Det finns ett väldigt stort misstag alltför många föräldrar gör: att ständigt låta barnen komma i första rummet. På bekostnad av parrelationen.
Varför skall vi först ta på oss själva syrgasmasken i händelse av tryckfall i flygplanskabinen?
Det är så lätt hänt! Att vi glömmer se varandra. Vi som en gång gav och var allt för varandra. Den efter ett antal år förrädiska – ”jag tar för givet” automatiken. Det är oftast inget vi medvetet väljer, utan något som smyger sig på. Allt det vi tror att vi måste hinna med i livsracet.
Barn ropar efter uppmärksamheten (det ligger ju i deras natur). De är inlärningsgiganter där allt i deras fokusvärld skall tas in, nyfikenhet och viljan till att bli sedda gör att de avbryter. Vi påminner dem ett oändligt antal gånger och tröttheten slår på. Batterisparfunktionen kickar in. Parrelationen hamnar i kulisserna. Romantikerstjärnan inom oss förvandlas till en skugga av sitt forna jag.
Avboka jakten på den mest lyckade familjen. Mest aktiva, begåvade, harmoniska, kreativa… barnen. Och börja istället se den egna personen och partnern. Det sköna i att bara hänga i varandras sällskap. Barnen ”infekteras” positivt av er vuxenharmoni.
Barn som vistas i en behaglig och kärleksfull relationsmiljö, med två vuxna som ler och förundras tillsammans, ges enastående förutsättningar till att frigöra sina potentialer. Då står alla och vinkar överst på prispallen.
Vilka är dina erfarenheter min bloggvän?
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Oj vad jag känner igen mig och hur barnen kom i fösta hand hela tiden, de kom smygande i jakten på att vara den ” perfekta” familjen glömde vi bort oss, jag var till slut bara mamma( kanske fel uttryck) men allt handlade bara om vårt familje liv inte hur vi skulle vårda vårt förhållande det fick inte någon plats. Kan idag undra vad jag höll på med för vems skull sprang jag runt som en Duracell kanin för att få allt verka så perfekt och bra och utåt sett såg det ut som vi hade det bra men det är inte värt något när man tappar bort dig själv och förhållandet till den man en gång älskade..
Idag är jag mycket med levande närvarande njuter av vardagen m tjejerna.
Känner mig lyckligt över att inte bara vara mamma utan ha tid för mina vänner att ha hittar tillbaka till mig själv igen, kan idag njuta av en dag med mig själv..att läsa en bok, ta en promenad..
Att få vara en del i en annan människas liv igen att börja bygga på något nytt vi igen känns härligt, för nu vet jag vad jag behöver fokusera och jobba med vet vilka dicken jag inte vill hamna igen..
Ha en härlig lördag
Lätt att efter eller mitt i förälskelsen hamna i projekt Barn.
Sen efter 15-16 år undra;
Vem bor jag med?
Vad vill hen?
Tänker ofta på syrgasmasken!
Om man byter ut barn mot som i vårt fall kor med tillhörande lantbruksföretag så är det lika förödande 🙁
Men nu när projektet Barn är klart, är det hela världen att bryta upp och leva del 3 av livet?
Vem har sagt att vi ska leva livet ut med en partner?
Alla dessa normer som vi alla slåss emot eller böjer oss inför.
Min favorit Eckhart Tolle sa;
”Livet är inte så allvarligt som vi människor tycks tro”.
Jag (och min fd) har verkligen gjort detta. Klassiska resan med alla i ingredienser som nämns i ditt inlägg Michael. Och jag ser fler sådana äktenskap och relationer omkring mig än den där tvåsamheten får samma fokus som allt annat runtomkring oss. Så svårt att göra det lätt. Och rätt.
Tänker att genom fullt fokus på mig själv, kunna ge mig själv det jag behöver för att må bra, fånga upp det som är mörkt och projicerar ut ur mig och prioritera medkänsla i motgång så ger sig det andra ”automatiskt”. Vända det som finns i backspegeln till något som gör att jag tar rätt väg och beslut framåt. Som en klok kvinna sa här på forumet; gör om gör rätt.
