Det finns människor som inte delar din världsbild och människosyn. Det finns människor som inte har förmåga till empati, som inte har en aning om vad kärlek är för något, som utan betänkligheter manipulerar sina barn för att vinna själviska fördelar. Som ser sin dotter eller son som en förlängning av egot.
När n -personens (narcissist) barn presterar ”medelmåttigt” i skolan eller under sina fritidsintressen, engagerar de sig inte. Men när den unga människan är en stjärna inom sitt område vaknar n-personen till liv eftersom de ser det som sin framgång: ”strålkastarljuset på mig!”
En narcissist kan vara mästare på att uppvakta, dejta, vara sexuellt närvarande (ytterst tillfälligt), bekräfta och få dig att känna dig utvald vilket gör dig säker på att du mött din tvillingsjäl. Din kropp och psyke förförs till att tro att du inte kan leva utan den här personen – att du behöver henne eller honom för att känna dig levande!
Inledningsvis är du allt i n-personens liv. Men snart går ridån ner och du är en osynlig scenarbetare för den som snabbt tröttnar. Förälskelsens mest intensiva fas har lagt sig (vilket den gör efter 6 – 15 månader) och därför tvingas du nu att abdikera från tronen.
En narcissist älskar inte dig! De vill ha, äga och kontrollera! Du älskar inte henne eller honom (även om du är övertygad om att så är fallet). Kärleken är ömsesidig, omtänksam och respektfull handling mellan två människor.
Du klarar dig utan henne eller honom även om du just nu tror motsatsen.
Försvara och förklara dig inte för den som livnär sig på drama, din oro och har ett patologiskt bekräftelsebehov. Du får styrka när du går åt ett annat håll, även om det skakar i kropp och själ.
Michael Larsen – relationscoach
Ett ljus i mörkret är denna text
Ja men hur känner man igen en narcissist i början innan man faller för en sådan person? Hur känner man igen en narcissist ute i vanliga livet, på arbetet, i vänskapskretsen etc?
Det är svårt att förstå och inse att man klarar sig utan den personen när man under lång tid levt med en n-person och med jämna mellanrum fått den kärlek och bekräftelse tillbaka som man så mycket och så ofta själv gett till n-personen. Trots att tiden mellan kärleken och bekräftelsen varit tuff eftersom man då fått höra ett och annat som man gjort eller sagt fel. Eller att man inte gett n-personen tillräckligt med bekräftelse och att man inte prioriterat n-personen!
Jag förstår att det finns ett liv efter n-personen och att man till och med går starkare där ur, men det är en väldigt jobbig tid innan man kommer dit att man kommit loss! Hur lång tid kan det ta?
Jag har också undrat Daniel men förstått att det är väldigt individuellt.
Att du kämpar länge gör dig inte till en svag eller dålig person. Många kan tycka att det är väl bara att gå vidare, komma över det.
Jag har skämts många gånger för att det har känts svårt och träffat andra som känt likadant men inte vågat berätta för de är rädda för hur andra ska se på dem.
Att du är på detta forumet kan förhoppningsvis hjälpa dig känna dig ok och mindre ensam i kampen mot dina egna tankar o känslor när de spökar.
Tack Anneli! Ja det var en lättnad att hitta detta forum! Det har redan hjälpt mig att förstå och öppna ögonen! Sedan har jag en bit kvar innan jag känner att jag kan stå emot ifall hon kontaktar mig igen! Skönt att veta att man inte är ensam i det för det kommer att ta tidigare mig!
Ja, jag är där nu. Dag ett efter uppbrott. Så fruktansvärt jobbigt när man är och har varit så sjukt beroende av en person. En person som satt en på piedestal och visat hela världen att han älskar mig som man ändå inte kan vara tillsammans med. Lika ofta som allt är himlastormande, passionerat så är det lika ofta en klump i magen för att man ska göra eller säga fel saker som kan missuppfattas, vilket gör att man aldrig känner sig tillräcklig. Allt från att man inte svarar på sms i tid, att man glömt ett hjärta i smset, att man har för lite sex, att man inte ger tillräckligt mycket närhet (dvs tar på honom varje gång man går förbi), till att man är för trött och behöver sova tidigare än honom eller att man ska göra något med vänner (som jag knappt har) istället för att vara med honom. 7 år tog det för mig att inse att jag inte orkar längre. Ändå älskar jag honom så fruktansvärt mycket.
Känner igen allt det du skriver Marie! Att inte svara på sms tillräckligt snabbt eller inte ha med smileys var förödande för mig också för då var jag dum och inte prioriterade henne. Det kommer att vara jobbigt ett bra tag och för mig som dragits tillbaka så många ggr med hopp om att det NU ska fungera, men sedan har mattan dragits undan igen lika snabbt! Nu har vi inte hörts på ett litet tag, men oron finns inom mig att hon ska höra av sig och då vet jag att jag lätt faller dit igen! Jag hoppas att du kan vara starkare än mig och stå emot! Alla tankar till dig!
