Det räcker med att jag hör hans röst, så vet jag att loppet är kört för dem. Tonläget och attityden visar på en person som inte är i närheten av att se det destruktiva i sig själv. Det är ingen slump att ordet psykopat dyker upp i mitt medvetande (även om jag vet att jag inte skall sätta stämpel).
Kvinnan vill förstå honom, mötas, hitta vägar framåt…
Det är sällan jag låter mig provoceras, men den här mannen är allt annat än trevlig att ha att göra med och till slut frågar jag honom: ”vad skulle hända om du slutade peka ut andra och började titta på dig själv?”
Hon är smart, inkännande och flexibel i tankarna. Jag tänker: ”vad skall hon med honom till?” Men vet också att det finns en dynamik i oss människor som kan vara ”annorlunda” – som ligger långt bortom det förnuftsmässiga. Vi har våra blinda fläckar.
När hon blir starkare kommer hon att lämna. Vilken kalldusch för honom när han inser att tyranniet inte längre fungerar.
Människor stannar i dödsdömda relationer därför att de hoppas och tror på förändringar. Det i kombination med en självbild som åkt på ett antal smällar. Personer som till naturen är empatiska och hjälpande, är samtidigt också ofta alltför självutplånande.
Det går att bryta den nedåtgående spiralen:
- Ensamhet är inte slutet på din berättelse. Nya möten väntar.
- Styrka kommer till dig när du fattar beslutet – och håller dig till det hälsosamma.
- Några månaders intensiv smärta och emotionell utrensning, är bättre än ett helt liv av tyngd i bröstet.
- Ta all den hjälp du behöver för att bryta förlamande relationsmönster.
- Fysisk träning! Gärna tillsammans med andra.
- Hitta ett stärkande citat: läs och ta in budskapet varje dag under minst en månad. Tatuera in beslutsamhet och styrka i ditt medvetande.
- Acceptera starkt pendlande humörsvängningar. Du är inte dina känslor. Du är oändligt mycket mer än det du identifierar dig med.
- Du är inte ensam!
Önskar dig en fin måndag min bloggvän!
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Du skriver så fantastiskt bra. Du förmedlar så mycket styrka och ger redskap till alla som vill ha. Glad att jag fann din blogg. Tack! Kärlek!
Tack Eva! Värme till dig.
Hej
Du skriver mycket om kvinnor som lever i ett icke hälsosamt förhållande , men jag känner en man där det är tvärt om , jag mår så dåligt att se honom sakta brytas ner och tyvärr mina ord är verklingslösa .
Vill även tacka dej för att du tar upp viktiga saker . Jag insåg mycket av det du skriver för 3 år sedan och idag mår jag enormt mycket bättre
Jisses vad denna kom passande. Avslutades för 4 ggn på ett år med en man som jag genast tänker narcissist om men kan inte låta bli honom. Attraktionen är enorm från båda sidor, gemensamma mål och intressen etc. Och så är det där men:et. Oförståelse från hans sida att det är sårande att få höra att han är besviken på ens uppförande. Oförståelse om varför jag vart krossad av att bli lämnad för en annan kvinna. Och arg för jag inte vill vara kompis och att de förra situationerna var annorlunda för att då var han…
Problemet? Vet inte om jag kan hålla emot när han kommer tillbaka. För det kommer han göra, min magkänsla skriker det.
Var rädd om dig och snäll mot dig! Styrkekram!
Vet du, Michael, tror dina punkter ovan var bland det bästa jag läst och inget kunde vara mer passande för mig nu!
Mitt s k förhållande som älskarinna har jag gjort slut på. Men gör så ont så ont 🙁
Men jag ska tillåta det göra ont ett tag. Det måste finnas nåt bättre än detta…
Har sparat ner dina punkter och ska läsa dem VARjE dag tills jag lyckats kravla mig uppåt..
Tack!!! <3
Jag ser din beslutsamhet NN – liksom smärtan. Jag är helt säker på att du kommer att gå stärkt ur detta. Varma tankar till dig.
