”Han vill ha ett förhållande med mig, men bara på sina särskilda villkor. Orden säger att han älskar mig, men distansen ropar annat. Mobilen i handen när jag pratar med honom. När jag frågar om kvinnan på Fb är det inget annat än en vän. Min magkänsla säger annat. Han kallar mig paranoid.”
Kvinnan vet att hon har rätt, men dribblar bort sig själv på vägen av rädsla för att mista. Vad är det hon riskerar att förlora? En partner som är överallt utom i relationen?
Till dig som känner igen dig: formeln är enkel! Antingen ger eller tar det energi. Jaga inte in dig själv i labyrinten av ständig oro i magen och självtvivel.
En hel relation ger känslan av att ha kommit hem: hur ser det ut på platsen där du är? Ditt hem? Går det att vila och ladda batterierna? Kan du säga ditt hjärtas sanning utan att bli tillrättavisad och få etikett på dig? Känns ansiktet mjukt?
Hon säger: ”han har sagt att det är sån han är och aldrig kommer att ändra sig.”
Jag: ”när du stärker dig och växer som person, kommer han en dag bara att vara ett flyktigt minne. Någon som gjorde att du tvingades ta en titt på dina relationssår, så att ditt liv blev större.”
Om vi nöjer oss med en halvnågon i förhållandet, kommer en kronisk otillfredsställelse ständigt att göra sig påmind. Jag vet att ensamheten kan verka skrämmande, men att leva som främling inför sig själv är hundra resor värre.
Vet du inte hur du skall göra? Läs detta flera gånger om dagen under minst 30 dagar:
Tiden är det dyrbaraste som finns. Jag väljer att dela den tillsammans med rätt person. En hel relation ger energi. Tillit, lugn och självrespekt är mina absolut närmaste vänner.
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Vill du prata med Michael – maila till michael@separation.se
Tack för dagens ord, Michael!
De landar skönt inom mig och ger mig ytterligare bekräftelse på betydelsen av att finna mitt hem, det som är jag. Att jag är på rätt väg och känner stadgan under mina fötter, när jag tar sats från MIN plattform.
Detta har kostat mig 5 år av mitt liv ! Levt i förnekelse … Trots bevisen lagt framför mig hela tiden . Ensamheten var jobbigast men GUD vad jag mår bra efter att luft ut han ur mitt liv
Intressant! Jag förstår att majoriteten är kvinnor som (stort cituationstecken) utsätts för detta. Men även män kan känna exakt samma känslor. Samt finna rädsla för att visa sig sårbar eller ens vilja/kunna stå upp för sig, att visa sitt osäkra rädda värdelösa själv.
Jag ser inte rädsla i ensamheten (i stor utsträckning är jag redan där med min ångest och panikattacker),
rädslan för det jag känner att jag kan förlora är mer den känslan som min älskade ger mig när jag sänder henne en tanke, när hon sänder ett meddelande helt oförhappandes, när hon tänker på mig och visar sin kärlek från ingenstans… det är vad jag är rädd att inte ha…
ensamheten utsätter jag mig själv för när jag under mina bataljer med mig själv inte klarar av att vara social och inte fungerar vid stora folksamlingar… eller ens klarar att gå utanför huset…
Nej det är kärlekskänslan jag är rädd att mista… och som sagt detta i mitt fall beror helt och fullt på min skeva självbild
Men de kloka orden skall jag läsa… om och om igen!
Tack Michael, allt du skriver är så bra och tänkvärt! Undrar om du skrivit något inlägg om män som har svårt att visa känslor, eller kommer att skriva om detta? När man läser om det ämnet på nätet ser man ofta kommentarer om att man ska lämna en man som inte kan visa känslor, relationen kommer aldrig funka, du kommer bryta ner dig själv m.m Lite som om män som har svårt att visa känslor ska man se upp för, vad har du för tankar kring detta, vore intressant att höra! Ja det finns kvinnor oxå som har svårt att visa känslor för den delen men antar att det är vanligast hos män.
Hej Emma
Jag har reflekterat mycket kring detta i den storm av känslor och brutala insikter som jag befinner mig i just nu. Alla människor är olika, även vi män. Jag kan bara utgå från mig själv. Jag har en barndom och uppväxt präglad av missbruk där kärlek, ömhet och beröring saknades och där man tidigt fick lära sig att inte prata eller visa känslor. Oavsett kvinna eller man så blir anknytningen skadad och påverkar oss senare i livet.
Men jag tror inte det är hela sanningen. Vi män har en längre väg för att nå vårat inre, själen och vårt sanna jag. Det finns någon form av gen som styr oss bort från kontakt med hjärtat.
Självklart kan vi hitta rätt. Jag har upptäckt känslor i nuet som jag aldrig känt förut. Värmande kramar från barnen, kärleksfulla sms från mina syrror, färggranna höstlov, snön som faller idag..
