Den ensamma, tysta och ”starke” mannen. Ensamvargen som hanterar alla utmaningar som kommer i hans väg. Det är film och reklam! Men hur känns det då det kämpas om vårdnad gällande barnen efter en skilsmässa/separation? Varannan vecka eller varannan helg? I vissa fall knappt någon kontakt alls med barnen. Jag möter och pratar med dem som känslomässigt sett knäckts mitt av.
Minns en av mina första tankar då mina döttrars mamma berättade att hon ville skiljas: ”men nu halveras mitt liv med dem! Hur kan någon göra så?” Fullständig hjälplöshet!
Jag pratar med män som står på randen av att inte orka mer, som känner sig värdelösa i rollen som pappor/föräldrar, då sammanhanget familjen är upplöst. Som inte vet var de ska ta vägen med sig själva och sina känslor. Det är ingen slump att fler män än kvinnor går ner sig i missbruk eller avslutar livet. Män har generellt sett inte samma närverk och band till närstående som kvinnor har. En hel del män har inte samma förmåga som kvinnan de levt med, att sätta ord på vad de känner. Det skapar ett enormt inre tryck!
Mannen som la all energi på jobbet och familjen. I övrigt inte så mycket mer, och därför blir fallet ner fruktansvärt hårt, när ett av områdena som fyller livet med mening rycks bort. Det kan kännas som om man ska dö. Existentiell ångest utan någon att prata med kan vara fullständigt förödande.
Det väcker maktlöshet inom oss när förhållandet löses upp, och det enda som kanske återstår är konflikter gällande barnen och praktiska åtaganden. Det kan slå ut den i normala fall mest balanserade personen.
Minns hur jag resonerade med mig själv: ”hur ska jag kunna lita på någon igen? När någon som älskat mig väljer bort alltihop.” Det var hemskt svårt att få ihop bitarna. Alla dessa ”varför?”
Vi män behöver hitta våra röster så att vi inte bli destruktivt introverta (vilket kan skapa självskadebeteenden genom t.e.x missbruk) eller extroverta på ett sätt som leder till utåtagerande där maktlösheten leder till aggressivitet. Hur kan vi stå ut med omständigheterna som är, utan att helt tappa greppet? Hur kan vi acceptera vår egen sårbarhet? Men framför allt: hur kan vi läka och komma på fötter?
När vi kan nå platsen inombords av acceptans, och så småningom börja ta ut en ny riktning i livet, ljusnar det. Jag vet att det är så, eftersom även jag har gått igenom det livstärande mörkret. Det kommer att bli bättre! Hitta personerna att prata med! Ta hand om din fysiska och mentala/emotionella hälsa. Skapa nya sammanhang av mening.
Michael Larsen – relationscoach
Fortsätter läsa allt du skriver Michael, alltid bra. Det du nu skriver är så galet viktigt och det faller i skymundan av alla män som begår fasliga brott och eller kränkningar mot kvinnor. Dessa män avhandlas (med all rätt) i olika kampanjer som Metoo..eller i på olika scener.
Men för oss som kämpar med att bli bättre män, bättre pappor, bättre förebilder för våra pojkar och döttrar, bättre medmänniskor;
för alla oss som känner igen det du skriver om att verkligen satsa allt på familjen och kärleken,
för oss som önskar känna att vi räcker till, för oss som kanske inte har de bästa förutsättningarna pågrund av uppväxt och arv för att hantera känslor och visa dem, men som tar hjälp, kämpar för att bryta mönster,
för oss som ändå vill eller önskar vara starka, men egentligen känner oss kravlösa och svaga, för oss är detta en kris i livet som är otroligt svår att hantera.
Känslan eller tanken om att stå kvar i ett ingenmansland och inte längre vara säker på någonting, att tappa kompassen, och samtidigt färdas framåt och åter försöka hitta ett mål och mening med resan.
Att du skriver om det och målar upp en bild av ett möjligt mål trots allt, är så viktigt och skönt att läsa. Hoppas många män kan och vill ta del av detta!
Din vän på avstånd/Johan
Dumpadman.com
Tack för dina ord Johan – oerhört viktigt det du tar upp: den vanlige mannen som kämpar i det tysta. Din vän:-)
Men hur ska man då som kvinna ställa sig då det är mannen som varit otrogen gång efter annan, och kvinnan förlåtit för barnens skull och kanske för att det finns någon förhoppning för familjen.. När gränsen till slut är nådd och skilsmässa är enda alternativet, och den otrogne mannen, blir den som mår sämst, hotar med sitt liv, gråter inför barnen för att det är mamma! som valt att skiljas osv..
Han går ner sig och bryr sig inte att barnen ser, för det är ju mamma som har bestämt att skiljas, han vill fortfarande ha familjen kvar..??
Jag ser att det är truman som rörs upp i honom, och att du kommer i kläm 🙁 Se upp för alltför stor anpassning, så att du inte manipuleras…
Känner för det du skriver Jonna. Varför gör vi dessa saker motvarandra..det gör ont att läsa