När vi fick våra tvillingar fick vi en uppvaknande .jag var gravid i v 30 och moderkakan började lossna…ilfart med ambulans till sjukhuset…de föddes med ett katastrof snitt i v30 och fick en förödande utgång…ena tvillingen levde bara 2 veckor innan han somnade in…jag klarade livet med med en jäkla tur…
Där stod vi med 4 st barn och ett änglabarn.
Min man egenföretagare som jobbade 24/7….men då tog livet en annan vändning…vi insåg livet har en annan mening än tidigare. ..det kunde ändras nästa sekund vilket vi surt hade fått vara med om.
Då bestämde vi att ta hand om vår relation som man ich fru inte bara som mamma o pappa. Vi lämnade bort våra barn till mor o farföräldrar någon gång i månaden för att bara vara vi. Det har funkat fantastiskt bra..vi har det härligt tillsammans nu när alla barnen är vuxna o utflugna!
Så till alla där ute….ta vara på varandra även om ni har småbarn…tyvärr var det en tragiskt händelse som behövdes i vår situation som behövdes för att vi skulle inse att vi skulle ändra vår livsstil. ..Livet är kort o skört så ta vara på varje sekund innan det är försenat!
Ta vara på varandra o vänner o familj så fixar man mer än man tror och det blir så mycket bättre!
Åh, Anna ofta måste det till drastiska saker för att man ska inse vad som är värdfullt.
Jag och min före detta man har gjort alla de misstag som Michael nämner. De var nog främst mannen som tog på syrgasmasken när första barnet föddes. Jag ser att de som levt runtomkring oss med barn i samma åldrar och som haft förmånen att mor-och farföräldrar kunnat passa barnen så att föräldrarna kunnat komma iväg för sig själva då och då har klarat sig väldigt bra. Tyvärr hade vi inga mor-och farföräldrar som kunde hjälpa oss.
Men, även om vi hade haft det, så hade det inte hjälpt i vårt fall (tror jag), för tyvärr så hade inte före detta maken det lugnet i sig själv, att han kunde slappna av så mycket att bara vara. Problemet låg i att han borde ha lämnat vårt förhållande rätt så omgående efter det att vi blev ihop. För han sade då vi skildes efter 28 år, att han alltid haft en längtande tanke efter andra kvinnor Den oron präglade så att vi aldrig fick det fina till varandra som Michael säger i sitt inlägg. Men våra barn har inte tagit skada och är väldigt kärleksfulla mot varandra. Pappans tankar var underliggande och pyrde fram när han väl släppte taget om mig. Vi hade ändock väldigt mycket roligt ihop, och något har ju ändå gjort att han stannat kvar. Nu 5 år efter skilsmässan, för några veckor sedan, så säger han om och om igen att han inte ångrar en enda dag i vårt förhållande. Han ber om ursäkt för vissa saker och han börjar uppta vardaglig kontakt med sina unga vuxna barn. Han ångrar sig och vill tillbaka! Han säger det inte rakt ut, men han har lagt ut trådar till våra barn och mig. Men jag kommer aldrig att ta emot honom igen mer än att jag respekterar honom fullt ut som en riktigt go vän.
Jag vet vilket förhållande jag vill ha, ett där man inte behöver längta efter bekräftelse utan där mannen av egen vilja och tryggheten att veta hur man gör (utan att jag ska behöva tala om) fixar det själv.
Som Håkan säger ”gör om och gör rätt” och som så många män säger och även Lasse, vilket vi kvinnor behöver ta till oss, ta livet lite lättare, så blir det inte så tufft att leva, klyschan – livet är för kort för att inte ha roligt/leva, stämmer!
Viktigast är att man själv mår bra, då smittas omgivningen av detta, både på arbete och i hemmet!
Viktigt att spränga alla normer för ens egna välmående!
Ha en härlig söndag!