Insiktsfulla och relations mogna föräldrar är extremt viktigt, möjligt att pojkar i sin uppväxt behöver ett fokus på att komma närmare sina känslor?!
Annars blir det som för mig, ett bryskt uppvaknande och inferno där mina lärdomar kommer att forma om mig.
men är det inte så vi lär oss om relationer? att vi träffar ngn som är värd att jobba för? som vi vill försöka utvecklas tillsammans med och som vi inte för allt i världen vill mista?
Det är ganska precis ett år sedan jag och min f d separerade. Detta år har varit mitt värsta och bästa på samma gång. När jag läser dagens text får jag rysningar. Känner igen mig i hon som du skriver om. Kommer ihåg hur jag kände för ett år sedan. Magontet, den ständiga oron… Jag har fått min självrespekt tillbaka och det känns helt underbart, även om det varit en jobbig resa.
Vi har nu sålt vår lägenhet, jag ska snart flytta från det som varit mitt hem i över 10 år. Jag är rädd samtidigt som jag vill därifrån, börja om. Igår kväll grät jag mig till sömns. Jag känner så mycket inom mig just nu, lättnad blandat med tomhet, rädsla och längtan. Jag står mitt i min egen känslostorm och jag vet att jag måste låta den blåsa över mig och bara andas under tiden och tillåta mig att känna allt… Jag har ännu inte någonstans att flytta till, men det kommer lösa sig, det vet jag. Och jag visualiserar framför mig hur jag, när jag flyttat sista lådan i mitt nya hem äntligen kan stänga dörren till mitt nya hem. Fan vad jag längtar och önskar att jag redan var där! Ge mig styrka att orka med flytten.
Vilken styrka jag läser i dina rader! Styrka både i att kunna visualisera ditt nya liv, men också styrka i att våga känna.
Du kommer att ta dig igenom detta jättebra! Och i det ingår att känna precis allt du känner; alla motstridiga känslor. Hos mig lever eufori över den nya friheten sida vid sida med den svartaste sorgen över att det gick som det gick och att jag lät mig vara kvar i en destruktiv relation.
Så fortsätt precis som du gör! Och ha tillit – väldigt bra! Jag har också VALT att ha tillit. Hur allt kommer att lösa sig har jag ingen aning om, men ATT det gör det har jag valt att tro på. När vi säljer vårt hus kommer jag inte heller att veta vart jag ska ta vägen, men det kommer att lösa sig både för dig och mig!
Sanningen gör ont
Oj vad denna text träffade mig! Jag lever verkigen i en relation som inte alls är sund. Inte för honom inte för mig. Vi bråkar och kommer ingen vart. Han har ljugit om att han haft kontakt med ngn annan. De hade kontakt i sju måndader. Men han har inte gjort ngt fel enligt honom själv…vi träffades ju inte de perioder de skrev till varandra. Felet är väl först och främst svaret nej på frågan har ni haft ngn kontakt sedan ni sågs första gången.
Min magkänsla har under mer än 2 år sagt till mig…detta är inte ngn relation du mår bra i. För du kan inte vara dig själv! Jag har letat och sökt efter svar, VARFÖR kan det inte funka? Varför kan inte jag vara nöjd? Men nä, det är bara så att man kan inte ändra på ngn annan. Man kan bara ändra på sig själv, men inte så att man får ont i magen. Då har man anpassat sig för mycket. Det går inte. Har skrivit ut texen och satt upp på kylen, och på mitt kontor där jag arbetar. Jag ska se den hela tiden. Det är inte farligt att stå upp för sig själv och det man tycker är viktigt för mig. Tyvärr har hans plats blivit så liten så han får inte plats där längre.
Vill du vara i en relation där partner bara finns med en fot och resten av kroppen är någon annanstans? Tror din magkänsla är helt rätt och du borde nog inte förhandla bort den…
Att vilja ha det på ett visst sätt handlar ju om en strävan efter trygghet och förutsägbarhet. Kvinnan i texten verkar inte vilja eller kunna vara den trygghet han vet han förtjänar. Hans vilja att inte förändra sig har troligtvis med en gammal relation att göra där någon har ställt orimliga krav eller krav som har blivit för mycket att hantera. Därför hanterar han det genom ett avståndstagande. Alla har en längtan efter att bli älskade som de är.
Du har så rätt, det är det vi alla längtar efter, att bli älskade precis som vi är.
Min erfarenhet är att det måste börja i oss själva. Jag och exmaken hade egentligen väldigt små chanser att leva i en sund relation när ingen av oss hade lärt oss det viktigaste – att älska oss själva precis som vi är.
