Med anledning av den omskakande dokumentären om Josefin Nilsson kommer här ett av mina blogginlägg i repris…
Alltför många kvinnor har känt till det fruktansvärda genom egna erfarenheter. Skam har gjort att många valt att inte berätta. Rädsla för att inte bli trodda och förminskade av omgivningen. Tänk att i ensamhet behöva bära runt på en sådan urjävligt smärtsam upplevelse. Vi andra måste se till att göra det tryggt för de utsatta att våga berätta. Förminskande och rationaliseringar är porten till helvetet!
Det går inte att blunda och säga:
”Jag visste inte. Män är som de är…”
Vi behöver visa ryggrad! Din syster måste kunna se och veta att det finns gott om skyddande hamnar.
Vi ser er som tror att ni kan behandla kvinnor hur som helst. Som på ett förvridet sätt skapat sig en ”sanning” där någons dotter, syster, vän, mamma…är egendom, där dina händer och nedlåtande kommentar kan ha fritt utrymme. Någons dotter…Om du inte redan är pappa, kommer du kanske en dag att bli det. Kanske föds en flicka in i ditt liv som du förhoppningsvis vill allt det bästa. Hur vill du att hon skall behandlas? Hur vill du att andra män skall se på och tilltala henne?
Vill du att någons händer tar tag i henne när det passar? Kalla henne för saker som skulle göra dig vansinnig av ilska? Äckligt gränslösa blickar? Jag tror inte att du som sexualförgripare läser dessa rader. Du ser inte dig själv som en, utan en glad och smart kille som tycker att kvinnor bör förtjäna respekt. Som i grupp flinar och tror att du är odödlig. Att handlingar går obemärkt förbi.
Du har inte rätten!
En dag ligger du som alla vi andra kommer att göra, och tar det här livet sista andetag. Frågorna kommer då att hemsöka dig: ”hur levde jag mitt liv? Vilka handlingar begick jag? Hur behandlade jag människor i min omgivning?” Ett liv som en jagande glufsande hyena eller värdigt upprätt?
Det är varje individs ansvar att bryta med demoner som skapats av inre psykologiska krafter, kultur, attityder från dem i umgängeskretsen, förvridna budskap som tas för ”sanningar”…
Hur kan vi skydda en medmänniska en dag som denna? Visa att vi inte viker undan? Att vi lyssnar och agerar utan bortförklaringar…
Michael Larsen – relationscoach
Tack för att du lyfte detta. Såg dokumentären igår och blev så illa berörd, att detta as till man kunnat leva vidare som inget hänt. Känd och berömd har hans liv fått fortgå medans han knäckte hennes både fysiskt och psykiskt.
Tack Michael!!! ❤️
Dina ord landar precis rätt i denna stund! Vi är många som berörs av dokumentären om Josefin och starka känslor rörs upp. Vi förfasas över hur detta kan vara möjligt i en kärleksrelation. Vi lider med den utsatta kvinnan, över hennes liv och tragiska utgång. Ilskan mot förövaren blir stor och sprider sig snabbt på medier.
Tänk hur länge det fick vara tyst om det här! Först 20 år efter domen och några år efter Josefins död, kommer allt upp i ljuset! Alla år som hon bar på sanningen, som förmodligen bara delades med ett fåtal. Den offentliga domen som media snabbt brukar fånga upp, tystades istället ned. Hon måste ha burit på så mycket känslor! Först skammen som så många utsatta kvinnor bär på, när de blivit ett offer för våld och förtryck av mannen de älskar. Sen skulden de känner över att de stannade och aldrig slutade hoppas. När hon sen anmäler möter hon förmodligen ifrågasättande och tvivel, både från omgivning och myndigheter. Om mannen döms, som i detta fallet, blir ofta straffet och efterverkningarna knappt kännbara. Han verkar ha skakat av sig det som har hänt och har gått vidare i livet! Vilket slag mot den som anmälder!
Att försöka förstå vad som händer i en misshandelsrelation är läkande för den utsatta och ger omgivningen bättre möjlighet till stöd. Att läsa en blogg som denna bidrar massor! Jag har själv tillhört kvinnorna som har dolt kränkningarna, både för att skydda den jag älskade, men också för för att skydda mig själv mot skammen.