Den förödande fällan, när vi bildar familjeföretaget.se. Den checkar jag av också tyvärr. Vi hade inga mor/far föräldrar i närheten, utan fick isåfall planera in i god tid. Vi kunde aldrig göra något spontant tillsammans ensamma. Sedan ett av barnen som har ångest och sprang upp hela nätterna för att hen inte kunde sova. Hva så man har levt. Sedan ville ex mannen förverkliga sina drömmar och det kostade på både ekonomiskt och tidsmässigt från mig och barnen. När vi borde ha satsat på varandra efter småbarnsåren så ville han satsa på sig själv och det var jag som fick stå tillbaka. Klart jag unnar honom det han vill, men jag kände att han gled längre och längre bort. Hans kalender var bokad många helger.
Klart jag har stor del i vår skillsmässa. Min otrygghet, och vilja att bli sedd. Framför allt att jag hela tiden vill göra rätt för mig, vara behövd. Måste prestera för att bli älskad. Pressen jag hade på mig själv som bokstavligen höll på att knäcka mig. Att fixa och dona med allt. Mycket press har jag idag släppt. Idag behöver jag inte bevisa för någon att jag duger. Nu gäller det för mig att inte falla in i gamla mönster i en förhoppningsvis nästa relation.
Lycka till allihopa. Både med er själva och med nya möten i framtiden❤️
Gäller att blir sedd av sig själv och framförallt älskad av sig själv och bli sin egen bästa vän.
Lätt att skriva, svårt att komma ihåg när vi är längst ner i källaren och letar efter våra stora stickiga offerkoftor.
Du har så rätt. Jag vet att jag är bra, men det skulle vara så skönt att få höra det nån gång per år bara. Man kan inte bara leva på att bekräfta sig själv i en tvåsamhet och känna att det räcker för mig. Jag vill mer än gärna höra det också från min partner, och inte då bara när jag ger det utan det ska kunna komma spontant från båda håll. Så vill jag ha det iallafall.
Vill bara rekommendera er som inte hört avsnittet om Cioran på filosofiska rummet.
Ja, inte leva efter hans teorier som Boko Haram men vi skulle nog må bra av att ha en lite mer stoisk inställning till mycket i dagens bekräftelsekåta samhälle.
Jag gör så gott jag kan.
Jag är fullständigt otillräcklig och inkompetent för allt vad livet sätter i min väg men lyckligtvis eller olyckligtvis så är jag den enda jag har att tillgå.
Att misslyckas är inte hela världen, lovar.
Även om man förlåtit hela vägen in i hjärtats alla vrår, även om man kommit över bitterhet, hat, besvikelse så inser man att man är rätt så trött. Att skiljas innebär så många förändringar, olika sorger, sorgen utan blommor, Och man får nog bara acceptera att man faktiskt gjort så gott man kan utifrån de förutsättningar man har. Jag är jag och det duger för mig, det är som det är och det blir som det blir. Men jag är rätt så trött och ibland undrar man fortfarande vad det var som hände och då blir man förbaskad på sig själv för att man tänker så! Men har man levt vid varandras sida i 28 år så kan man inte sopa allt under mattan, utan allt finns kvar, man måste bara läras sig att få ett nytt förhållningssätt till allt, som varit och som är. Tror inte man ska stressa på och tvinga sig själv till att må bra inom en viss tid, då blir man bara besviken på sig själv, Det handlar om låta sin egna jag få komma på första plats, och känna att man får frid och ro med sig själv. Då kommer glädjen tillbaka. Så om livet känns meningslöst så kan det vara helt okej, det tillhör liksom läkeprocessen, att gegga ned sig lite i offerkoftan, man tröttnar på sig själv tillslut med sin offerkofta och rätt som det är tar man sig kragen och börjar ta för sig saker så att man ska må bättre igen.
Håller med dig.
Våra tidigare långa förhållanden har format oss, lärt sig spela en roll och nu är det dags att hitta en ny roll, nämligen en helt egen.
Det tar tid.
För vissa går det snabbt, fanns en tråd här om att ofta går män in i nya relationer snabbare än kvinnor, stämmer nog, jag vet inte.
Tillhör nog åldern(+50) att jag och flera i min vänkrets går igenom samma utvecklingsfas.