Kan du säga ditt hjärtas sanning utan att bli tillrättavisad och få etikett på dig?- Klockrent!
och jag tänker..har nyss inlett en relation med en man som på många sätt är på språng.På språng från ett liv han har levt i 30 år och med en önskan om något nytt och annorlunda.En frihetslängtan jag inte kan dela då jag varken har lust eller förmåga till det.
Har jag då rätten att stanna upp honom och fråga hur stark denna längtan är?
Rätten att så att säga kväsa hans livslust som precis håller på att vakna till och som sätter fart på honom och hans drömmar.
Och om han svarar,men jag vill ju dela det med dig?
Vilket jag förmodar att han svarar,vad gör jag då?
Blir det jag som blir tvungen att välja?
Blir det jag som blir tvungen att göra avkall på min trygghet och mina livsvillkor om jag vill ta honom i handen och följa med..
Dvs istället för att leva i nuet med mig och sätta fokus på relationen så känner jag nånstans att han också har en fot vidare ut och i världen,men det kanske blir jag som håller honom tillbaka.
Har jag rätt att göra det och ska jag känna det som en klump i magen om det är det han verkligen vill?
Tack för dina ord men min tårar rinner..Det här är min vardag. Har en särbo som vill ha vår relation på sitt vis Han har sagt att hann aldrig kan kompromissa utan hans egen tid är det viktigaste och han vill var umgås med mig på helgerna trots att vi bor bredvid varandra . Och accepterar jag inte det känner han sig trängs och vill inte vara med mig..Jag börjar känna mig värdelös och oviktig…
Tina, det att inte vilja vara sin nära sin partner hela tiden är så olika. Lika ledsamt som det är att veta att den andre inte vill träffas så mycket, lika ledsamt är det att känna att man måste vara vid den andras sida hela tiden.
Du måste göra upp vad din krav är, och du skriver: han kommer aldrig att kompromissa. Men det är väl ändå det som är viktigt i en relation. Att mötas på halva vägen. Din partner tycker så klart ert förhållande är perfekt. Det är så han vill ha det. Men jag hade nog frågat mig, är det verkligen mig han älskar? Mina önskningar om hur relationen ska ses ut får liksom inte finnas. Bryr man sig verkligen om den andra personen då? Kramar till dig
Exakt det jag levde med i alldeles för många år…
Michael, du har focus som vanligt.
Vet att jag befinner mig i liknande situation. Kan inte säga vad jag känner o tycker. Allt är på hans villkor. Även sex. Bara när han vill. Jag är tillintetgjord i denna relation. När han är onykter betyder jag allt för honom. Han vill göra mig lycklig älska mig ge mig allt. Nykter. Inte ens en kyss. O jag har ingen möjlighet att berätta mina känslor om detta.
Vad är jag rädd för?
Älskar något hos honom!
Men jag vill bara skrika – jag då.
Avsluta och titta inte tillbaka.
Du är värd ett avspänt liv med riktig kärlek.
Går du med på det här ’Tända / släcka ’ beteendet för länge så tar det på hela din kraft, mentalt och fysiskt.
Det är i vissa fall precis det som utövaren vill så att den kan få mer makt över Dig.
Prata med proffs och riktiga vänner om din situation.
Önskar att ngn hade ruskar om mig och öppnat mina ögon då jag var mitt i allt elände men förblindad av ’ kärlek’.
Lycka till.
avsluta ditt deltagande i föreställningen…..bara bemöt det som är sant. när hans försvarsmurar är nere (onykter) så kan han släppa fram känslorna men fryser till is när han är nykter….orkar du försöka leda fram honom?(till hans onyktra känslor när han är nykter?) ha en strategi för att komma dit, om du inte orkar, så måste du gå…släpp honom då, lycka till
Precis så här hade jag det i tio år. Han sa en sak och agerade en annan Och jag förstod inte ens att förhållandet var destruktivt.
Nu är jag mitt i processen att titta på mig själv och mina egna relationssår, På vem jag är och vad som är viktigt för mig. Och det är både för j-vligt, och något som hela tiden gör mitt liv större!
Det var fruktansvärt att bli lämnad, men jag ser nu också hur mycket energi jag har fått. Istället för att lägga all energi på en destruktiv relation, kan jag nu ”blåsa brallorna” av världen med all livslust och allt engagemang jag har att förmedla. Vid sidan av den skarpa smärta som jag också hela tiden hanterar.
