Det finns ett gigantiskt misstag som många gör, och som över tid troligen leder till en kraschad relation: när vi inte respekterar partnerns känslor. När vi tillrättavisar och försöker styra bort henne/honom från sin upplevelse. Det kan vara i all välmening, men som Dante formulerar det:
”Vägen till helvetet är kantad av goda intentioner.”
Ofta handlar det om känsloreaktioner vi ser i den andre, och som vi inte vill kännas vid i oss själva. Om du t.ex. har svårt för maktlöshet och oro inom din egen person, kommer du att försöka plocka bort det ur partnern. Detta kan ske genom att byta samtalsämne, bli tyst och tillbakadragen, forcera fram din sanning på henne/honom, iklä sig förnufts/fixarhatten, aggressivitet etc. Det vi kommunicerar är:
”Du är fel i din känsla! Det du genomgår tar jag inte på allvar.”
Inget av dessa tillvägagångssätt ger en tillitsfull och avslappnad relationsatmosfär. Attraktion byggs bl.a. genom att visar att vi litar på att partnern har de rätta resurserna inom sig. Vi behöver inte göra oss till självutnämnda experter gällande vad som är rätt och fel för personen vi valt att leva med.
Ett annat scenario som jag ser framför mig, är personerna som helt förlorar sig i de egna känslorna, mot bakgrund av att partnern har en svacka, ger uttryck för hur hon/han mår i förhållandet, reagerar eller beter sig, och som inte matchar vårt ego.
Två krigande egon har ätit upp många parförhållanden. En hel relation slipar av våra vassa kanter och gör oss sköna att hänga med.
Att kunna härbärgera känslor är ett av de tydligaste tecknen på personlig mognad. Att bibehålla en vilande centrering i det egna jaget, trots stormar på utsidan.
Det värdefullaste du kan ge, är ditt lugn, tillit, tillåtande inställning och en blick som säger:
”Jag finns här och är inte ute efter att ändra på dig. Du är älskad för den du är.”
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Återigen får när jag läser en sån igenkänning vet att jag ibland oroar mig och ibland kan älta saker men känslan av att inte bli lyssnad på av den man älskar gjorde mig att jag till slut inte sa vad jag kände oroade mig för för mina känslor tankar blev bort viftade eller nu överdriver du så farligt är det inte.. Minns speciellt en period jag hade precis blivit sjukskriven pga utbrändhet och min mammas demens blev värre hon kände inte alltid igen mig när jag ringde och hälsade på vilket var jätte jobbigt för hon var inte så gammal och jag hade en period där jag ältade, sörjde och hade behov att prata om en av mina rädslor som jag då inte ville diskutera med någon annan en min fd man, min rädsla att själv få sjukdomen och då veta att om tjugofem år är jag lika gammal som nu.
Men han rykte på axlarna och sa åt mig att det var väl inte så mycket att prata om, det ända jag ville var att han skulle lyssna ha ett intresse att lyssna bara finnas där.men istället började han prata om sitt och hur lyckad på jobbet han var..tillslut tysnaden jag vände mig till vänner istället och vi gled längre från varandra och tillslut fanns inga känslor kvar..
Om det är något jag lärt mig under den perioden är att lyssna och ha en vilja att förstå någon annan är viktigare en att verkligen förstå eller tycka likadant eller få den andra att ändra sig..
Tack för ett tänkvärt inlägg..
Ha en fin tisdag
Kerstin, hur kan man behandla en annan människa så , i den situation du var i. Känslokallt och massor av ego, känns det som. Du måste varit jättestark som orkade.
Varma kramar till dig!
Tack Putte. det var /är (kämpar fortf lite med den sorgen) men just då hade jag inte så mycke val barnen var små och jag så fruktansvärd trött och nåde dåligt men ville inte att barnen skulle bli lidande.. men var tvungen att fixa det… på något sätt gick det fast jag har aldrig sett mig som stark…
Kram tillbaka
Denna gången har nästan överträffat dig själv, så otroligt bra formulerat och klockrent rätt!
Jag har ett långt äktenskap bakom mig 26 år. Man har ju därför erfarenheter av de flesta slag och kan känna igen vårt förhållande i hur du beskriver ovan. Din slutsats, svaret på hur man ska vara, är helt rätt. Den meningen, att man ska säga till din partner , jag älskar dig för den du är, jag är stolt över dig även då du inte är det själv, ska man även säga till sina barn… jag tror på dig och vet att allt kommer att bli bra, det är en mening som vi även kan säga till sina arbetskamrater, eller medmänniskor vi känner på olika sätt. Det handlar ju om att bara bekräfta den andre personens känsla och samtidigt försöka lyfta hen genom att säga jag tror på dig, då vet personen att hen kan lita på att man inte kommer att ge sig iväg bra för att hen är i en formsvacka.
Bekräftelse, ömhet och engagemang är bra saker.
Bekräftelse, ömhet, respekt och engagemang är något vi alla önskar. Då kan man undra varför det finns så lite av dessa fyra idagens samhälle.
Den enda gången folk visar lite engagemang för något eller någon är när de själva kan vinna något på det själva. Att vara osjälviskt och visa omtänke om andra är fullständigt omodert idagens samhälle.
Jag tror att vi är många sårade själar som behöver otroligt mycket bekräftelse.
Då är det svårt att ge utan att kräva något tillbaka.
Att läsa böcker och reflektera är ju inne.
Det som kräver något mer är att kunna praktisera det du läst.
Fina teorier löser ju inte problemen om vi inte testar dem eller hur?
Genom denna bloggen får jag mycket stöd och igenkänning.
Det hjälper mig att gå min egen väg.
Tack för att ni delar!
Stor kram på er alla
Men är det inte så att man måste kompromissa och mötas halvvägs i en relation? Att man måste ändra på sig för att få det att fungera. Min partner är kall mot mig, dvs visar inga känslor. För att vi ska ha ett förhållande där jag trivs också behöver jag mer av hans känslor och bekräftelse vilket jag försöker få honom att förstå. Borde jag bara strunta i det istället? Jag tror inte heller att det finns någon som man passar ihop med till 100 % man måste jämka och fila ner vissa sidor i sig själv.
så tror jag också! kram
Mikaela, visst e det så. Man måste ge o ta. Könns en relation bra så är det ju bra. Det man kanske ska förstå är att man kan inte ändra på ngn annan men man kan ändra på sig själv. Men man kan inte ändra på sig själv så mycket så man mår dåligt av det.
Riktig kärlek är art älska ngn precis som den. Det gäller relationer, vänskap osv.
ja naturligtvis måste man få det praktiska att fungera…. då kan man kompromissa för att få ett bra resultat? det betyder väl inte samma som att utplåna sig själv??