I min värld är det avgörande att tillåta sig själv älska med hela hjärtat och ge allt det bara går för en annan person. Men inte enbart.
Det är inte en partner som skall få dig känna att du nått bergstoppen. Han eller hon bör aldrig bli målet. Utan resekamraten. Någon att känna sköna vindar tillsammans med.
Tänk vilken börda att lägga på en annan om vi resonerar: ”ge mitt liv mening och innehåll! Please!”
När vi lägger all kraft på tillgängligheten för en annan försvagar vi oss själva. Vi behöver därför hitta det som inspirerar den egna personen. Livströtthet och fastklamrande som grundinställning är inte attraktivt. Med det sagt: vi kan och kommer alla att hamna i svackor, men hur ser viljan till att resa sig igen ut?
Vad får dig att känna mening och glöd? Eld i hjärtat?
Vad tillför du personkontot så att du kan göra insättningar på relationskontot?
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
I veckan söker jag in på Hälsocoachutbildningen på Hjälmareds folkhögskola i Alingsås! 😀
Åhh vad kul 🙂
Jag har tagit mig upp ur avgrunden. Jag var tidigare en person som klamrade mig fast. Jag var helt övertygad om att jag inte kunde klara av saker på egen hand. Att jag alltid var tvungen att bli bekräftad av någon ANNAN för att ha ett värde. När jag hamnade i livskrisen, i samband med skilsmässan så var jag precis livrädd i början. Livrädd för att vara ensam, att jag inte skulle klara mig ensam mm.
Med facit i hand så är det fantastiskt att inse hur otroligt stark jag är, jag klarar av att göra saker helt och hållet på egen hand, och NU pratar jag med min själ varje morgon. Jag tittar in i spegeln i badrummet, ler mot mig själv och talar om hur mycket jag ÄLSKAR mig. Jag stärker mig själv med mina egna ord och handlingar. Jag börjar på riktigt att tycka om och älska mig själv. Det avspeglar sig i mitt nya förhållande, där jag känner mig betydligt lugnare.
Underbart jobbat Mari! Power! Var så stolt över dig själv. Jag vet av erfarenhet vilken enorm resa du har gjort! Jag var där du var, och är någorlunda där du är nu.
EXAKT detta är vad min skilsmässa med barn, läs livskris, har lärt mig. Aldrig någonsin mer blir en partner mitt mål!
Jag var precis där. Lät honom ge mitt liv mening och innehåll. Och när han inte gjorde det så fick mitt liv ingen mening och innehåll och jag blev mer och mer frustrerad. Men tänkte aldrig att jag skulle lämna honom. Så när han lämnade mig stod jag där utan mening, utan mål. I det djupaste och mörkaste av hål.
Det har på många sätt varit en helvetesresa. Det kostar på att gå in i sina egna avgrunder. Våga se sitt eget mörker. Våga se sin egen litenhet, sin egen svaghet, sina egna destruktiva mönster. Men så det har stärkt mig. Att våga se allt om sig själv gör att man växer. Jag inser, precis som Mari, numera hur otroligt stark jag är. Hur kompetent, vacker och driftig jag är. Vilken fantastisk människa, mamma och vän jag är. Så aldrig mer blir en partner mitt mål.
Elden i mitt hjärta tänds av att vara med mitt barn, bidra till samhället, bada bastu, lyssna på musik, föra stundtals urjobbiga diskussioner för att få med folk, stå på scen och prata om det jag brinner om och en massa mer. Mitt liv måste inte längre innehålla en man för att ha mening. Även om jag verkligen vill leva i en nära relation med en man igen.
Vill också skicka med hopp till dig som är precis i början av skilsmässoprocessen. Där jag var för tio månader sedan. När jag bokstavligt talat inte visste hur jag skulle orka med DAGEN. Ibland TIMMEN.
Döm om min förvåning när jag såg i min kalender att det är tid för familjerådgivaren imorgon. Jag och exmaken har fortsatt att gå med glesa mellanrum för att få till allt bra kring vårt barn. Men nu var min tanke ”men, det var ju nyss vi var där!”. Och när jag började räkna efter insåg jag att ”nyss” visst var för tre månader sedan….
Så det som för tio månader sedan var att klara av dagen, har nu blivit det vanliga livet. Och precis som det gör i det vanliga livet så springer tre månader förbi och man hinner knappt blinka. För tio månader sedan förstod jag inte att det kunde bli så här. Men det gick visst för mig också :-). Och oavsett hur det känns så kommer det att gå för dig med!