Heja dig!! 😉
Jag ber om ett inlägg om Alfons Åberg-syndromet. ”Jag ska bara…” Den relation jag befinner mej i ser ut just så, och det gör mej galen. Det är löften om saker som ska fixas men som aldrig blir gjorda. Det är resor som aldrig blir av. För att ”jag ska bara” eller ”så fort jag har”… Jag når inte fram till honom när jag ber honom sluta med alla löften. Jag och barnen har tröttnat på denna fina man och pappa som inte är närvarande på riktigt. Det är som att ha sin pappa på läktaren när man har match, men han sitter bara med blicken nere i mobilen. Han är fysiskt där, men han är inte närvarande. Och det tär hårt på äktenskapet. Själv har han svårt att ta in det vi försöker säga och menar att han fixar en massa hela tiden. Men det är inte fixet vi vill ha utan samtalet. Det är klart vi ska göra det eller åka dit, men barnen behöver bli lite större först. Men SEN ska vi! Och nu när barnen är stökiga tonåringar går det ju inte, utan vi väntar tills de blivit lite äldre. Det är ingen som förstår vad han väntar på, och själv kan han inte förklara varför det blir så här. Men jag vill inte vänta längre. Det är bra nu!
Du skriver att en hel relation ger energi. Men om det finns både tillit, lugn och självrespekt i relationen – möjligtvis har självrespekten tagit stryk när man har gått med på sex alltför många ggr vid tillfällen då ens egen lust inte har infunnit sig och mannen inte riktigt har respekterat eller noterat detta – vad är det då som gör att det inte finns någon som helst energi? Vad är det som gör att man känner sig så tom, trött och ensam?
Vad är det som gör att man längtar bort? Är det ”fel” på en som person, är man ”en som aldrig blir nöjd”?
Smärtsam text att läsa idag. Fruktansvärt smärtsamt. Hur en relation så snabbt kan ändras. Att gå från att kännas som att jag varje dag kommit hem till att förbytas till ett förhållande där jag känner mig som en komplett främling. Ett förhållande som jag aldrig skulle gått in i om jag vetat det jag vet idag. Total omställning på bara några månader. När allting egentligen är helt perfekt men ens partner väljer att gå tillbaka till gamla mönster och vältra sig i självömkan. Inte känner sig värd att älska och därför stöter bort kärleken jag ger.
Mitt förhållande tar energi nu. Mycket energi. Allting är på hans villkor för han mår dåligt. Det är jag som ger och när jag har det jobbigt eller blir ledsen får jag inget tillbaka. Skulle nog säga att det är 80/20 i vårt förhållande eller kanske till och med så illa som 90/10. Hur mycket ska man stå ut med för kärleken? Jag vill inte bara ge upp för vi har haft det så otroligt bra ihop och jag älskar min man. Jag kan bara inte fatta hur saker kan svänga så fort. Mina närmsta vänner tycker att jag ska lämna och jag nuddar vid tanken varje dag. Ändå förmår jag mig inte att göra slag i saken. Det är inte ensamheten jag är rädd för. Har levt själv tidigare och trivdes med det, tyckte till och med att det var skönt. Men jag älskar ju min man… Det här ska inte knäcka mig. Mitt i allt tar jag hand om mig själv och jag kommer att lämna när det börjar ta från mitt inre. Den dagen jag bryts ned av förhållandet. Tack och lov är jag stark och har koll på vem jag är. Men fy faan vad jobbigt det här är…ibland undrar jag vad jag har gjort för ont…
Sen kan jag verkligen undra vad det är för fel på män. Varför har så få män kontakt med sina känslor? Varför vill de inte arbeta med sig själva efter en separation utan bara kasta sig in i nästa förhållande för att återupprepa samma misstag? Varför är det bara kvinnor (med några få män som undantag) som läser och kommenterar här på bloggen? Tror ni män att förhållanden är en quick fix och har man tröttnat är det bara att byta ut partnern? Varför blåser ni upp er och visar upp hela registret i början och sen finns det ingen substans bakom? Vad vill ni egentligen? Vill ni ha kärlek eller spelar det ingen roll? Är det bara sex som ni bryr er om?
Många frågor har jag och egentligen väntar jag mig inga svar. Han jag vill ha svar från är alltid tyst när det kommer jobbiga frågor så det löns inte ens att undra. Jag håller på att ge upp. Jag är extremt nära att ge upp. Kärleken blir successivt mindre efter alla smällar jag fått och det är väl för väl…
Låter inge vidare 🙁 . Jag tror du behöver berätta exakt hur du känner. Var lugn och tydlig. Om NI vill så skulle kanske professionell samtal funka, tex familjerådgivningen? Dom kan då leda er i samtalen. Om du nu älskar din partner så finns det ju en chans att hitta rätt igen. Du skriver att han mår dåligt just nu. Det kan vara något som han behöver reda ut. Han behöver då ta tag i det och då behöver han dig som mest <3.
Jag önskar dig all lycka till och att ni väljer varandra, men går det inte, så går det inte.
