När jag såg The Great Gatsby tänkte jag: ”den här mannen lever utan nödutgångar. Han kör hela vägen utan skyddsnät.” Det är naturligtvis på många sätt en sorglig historia eftersom Gatsby lägger all sin energi åt ett enda håll: Daisy – hans livs kärlek. Samtidigt finns det något vackert i det där – den totala hängivenheten.
En författare frågade en av sina bästa vänner, en psykoterapeut i New York om vad som ansågs vara patologiskt idag. Han ger exemplet: för ca 50 år sedan, ansågs det lössläppt att gå från ett förhållande till ett annat. Då hade man helt enkelt någon form av diagnos. Idag är det annorlunda enligt den här terapeuten: någon som är ”för” passionerat upptagen vid en person anses ha någon form av fixeringsstörning. Gatsby hade garanterat fått den etiketten på sig idag. Det där med stämplar…
Vad tror du? Lever vi i en tid då vi bygger fler emotionella nödutgångar åt oss själva för att undvika att bli alltför sårade?
Michael Larsen – livscoach
Lämna en kommentar