”Lita på känslan!” Hur ofta har vi inte fått höra det i all välmening? Problemet är bara: vilken av känslorna? Ofta är känslorösterna i konflikt med varandra. Och vad händer när vi inte lyssnar till vad förnuftet har att säga? Och bara går på det som ”känns rätt”?
Det finns ett oändligt antal exempel på hur vi har följt nyfikenhet, intresse, attraktion och passion. Var hamnade vi?
Eller känslan som kommunicerar till oss: ”du är värdelös! Du förtjänar inte! Med den kroppen borde du inte få visa dig på stranden.”
Eller drev på sociala medier som gör oss förbannade: ”jag ska minsann visa vad jag tycker med en vass kommentar!”
Känslor upplevs via kroppen och kan vara helt fantastiska! De får människor att skapa musik, film, uppfinningar, böcker, barn och annan skönhet. Men känslouttryck skapar även kränkningar, fördomar, hat, terror m.m.
Om vi saknar ett empatiskt klokhetsfilter inombords som känslorna måste få passera innan de kommer till uttryck, ligger kaoset inte långt borta. Vi behöver ha tillgång till känslomässig intelligens för att inte gå vilse.
Mannen berättar för mig: ”tidigare – om jag t.ex. var på after work så gick jag alltid i samma fälla, därför att känslorna bedrog mig. Det slutade alltid på samma sätt: attraktiva och vackra kvinnor som redan var i förhållanden. Jag var alldeles för ivrig och tog inte tiden att lära känna dem på riktigt. Någon var ärlig och sa som det var, men känslan inom mig sa: det ordnar sig! Gång på gång sårade jag mig själv. Drogs till dem som hade ett alldeles för stort bekräftelsebehov därför att jag själv hade det. Kaos, kaos, kaos…”
Vägen till destruktiva beteenden går nästan alltid via känslan och vi behöver lära oss att även ge förnuftet rösträtt. Som jag ser det, är en betydande del i att vara en integrerad människa, förmågan att lyssna till, men inte alltid reagera. Utan agera, vilket ibland betyder att inte göra någonting alls.
Vi behöver vända oss till våra djupare grundvärderingar och fråga dem: ”vad skulle du gjort i den här situationen?” En av mina inre pelare som bär upp taket på personen Michael, är frågan: ”skulle mina döttrar vara stolta över mig om jag gör så här nu? Skulle jag vara en bra förebild som pappa/man/människa?”
En av mina pelare är alltså: frågor! Ställ dig själv frågor innan du reagerar eller agerar. Vänta… och ge dig själv frihet genom tid och rätt slags frågor.
Bryt destruktiva beteenden – webinar ikväll söndag den 1/7 klockan 21.00. Du är varmt välkommen!
Michael Larsen – relationscoach
Så viktig och intressant reflektion tycker jag….
och så utmanande.
spännande
Jag ställer mig frågor som vad jag byggt mina djupa grundvärderingar på, vad innebär de i praktiken, vad skulle verkligen göra min dotter stolt och vad gör att hon förstår hur hon ska behandla andra och vad hon inte ska tillåta att andra gör mot henne.
Vi är präglade av genetik, social uppfostran, kultur osv. och det finns få rätt och fel utan allt beror på vem du frågar och vad de har med sig i sitt bagage.
Det blir ju en gissning också ”vad skulle göra mitt barn stolt” och vad är egentligen en bra förebild?
Jag älskar att vara förälder med allt vad det innebär av att hantera frågeställningar som att prata om vad som är vänskap, vad innebär genuin kärlek, alla aspekter av sex och hur mycket sexualitet styr vårt beteende och våra samspel med andra, respekt, besvikelser, död, få henne att förhålla sig till andra människors projicerade känslor, kunna sortera i vad som är hennes egen åsikt och andras förväntningar….. så häftiga grejer.
Det är en ynnest att ha fått barn och jag är ytterst tacksam för att få ha älskat en människa så djupt så jag vågade skaffa barn och ta på mig det ansvaret för resten av livet. Varje gång vi busar och leker, när hon kryper upp i min famn och söker tröst, vi ligger och pratar om kvällen så ser jag i hennes femåriga ögon hur min kärlek till hennes pappa gav mig en rikedom jag aldrig annars haft.
Tack. Jag ska tänka på dina sista rader när relationen med mitt barns far är extra utmanande.
Detta är absolut min viktigaste lärdom – eller inte att inte lita på känslan, men att inte självklart agera på känslan.
Efter mycket arbete och mycket ångest har jag nått tillräcklig självkontroll för att i alla fall ofta kunna välja agerande, inte handlöst styras av mina känslor. Det fungerar självfallet inte alltid, men ofta.
Vägen dit har varit tuff. Idag är jag övertygad om att våra känslor alltid berättar något viktigt. Men jag bör verkligen inte alltid agera på dem. Inte sällan är de gamla överlevnadsinstinkter som i mitt vuxna liv har tjänat ut sin roll. Skulle jag agera på dem skulle jag styras av mitt förflutna.
Det jag fått erfara i och med att jag numera ofta väljer mitt agerande är vilken känsla av makt det ger. Jag är inte längre slav under mina känslor. Jag bestämmer. Hela jag. Mitt förnuft. Min intuition. Min erfarenhet.
Fortfarande ger det ångest att gå emot mina känslor. Men jag väntar ut den. Andas. Pratar med vänner. Låter tiden gå och får uppleva att himlen faktiskt inte ramlar ner. Och för varje minut minskar ångesten lite.
Min väg var att helt enkelt se ångesten i vitögat. I början var den så stor. Men jag bestämde mig att inte låta den vinna. Och med små, små steg minskar den stadigt.
Men visst förbannar jag ibland allt detta växande. Det är förstås bra. Men det gör ont. Så ont ibland. Men efteråt – den friheten.