Tack för svar. Jag har varit tydlig och oftast är jag lugn då. Sen tar min frustration över ibland. Vi går i terapi men upplever inte att vi får någon hjälp. Tycker inte att terapeuten fångar upp problematiken. Det kanske ändras med fler samtal. Förhoppningsvis. Annars måste jag nog fatta ett jobbigt beslut. Men det är som du säger, när han mår dåligt behöver han mig som mest. Samtidigt kan jag inte fortsätta hur länge som helst utan att få något tillbaka hur mycket jag än älskar honom. Den där balansgången är grymt svår och hårfin. Ibland känner jag en beslutsamhet att vi ska fixa det här. Samtidigt vet jag att min kärlek inte kan göra honom hel utan det jobbet måste han göra själv. Och just nu är jag inte säker på att han är beredd att göra det jobbet. Ibland tänker jag, vad är det här för relation. Just nu är jag i en relation som är så långt ifrån hur jag vill ha det som det bara går. Jag känner mig helt ensam trots att jag lever med min man.Då blir frågan hur länge man ska kämpa. Vad är värt att kämpa för och när ska man ge upp.
Jag har valt honom men det kan hända att jag till slut tvingas välja bort honom. Enbart kärlek är inte nog när den andra inte kan och vill ta emot den. När den andra avskärmar sig mer och mer.
Du skriver så klokt. Jag är säker på att du kommer att fatta rätt beslut. Ja, går ni redan i samtal och din partner inte har fattat galoppen, då kan du inte kämpa hur länge som helst.
Ha en skön helg!
Detsamma till dig 🙂
Jag undrar också hur killar bara kan gå vidare till nästa direkt
Just orden du skriver…Att du lever i en relation som är så långt ifrån hur du vill ha det som det bara går. Ibland kanske man blir lite ”besatt” av att det ska fungera, man ska kämpa. Men vad hjälper det att få hjälp att kämpa sig blå, när den inre rösten ändå säger till en att detta vill jag egentligen inte. Förstår det är svårt. Jag lever själv med ett ben i två världar känns det som… Kram til dig.
Det är jättekruxigt…jag är beredd att kämpa ett tag till för jag tycker att han är värd det. Det viktigaste är att vi följer vår inre röst. Den dagen den säger att nu vill jag inte kämpa mer så checkar jag ut. Hoppas du gör det med Vilsen. Ett förhållande är inte värt att vi kraschar och är oärliga mot oss själva. Kram och trevlig helg.
Alldeles riktigt Smärtsamt. Trevlig helg på dig oxå!
Hej
Oerhört fin blogg detta å så många otroligt givande inlägg och kommentarer tycker jag. Tack alla!
En fundering jag fått bara är att jag tycker temat lite återkommande är; känns en relation inte bra, lämna… O korta drag.
Jag tycker det är sorgligt. För hur lött är det inte att komma in i roller som leder fel håll i en relation o det beror inte på den ene, å inte den andre heller. Det är ju mekanismerna det beror på, mekanismerna i mänskligt samspel som blir det de är beroende på våra olika anknytningssätt o erfarenheter o tolkningar.
Allt det som står skrivet i denna blogg visst stämmer och är oerhört viktigt. Alla har ju ett eget ansvar för sig själv o man kan inte ändra ngn annan. Men man jan välja att de det på ett annat sätt, tycker jag. Det finns så oerhört mycket att upptäcka. Alla gör ju som de gör (el inte gör) av otroligt bra o helt logiska skäl (även om man inte förstår det eller inte är medveten om det).
Våra beteenden är ju hela tiden ett uttryck f våra behov, även om det kan ta sig uttryck på de mest konstiga sätt.
Det finns så otroligt mycket att hitta o vinna på att hitta det där emellan två människor. Men visst båda partners behöver ju på ngt vis förstå att det där emellan finns, inte bara jag el du o hamna i det vanliga.
Om vi båda kastar ner det sämsta i grytan o det sen smakar skit så verkar det vara vanligt se det som ens partners fel. Visst det jan vara tydligt i stunden att så är fallet.
Men en gryta som kokar länge kanske även har din egen omedvetna skit i sig också.
Å det ju så svårt se( om omedvetet).
Men en början är ju att bara anamma tanken att det finns ngt emellan oss som gör relationen illa, det är inte vare sig honom eller jag. Det är hur vi tolkar o beter oss.
Att inte tänka, nä jag går vidare, han inte bra för mig. Visst tänka så också men inte utan steget ”det där omedvetna emellan oss”.
Ta reda på vad det kan vara, ex vis genom psykoterapi, upptäcka sig själv f att se andra.
Då har man ett verktyg. Sen utröna om ens partner också kan upptäcka det omedvetna som bidrar till det inte könns bra i relationen.
Att VERKLIGEN göra detta steget. Som att gå på en farlig o spännande upptäcks resa tillsammans. Att bara veta, att så fort ngn utav oss reagerar med ilska, dra sig undan, vassa kommentarer m.m ISTÄLLET f tolka som tidigare o agera som tidigare prova ngt nytt, å inte ge upp, om och om igen.