Jag får en klump i magen när jag läser det du skrivit idag. Jag kommer att tänka på första gången vi gick till familjerådgivningen. Han var iskall. I ansiktet, hur han formulerade sig, det fanns inget VI i tänket. Jag fortsatte gå själv efter uppbrottet och det är jag glad för. Det första hon frågade mig var – tror du att han redan hade bestämt sig? Då insåg jag att han hade bestämt sig låååångt innan. Det hade inte spelat någon roll vad jag ens sa, tyckte eller kände. Har aldrig känt mig så naken och blottad. Men jag är glad över det, stolt över att kunna visa mig sårbar, visa känslor. Han har varit iskall rakt igenom skilsmässan. Men igentligen så är jag tacksam över hur sjukt stark jag har varit och är. Trots att han har fortsatt behandla mig som om jag inte vore vatten värd, men där jag har insett mitt eget värde och försökt ignorera så gott jag kunnat. jag är mitt i livet, och det är jag själv som väljer lyckan som är och kommer <3
Det finns ingen annan väg än bort från det destruktiva. Den våldsamma, manipulerande personligheten hos hem finns ingen vilja till förändring. I min bok ”En vacker dag lämnar jag honom” försöker jag beskriva svårigheten att lämna och att måsta gå vidare.
Skrivandet och publiceringen har gett mig styrka att stå upp för mig själv. Tänk på att bara du kan ta ansvar för ditt eget liv. Fly, sätt dig i säkerhet och vänd dig aldrig om, det blir aldrig bättre om du stannar kvar!
Stämmer på pricken för mig det du skriver idag. O det stämmer, nu är jag på väg o hoppas hitta ett boende så snart som möjligt. Aldrig mer ska en karl få trycka ner mig och om jag nån gång finner nån ny att älska så hoppas jag att han har de sidor jag söker. Det är ändå så att jag lärt mig mycket under resans gång o det är en styrka i sig. Tack för att du ger styrka o mod Michael!
Michael,
Jag har länkat den här bloggposten på min blogg. https://whenimbackagain.wordpress.com
Örfilen o knuffen kom. Det är tredje gången på ett år. Vi är hetsiga båda två. Men att slå. Nä jag ska inte se mig som ett offer efter vad som hände, enligt honom. Jag har ju varit lika ”vansinnig”. Men nu har jag bestämt mig. Inget att bygga på. Nu är det över!
Gå Vilsen, gå nu och titta inte tillbaka. Även fast man bråkar och är hetsig, så är det låååångt till smällen. När smällen väl har delats ut finns inget mer att säga. Inga ursäkter i värden finns för denna handling. Jag blev vittne till min bästa väns sista örfil. Jag var så rädd, och då var det inte ens jag som fick smällen. Hon sprang in till mig mitt i natten och låna telefonen. Hon ringde kvinnojouren. Där och då bestämde hon sig för att nu var det nog. Jag har alltid funnits vid hennes sida sedan dess och nu finns hon vid min sida när jag har separerat.
All styrka till dig, du klarar det här, jag lovar <3
Instämmer! det kan bara bli värre! gå nu! Styrkekram
Ett bra beslut, Vilsen!
Det finns något mkt bättre som väntar på dig i framtiden.
Kram
Tack för era kommentarer. Men en undran jag har är, han var ju inte nykter. Det hade aldrig hänt om han var nykter… Men det e ju lika illa vilket som!
Jag har så väl e min egen bostad o där ska jag va. Han håller sig borta o tyst. Har dock fått en ursäkt per sms.
Alltså det ska aldrig hända och att han inte var nykter är ingen ursäkt. Riktiga män är inte hotfulla eller slår kvinnor/barn, så mycket kontroll måste man kunna ha över sig själv, så är det bara. Och det har ju hänt 3 ggr vad jag förstår, du behöver vara mer rädd om dig!