Härligt och inspirerande att läsa Marianne. Jag har tagit längre tid på mig, men är på god väg. Att tro på sig själv och inse att jag styr mitt liv på egen hand, men gärna har ett fint sällskap på vägen är fantastiskt.
Härligt! Lycka till fortsatt och beröm dig för dina framsteg!
Marianne, så imponerad av vad du skriver och hur du skriver. Inspirerande! Min resa är mycket lik din. Idag har jag slängt bort piedestalen som jag satte mitt ex på. Knycklat ihop checklistan på hur en partner ska vara. Använder mina känslor istället för som tidigare gå på enbart hjärnan. Analyserar inte allt och alla. Och framförallt-har förstått varför jag hamnade i avgrundshålet och vad jag ska göra för att inte hamna där igen. Börjar skymta solen, klarblå himmel och varma vindar.
”Nothing can dim the light that shines from within”
Så härligt Håkan! Och tack för dina fina ord.
Känner igen det du skriver om att checklistan på en partner är borta. Och att det är makalöst att börja se solen, himlen och de ljumma vindarna. Det är vi värda!
Jag tycker det är intressant hur man gör för att sätta sin partner och förhållandet först och behålla sitt jag och sina intressen samtidigt. Hur gör man?
Att vara sig själv i en relation..det ska ju inte behöva vara så svårt egentligen.. Kanske har det med trygghet i sig själv att göra?
Hej Johanna! Jo, för mig har det nog väldigt mycket med trygghet i mig själv att göra. Igår skrev jag kaxigt om att livet är på banan och att jag förvånades över att tre månader hade försvunnit så fort. Efter att nu har varit hos familjerådgivaren är jag inte lika kaxig längre, eller kanske jo förresten.
Det som hände där var att jag för första gången under den tid som jag levt med och sedan levt separerad från min exmake, totalt 12 år, hävdade mina egna behov. Trots stor rädsla för vad det kan innebära, dvs. för att det ska ge trubbel i relationen mellan oss. Vi kommer aldrig att gå tillbaka till varandra igen, men i och med att vi har ett barn tillsammans är det självklart viktigt med en god relation.
Grejen är bara att jag är så ovan med att människor finns kvar och älskar mig trots att jag hävdar mina egna behov, så jag är fortfarande livrädd för att göra det gentemot min exmake. Men det är en viktig del i min livsresa. Och förvånansvärt nog så blev jag visserligen helt förstörd när han reagerade negativt på mitt hävdade av mina behov, men nu en timme senare känner jag mig ganska ok igen. Något som tidigare kunde ta ett par dagar!
Så jo, trygghet i mig själv och i att jag och mina behov är viktiga. Det är mitt recept på ett lyckligt liv och på en lycklig kommande relation.
Så härligt trösterikt att höra från er som kravlat er opp ur hålet, rest er och stolta gått vidare!
Jag ligger fortfarande bakom min mörkläggninggardin och blundar för vårsolen som lyser utanför på alla som vill ta emot den. Undrar när det är min tur…?
Var inte rädd för att ligga bakom gardinen. Man behöver det! Det får inte bli alltför länge, och hur länge det är, är individuellt för oss. Tänker att det enda viktiga är att komma ihåg att inte ta på offerkoftan, samt att inte fokusera på expartnern, utan på vad DU vill med DITT liv. Sedan kommer det en dag när du är trött på mörkret och börjar kravla dig ut.
Och det kommer att bli bra! Du kommer att få det bra! Du är inte ensam, vi är alla sammanlänkade med varandra!
Marianne!! Du ger mig hopp! Tänk vad mkt du måste ä stats! Märker personerna i din omgivning det?
Vad bra! Det jag har lärt mig att man faktiskt kan ändra sig själv. Trots att mönstren är 40 år gamla! Det går att bryta dem!
Och jo, jag får höra att jag är en annan människa idag. Men viktigast är att jag själv upplever förändringen.
Hur stor människa jag än vill vara finna det också ett skadeglatt stråk i mig. Det var ju min exmake som lämnade mig. Och jag tror faktiskt att jag nu håller på att förändras till det han önskade. Men nu är det jag som inte vill ha honom. Så kan det också gå….
Och du, kämpa på! Varm kram!
Ändrats
Jag känner inte att jag är någon utan en partner. 🙁
Det är absolut nödvändigt att du jobbar dig igenom den självbilden….annars kommer det här att upprepa sig gång på gång genom ditt liv…
Hur ska jag göra det?