Testa olika sätt. Bli ledsen, säga vad man själv könner o tycker. Gå undan. Eller istället prova säga, oj nu undrar jag hur du har det. Jag får en fundering på om du är ledsen el besviken el stressad el vad det nu kan vara, för du gjorde såhär. Stämmer det? El inte? Finns det ngt jag kan göra f dig nu?
Sen det som skedde, det du sade/gjorde, fick mig bli x.
Detta sätt istället för beskriva sitt eget först.
Tidskrävande o tålamodsprövande men så otroligt givande istället f att bara se till vad behöver jag, han ger mig inte det.
Utan förstå varför, ta reda på hur det kan komma sig bli så som det blir.
Vi behöver upptäcka oss själva, förstå att det finns mer än vad vi tror. Ta reda på det istället för dra slutsatser av bara den lilla kända relationen. Vill vi se de mönstren vi ser o rättfärdiga våra egna beslut, vara kvar el könna eller vill vi ta oss ann det hela som ett mysterium att läsa på om, upptäcka.
Det viktigaste tror jag är för mp gott är att göra detta jobb själv på egen kammare först (om den andre inte ännu där). Börja göra annorlunda, se annorlunda på allt. Sen klura på hur visa sin partner att det finns så mycket mer. Å se om det finns ngt sätt man kan komma på som inte kostar f mycket f en själv, att få den andre att också hoppa på den vägen i mitten, inte du el jag. Utan det emellan o därifrån försöka se på var och en med gemensamma ögon. Förstå att varje beteende är precis som det ska vara utifrån dess bakomliggande orsaker, MEN att det kanske inte är ok f art vi et ska finnas kvar. Å hur gör vi då? Hur gör var och en? Vad hände? Vad beror det på? Å hur blev det f mig o min partner? Varför? Förstå? Spåna o testa nytt?!
BEKRÖFTA nyfiket varandras skäl, det ger trygghet o lugn att få bli förstådd även om man beter sig illa. Att det gäller alla människor, inte män el kvinnor.
Om man hoppar över detta steg med det emellan o mestadels tittar på hur man mår med honom istället för hur man mår med det mitt emellan så kanske man drar, skickar sina år i några år, tror sig bli stark o återupprepa, relationen o han var inte bra f mig. Å visst så va det säkert, men frågan är ju utifrån det vad ville man uppnå då?! Valde man rött sött till det man ville, egentligen.
Det är ju mer komplext än ens egna slutsatser, även om man inte vilk se det.
Visst man kanske kan bli stark i dig själv o finna ngn annan som passar bättre eller som kan kännas vid det där mitt emellan bättre o därmed ge en relation bättre förutsättningar.
Men jag tänker, förfallet i en relation beror inte på ngn, utan på det som blir där emellan. Å då kan man välja att alliera sig vänligt tillsammans med det och inte se det ”som ens partner”.
Att istället f fokus på vad man själv behöver, ger han det, nä, lämna.
Istället visst verkligen se vad är mina behov men utöka verktygslådan med KUNSKAP om skälen till hur det blir som det blir.
Läsa på bruksanvisningen för båda i relationen ordentligt o ta hjälp utifrån o tolka den. Därefter arbeta tillsammans f ta sig an det svåra.
Att hela tiden tänka alla människors beteende bottnar i att vilja bli älskade o ge kärlek. Att alla har grundläggande behov. Att VÄLJA se det i sitt eget och andras beteende o klura ut hur blev det såhär. Så länge man inte förstår ngt, ngns beteende, förkastar det, ogillar det så finns det massor man ännu inte förstått!!! Info som man jan ta reda på. Å även i sig själv.
Tror många hittar ngn annan o upptäcker samma teman o ned livets gång förstår, det är inte jag, det är inte den andre, det är det som skapas emellan två personers historia o nu som är det man behöver förhålla sig till o finns varandra i. Lära sig agera annorlunda i svåra situationer och ändå ha kvar din självrespekt o det kan man nig mer och mer iom man tolkar situationer på annat sätt.
Det tråkiga då ä ju att man oftast kanske funderar o känner, varför var jag inte hör då? Varför försökte jag inte med detta förhållningssätt med mitt ex?!?! Varför såg vi inte det emellan oss utan tillskrev varandra det dåliga o blev fiender istället f allierade ?!?!
Varför såg jag det inte på detta sättet?!
Alla relationer går såklart inte vända o vara i, men hur kan man veta om man inte ens är medveten el använder de verktyg som faktiskt finns. Att utöka sin medvetenhet till ngt mer än jag, han o vi.
Utan istället det emellan, nyfikenhet, och medvetandegöra det omedvetna. Verktygslådan som man inte ens vet finns.
Å det är väl det som är det svåra, hur kan man göra ngt som man inte könner till, inte ens vet om.
Nä det kan man ju inte!