Daniel, kämpa! Jag känner exakt likadant som du! Hör han av sig så kommer den där oron köra på i magen. Den som rör runt som man tror är kärlek/ fjärilar. Passionen som bara kommer tillbaka som en blixt från klar himmel. Men nu har jag verkligen bestämt mig för att det måste ta slut. Jag måste må bra och det gör jag inte när man blir så dränerad på energi. För det tar mer än det ger för när man återigen börjar höra ”det där behöver du jobba på” eller ”att du kan vara så kall! Varför svarar du inte på mitt sms?”, eller ”du måste ge mer” för att jag inte sagt jag älskar dig på ett antal timmar. En sån partners egenskaper är ju inget man från början har på sin önskelista precis. Försök bestämma dig, bygga upp det som är bra och starkt hos dig. Omge dig med människor som ger dig pepp och energi. Bryt mönster som inte ger nåt och hitta nya. Avgifta dig. Lättare sagt än gjort. Jag vet. Varannan minut så önskar man ju att man får ett sms och varannan vill man bara radera honom bokstavligen.
Håll ut! Så ska jag också göra mitt bästa!
Marie och Daniel…Jag känner så igen mig i det ni skriver. Jag har haft liknande relation som ni beskriver. Det har varit många avhopp och många nystarter. Den där känslan att att inte känna sig lugn och trygg. Att inte känna sig hemma. Det tog mig åtta år att inse att det kommer aldrig att fungera mellan honom och mig. Vi har varit ifrån varandra i perioder men när den där ensamheten krupit sig på och jag inte orkat stå emot har jag tagit kontakt…eller han. Tanke har ju då varit, ”detta ska fungera”. Den enda som skulle kunna göra att det skulle fungera hade i så fall varit att jag hade anpassat mig efter honom jämt och ständigt.
Nu har vi varit ifrån varandra en längre tid. Nu blir det ALDRIG han och jag mer. Jag är så fruktansvärt trot på att ständigt åka berg och dalbana. Nu har jag hoppat av istället. Önskar er båda lycka till framöver. Ett steg i taget så kommer ni snart att må mycket bättre och hitta nya vägar i livet.
Tack Åsa för dina ord och pepp! Så sorgligt att så många upplever exakt samma. Den där berg-och dalbanan… Usch vad det gör med kroppen. Har så mycket fysiska symtom som kommer exakt i samma ögonblick som han säger nåt som bryter ”lugnet”. Det där lugnet som man självklart ska känna i ett normalt förhållande. Det blir ju aldrig bättre. Har förhoppningsvis insett det nu. Kram och kämpa!
Ibland, vet jag inte om jag kommer orka en minut till…
Att ha barn med en n person eller p är helvetet på jorden.
Har inget upplyftande att säga efter 3 års kamp bara för att få till något som liknar en vardag för mina barn.
De är starkt påverkade och har förändrats mycket, det gör så ont att se.
Men med en starkt manipulativ person som till synes verkar mer än bra, verkar det inte ens lönt att försöka kämpa för att barnen ska ha sitt huvudsakliga boende hos mig.
Det finns ingen hjälp att få.
Tack för detta forum och tack till alla som delar med sig!
Jag har tänkt samma sak Zenit
Att det här kommer jag inte mäkta med
Det finns inget annat än kamp, inget viloläge
Men så påminner min kära mamma mig om att om jag inte finns där och kämpar så blir hans beteende den enda referens vårt barn har
Då blir det normen
Jag gråter av trötthet ibland så jag förstår din förtvivlan men det är kanske ännu viktigare för dessa barn att deras andra förälder inte ger upp utan visar hur kärlek, ömhet, förståelse och vilja till lyssna ser ut.
Vad skulle de ha för syn på relationer utan dig?
Men jag fattar att det känns omöjligt ibland.
Hoppas detta forum, Micaels webinarium och andra fina människor kan ge dig stöd.
Det har hjälpt mig
Tack för dina fina ord Anneli! Det värmer.
Blir glad för din skull att du har en så klok mamma som stöd vid din och ditt barns sida, det betyder mycket.
Det var bl.a. det som blev alldeles för mycket i mitt fall…när det var som värst insjuknade min fantastiska, starka mamma och efter knappt ett år var hon borta.
När jag var som längst ner av oro och sorg behandlade min fd mig och barnen som skit. Bl.a genom flera illa dolda otrohetsaffärer…det var så omänskligt och så svårt att ta in…
Men min mamma gav mig så mycket genom sitt mod. Det och barnen är det som gör att jag fortsätter kämpa.
Tack till alla som delar med sig så generöst.
Betyder så mycket!
Jag har nu äntligen men hjälp av Michael Larsen och påstridiga och envisa kompisar, blockat henne över allt så att jag ska kunna ha noll kontakt med henne! Dock finns oron där att hon ska kunna hitta en väg för att kontakta mig igen och där är jag rädd att jag faller dit! Om hon lyckas kontakta mig på något vis så lovade jag en av vännerna att inte skriva förrän jag kollat med henne och fått hjälp med att skriva så att jag inte skriver något som ger mitt ex bekräftelse. Jag kämpar Marie, men ibland är det tufft!