Nä klart det aldrig ska hända! Hans kommentar idag, är att jag kan inte alls se min egen del i det hela. Å han brukar ju inte behandla mig så… Shit! Han får mig nästan att känna att det var jag som startade det hela. Ja jag blev arg och slog honom oxå. Men bara detta beteende oss emellan är ju absolut inte sunt. Vi är inte bra för varandra. Kändes bättre igår, idag känns det nästan som att jag saknar honom. Vi kan nog lösa det. MEn det kan vi inte!
I år är det 23 år sedan jag bröt mej loss från detta. Sen fortsatte terrorn i 10 år till, på håll, vi hade ju barn tillsammans. Det släppte inte förrän jag träffade den ”rätte”, den friske, den starke och snälle…
Idag lever jag lycklig i ett fantastiskt förhållande med min ”rätte”, och rädslan har äntligen släppt mej ur sitt grepp. Min själ läker, dag för dag fortsätter livet, det numera goda livet. <3
Jag lever själv så jag har ingen att lämna. Har däremot blivit lämnad av en man som jag älskade mycket. Och hoppades mycket på. När jag läser det här inlägget så vill jag tro på dina punkter, men det är inte så lätt. Vad är det som säger att det faktiskt inte är ensamhet som är slutet på min berättelse? Hur kan du vara så säker på att nya möten väntar? I mitt fall har det gått ett år och inga möten har ens kommit i närheten av det som jag hade med honom. Jag tycker inte heller att jag känner någon styrka alls, trots att jag kämpar med att hålla mig till det hälsosamma. Tvärtom känner jag mig oändligt trött och svag. Och det handlar för min del inte om några månaders intensiv smärta och emotionell utrensning, utan mycket mer känslan av just långvarig och tärande tyngd i bröstet. Av ensamheten och saknaden, inte av en skavande relation.
Du skriver ord som känns väldigt rätt att läsa, men det är så otroligt svårt att leva upp till att vara den där personen som känner hopp och inre styrka, trots dag efter dag av ensamhet. Jag går upp varje dag och gör vad jag kan för att leva bra, men den emotionella smärtan är som en molande tandvärk som gör alla stunder svåra att ta sig igenom. Och jag hittar inte hoppet om att det ska bli bättre. Å andra sidan vill jag självklart inte leva i en dålig relation heller, då är man ju lika ensam i tvåsamheten.
Har läst dina inlägg sedan min man beslöt sig för att jag inte är rätt kvinna för honom. Ett beslut som jag under inga omständigheter kunde påverka. Han är iskall, vill hitta sitt livs kärlek och ser ingen framtid tillsammans med mej och sina barn.
Har hittat min styrka hos mina vänner. Trodde aldrig att jag skulle få ett sådant stöd och nu är jag redo att flytta ifrån honom, möta andra och ser en stor glädje i att äntligen få rå om mej själv och mina barn. Lägga min kraft på oss!
Lägenheten är införskaffad medans han inte ens har börjat leta annat boende än… Trodde väl att jag skulle lösa det åt honom som vanligt…
Tänk att saker kommer till en när man behöver det som mest! Blev tipsad om din sida av en nära vän till mig. Vilken klok man du är; Michael! Jag befinner mig i en separationskris och kände för någon vecka sedan nästan fysisk smärta i kroppen av skam, skuld, misslyckande och RÄDSLA inför beslutet att separera. När jag har försökt sortera känslorna inom mig har jag fått fram att det är just RÄDSLAN som griper tag om mig starkast. Rädslan för det okända så klart. Det okända att inte längre dela min vardag och mitt liv med min man sedan snart 25 år. Vi har varit på väg i från varandra tidigare men denna gång känner jag att jag måste fullfölja beslutet. Vad hindrar mig och vad har hindrat mig tidigare? Återigen RÄDSLAN! Rädslan för det okända. Rädslan att ingen vill ha mig. Rädslan att bli ensam. Det är här jag funnit styrka i dina inlägg. Insikten att jag tillåtit att min självkänsla, mitt mod, min kraft, min drivkraft i livet minskats successivt gör min tanke klarare.
Nu brottas jag med att hålla beslutsamheten, modet och styrkan vid liv!