Just därför tycker jag det är då viktigt att människor i relationer får kunskap o hjälp få upp ögonen för just det emellan ISTÄLLET för fokus som så ofta på en själv, han o lämna….
Finns ju sååå mycket annat nytt även om man försökt sååååå mycket.
Å kunskap o info om vad detta andra består av!! Att det är det som är det viktiga.
För ens partner är i grunden precis lika sårbar o i behov sv kärlek som di, som en själv. Men åren av missförstånd av sig själv o den andre gör att ingen klarar viss det på ett bra sätt. Man behöver finna vägen dit.
Å den vägen finns om man hittar den verktygslådan. Å då kan man sen ge det försök o det leder till en helt annan inställning o tolkning av en själv, den andre o varandra.
Att komma ihåg att beteende under många år kanske av båda varit på villovägar som skadat!! Men förstå det helt förklarligt från bådas tolkningar o behov o nu med nya verktyg o sätt att se på varandra, en själv, den andre o det emellan gör båda allierade med varandra
Att vid problem sorger o besvikelser tänka, oj nu kom det där emellan upp igen. Vad berodde det på. Låt oss undersöka!!! Vad stoppade du i grytan? Vilja behov och önskningar o varför det viktigtt? Å jag vad stoppade jag i?
Hur tolkade o upplevde vi detta då?!
Oj ok, då förstår vi. Hur hade du önskar och varför? Å vad hade jag önskar o varför. Varför kopplat till känslor. Få fram vad är viktigt för båda o klura tillsammans, ok hur göra då f båda ska könna ok.
Blir mycket team känsla o den mest döda o oväntade kärlekslåga som varit borta i åratal kan väckas med förståelse, nyfikenhet, uppmuntran och bekräftelse. Att Göta det för den andre och för sig själv.
Finns så mycket fint att upptäcka i en själv o i den andre om man går via vägen där emellan!!!
Så jag vill mest säga, pröva den vägen mitt emellan. Inte den du redan provat utan den som ännu är omedveten. Å f detta behövs ju ofta hjälp av ngn som har kunskap om det omedvetna, att det finns och som genom att ge kunskap kan synlighöra det omedvetna o därmed göra det till ngt synligt plus öppna en helt ny verktygslåda.
Jag önskar så vi kunde ha dessa redskap med de vi en gång älskar istället för att efter flera tuffa uppbrott förstå att , aha finns annat sätt. Hur många finns inte där ute som när de upptäcker att detta finns ser helt annorlunda på sitt ex o sig själv o relationen. Att avsky istället blir till ömsint förståelse för båda o kärlek ändå finns å så sitter man kanske där m nya partners o nya barn….
Tänk om vi kunde se mer än det vi faktiskt vet.
Men detta är väl livets gång.
Men tror ändå det kan vara av betydelse f hur man på bloggar o i media skriver om detta. Vad lägger man fram för info.
Att se till sig skälv o sina behov? Att om en relation inte ger energi, lämna efter försök.
Jag delar inte detta synsätt. Det går fort komna in i positioner och roller som definitivt inte ger energi i en relation. Å inskränkt kan man då konstatera att det är fel. Å visst inte så bra. Men att sen tolka o välja förhållningssätt är ju olika beroende på just hur man tolkar och förstår el inte förstår mekanismerna bakom läget.
Så nig f nu.
Men tack f oerhört värdefulla o uppluddande inlägg även om jag som nämnt saknar fokus på det andra möjliga o fina som finns där och som går hitta o återfinns med annat förhållningssätt o som man enligt mitt tycke behöver pröva f att faktiskt kunna förstå om ngt bra el inte. Annars tar man ställning utan att se det verkliga, tycker jag.
Å så vanskligt f dessa roller fastnar vi i fort eller iaf när de uppstått genererar så övertygande negativs känslor o tolkningar som vi tyvärr utifrån icke bättre vetande tillskriver kommer sig av den andre, eller lite luddigt, uppkommer mellan oss o man inte vet hur bryta.
Men det finns kunskap!!!
Det går med rätt verktyg ganska lött i många fall vända en energilös och tagande relation, men om man tänker, ger relationen inte mug energi så är den fel…., ja enligt mitt tycke är det otroligt sorgligt mycket förenklat……
Om man exvis tänker är jag i ett mörkt rum så är det obehagligt o fel, jag går härifrån till annat rum, det är rött….just f man inte tror det finns ngn lampa.
Eller förstår man att, hmmm, kanske ska tända ljuset då.
Kanske tror man sig gjort det o upptäckt lampan var sönder. Det går inte. Men tänk om det finns massa släckta lampor ….tänk om det är att trycka på rätt knapp som hör till sin lampa?!?!
