror det är viktigt att visa att man är känslig, säga sina känslor och tankar och förmedla dessa. Kanske inte ens djupaste känslor men visa att man är en känslig person även ifall man också är stark. Kommer du fram som en känslig person och tycker du att du ger en rättvis bild utav dig själv som andra människor behandlar rätt?
Men hur kommer man vidare ut ut hatet? Jag hatar verkligen mitt ex just nu och ärligt talat vet jag inte ens om jag vill sluta hata honom. På riktigt han har betett sig som ett riktigt svin totalt utan empati och förståelse. I princip övergett våra 2 barn och tänker enbart på sig själv. Betalar knappt ens för dem fast han tjänar mer än jag och jag har dem på heltid. Han ÄR den dåliga. Jag pendlar mellan att hata/älska och tycka synd om honom samtidigt som jag är fruktansvärt ledsen. Han är psykiskt sjuk så mellan mina starka känslor så förstår jag ju det och när han är ”normal” så förstår även han hur illa han beter sig och säger förlåt. Jag går och pratar hos en terapeut men kan inte se att det hjälper. Vad ska jag göra????(förutom att ta hand om mig själv , mitt jobb och mina barn på bästa sätt förstås) Han vägrar att gå och prata (för att jag ”ska sitta och få medhåll av nån jävla terapikärring”.. Hur mycket ska man tåla för att barnen ska få träffa sin pappa som de saknar?
Det låter riktigt, riktigt tufft Sofie. Förstår verkligen att du känner som du gör – ensam och sviken. Hatet ger dig beslutsamhet, men kan också verka nedbrytande på sikt. Att han är psyksikt sjuk förklarar en del, men hjälper inte dig i din situation. Min erfarenhet är att det inte går terapeuta bort den här typen av problem. Praktiska lösningar är nödvändiga. Blir verkligen nedstämd när läser om hur du har det.
Du är beundransvärd som överhuvud taget fixar det. Hur gamla är dina barn?
Tack snälla för ditt svar:) ibland får han mig faktiskt att tro att det är mig det är fel på så det hjälper lite att få bekräftat utifrån vilken skitsituation jag hamnat i. På det sättet hjälper ändå terapin också. Att säga det han gör högt till någon för då hör jag hur sjukt det låter. Och ja, praktiska lösningar försöker jag få till så gott det går men det är svårt med en så oberäknelig människa som han. Just nu hämtar han barnen 1-2 dagar i v på skola och förskola är med dem ett par timmar och har lovat att gå direkt när jag kommer så det inte hinner bli bråk (ibland dröjer han sig dock kvar och söker konflikter). Kan bara hoppas att det blir bättre snart. Vi var tillsamman i 12 år och nu känner jag knappt igen honom. Har varit slut i 1 år snart. Jag förlitar mig på tiden. Barnen är 3 och 6 år! Kram och tack! Din blogg har hjälpt och hjälper mig mycket i detta
Styrka till dig Sofie! Ibland finns det inte så mycket att säga.Men all bitterhet, hat, sorg och frusturation kommer att ge utdelning i framtiden. Det gör det alltid. Även ifall det kommer vara tufft ett bra tag framöver så kommer du att fixa det. Varje dag det som det känns extra tufft så titta på dina barn och kämpa vidare. All styrka! Kram
Tack Karin! Och godnatt:)
All styrka till dig. Glädjer mig att bloggen hjälper dig Sofie.