Eller vill man lämna o gå vidare till annat rum o leta efter vad man söker. Ja ibland det kanske nödvändigt för man vet inte ens att det är mörkret man ogillar o vet kanske inte att det är ljuset man söker. Man kanske bara vet att det känns obehagligt och ledsamt där man befinner sig.
Kram
Anna
Anna, har läst ditt inlägg minst 3 ggr. Jag blir jätrerörd av alla dina kloka ord du skriver. Tror sjv att massor av relationer skulle gå att rädda om de följde dina ord, tex kikade i verktygslådan, gick igenom olika situationer i ett urvattnat förhållande osv.
Kanske lätt att tro att den nya partnern man träffar , som man under passionerande tillfällen träffar, lätt att se dennes fördelar , har allt det där underbara som inte xet hade efter tiotals år av vardagsliv o barn tillsammans hade
I vardagen. Har hört av alktför många: Gräset var inte grönare på andra sidan…Hoppas att massor av människor som känner att de lever i ett känslokallt förhållande, läser ditt inlägg.
Vill först säga att denna blogg är helt fantastiskt skriven av Michael, så jättebra och ger massor av insikter. Borde läsas av alla människor som är i nån slags relation med en annan människa!
Känner dock precis som Anna :Ofta uppmanar du människor att när inte det känns bra, kyligt, inte rätt osv . Så lämna, gå vidare, finn den rätta osv . Och det innebär ju att man , kastar allt man haft i sjön, splittrar familjen, sätter barnen i en trots allt, något otryggare sits med delad vårdnad osv.
Jsg tycker att du i ett blogginlägg borde ta upp, just det som Anna beskriver, det kan få många läsare att kanske försöka se vad som finns i ” deras verktygslåda” o därmed ev kunna få just deras sår,att läka.
Hej Michel och alla kommentatorer på denna blogg, som jag finner sanslöst bra!
Du, Michael, har en gudalik förmåga att uttala dig i skrift!
Du berör ömma kärlekspunkter på ett föredömligt sätt! Du ger hopp, kraft, kärlek, värme och tro tillbaka till oss sårade personer som läser din blogg. Likaså många av er kommentatorer!
Tack Michel och tack kommentatorer!
Jag har följt bloggen i ca ett halvår och skrivit många kommentarer, som jag aldrig sänt iväg utan, som jag sparat på min dator. Detta skrivande har varit en av flera vägar till självläkning efter en mycket uppslitande skilsmässa våren 2012 .
Efter ett 26 års långt förhållande, tog det 3 veckor efter beskedet om ny kvinna tills alla papper och flytt var klart. Chocken går att beskriva som den största förlust jag varit med om. Det var som om han hade dött, -fast värre då jag måste lära mig att förhålla mig till honom.
Jag vill inte gå in i några detaljer då jag värnar om mina barn, men jag har vänner som idag inte kan fatta hur starkt jag har gått igenom allt efter skilsmässan var ett faktum.
Till er som fortfarande befinner er i ett känslomässigt kaos efter en skilsmässa vill jag ge rådet att försöka stanna upp och tänka lite. Tänka över hur du själv reagerar och vilka följder dina känslomässiga stormar kan framförallt orsaka dig själv.
Följande uttryck kan låta tufft men ”det är inte hur man har det, utan hur man tar det” och det gamla beprövade med att röra på sin kropp så att man blir riktigt fysiskt trött, så att man sover ordentligt är oftast väldigt bra.
Jag vill delge er läsare en annan sak också, som jag tycker mig se vara en orsak till all röra som skilsmässor, eller dåliga relationer kan orsaka. Det är att den andra partnerns uppfostran spelar väldigt stor roll i hur man är mot den man älskar. Tidigt i livet lär man sig hur man ska vara mot andra och hur man ska klara av sina egna motgångar, olika tillvägaångssätt som en del kallar för copingstrategier.
Jag har träffat nya män efter skilsmässan, den personen som jag fann mest gemensamt med hade samma slags varma uppfostran som jag haft med mina föräldrar. Medan min före detta man i stort sett fick vara förälder åt sina föräldrar pga av alkoholism.
En av nycklarna till ett bra förhållande, där man som Michael säger bygger förhållandet likt bokstaven H,tror jag är när man har en någorlunda likvärdig uppfostran.
Lycka till alla ni som befinner er mitt i kaoset….jag är starkare nu än jag någonsin var under de 26 åren vi var tillsammans, även om mitt hjärta gick i tusen bitar…
Och hur förhåller jag mig till detta när anledningen är att min man mår dåligt.
Vår fina relation har inte funnits på ett bra tag, han är arg och deprimerad och
kan inte ge mig vad jag behöver. Han försöker och går i terapi men det verkar
inte hjälpa. Ensam och utfryst känner jag mig, samtidigt som jag längtar efter
honom och känner sorg och tycker synd om honom samtidigt. Jag ser att han kämpar.
What to do.