”Om jag finns här för henne/honom och ger så mycket av min kärlek som det bara går…”
”Kom på att jag egentligen aldrig frågat: vad vill jag? Vilka är mina behov? Allt har handlat om vad min partner behöver.”
”Jag har aldrig fått lära mig att bli uppmärksammad för den jag är, utan för vilken hjälpsam flicka jag var.…”
Troligen lades grunden väldigt tidigt i livet; kanske föräldrar som led av psykisk ohälsa, missbruk, syskon med särskilda behov, en tystnadens familjekultur där vi försökte balansera den ansträngda atmosfären genom att vara snälla och omtänksamma mot de andra: ”om jag visar mina allra bästa sidor så kommer vi att ha det bra.”
Vi träffar kvinnan eller mannen i vuxen ålder som inte har koll på sig själv och sitt liv i allmänhet, så vi går per automatik in i rollen som projektledare, omhändertagare, terapeut och inspiratör (konstanta peptalk till den som kanske lider av depression eller som kämpar med missbruk).
För kärleken handlar väl om att ge (och kanske t.o.m. offra)?
Ja, kärleken består utav givande och att offra vissa egobitar av oss själva. Men inte på bekostnad av integritet, känslomässiga, fysiska behov och lycka.
Om våra personligheter har en konstitution av emotionell finstämdhet, lyhördhet, omtänksamhet i kombination med starkt obehag/rädsla/panik inför separation, ligger medberoendet oerhört nära. Vi anpassar oss och ger i hopp om att kärleken ”ska övervinna allt”.
Problemet med medberoendets anatomi, är att den övervinner oss och vår hälsa, drömmar, mål, djupare behov, vilja etc. Vi offrar vår tid och i många fall tycker vi att det är en självklarhet, eftersom ”det är ju så ett förhållande är”. Vi fick som sagt lära oss tidigt!
Medberoende är inte en psykisk störning eller diagnos, utan någonting som vi utvecklar över tid beroende på vår uppväxtmiljö och psykologiska/personliga uppbyggnad som individ.
Det går att leva genom egen vilja, vara lyhörd inför sig själv och andra. Vi kommer att överleva känslomässigt om en relation tar slut.
Om du vet med dig att du bär på ”medberoendegenen”, så lägg fem minuter om dagen under fjorton dagar på att sitta ner vid en fast tidpunkt varje dag och reflektera:
- Vad vill jag?
- Vad är integritet i handling?
- Vad kommer att hända om jag upphör med att ständigt röja upp efter henne/honom?
- Hur ser ett hälsosamt liv ut och vad är lycka?
Michael Thor Larsen – relationscoach
Det är tidig morgon och jag har inte sovit många timmar men jag sitter med ett lugn i bröstet eftersom jag har bestämt mig nu. Idag är sista dagen i detta förhållandet, jag tänker inte slösa en enda dag till i mitt liv på ett förhållande där jag regelbundet känner mig ensam, oälskad och tagen för given. Där jag är den enda som lägger tid och engagemang på att försöka skapa en samhörighetskänsla. Där mobilen får mer uppmärksamhet än jag. Där hans behov alltid ska tillgodoses men mina är oviktiga. De bra stunderna är så få och kommer så sällan numera att beslutet är lätt att fatta. Jag borde gått för ett år sedan, kanske till och med för två år sedan, men jag kämpade. Nu orkar jag inte längre, ska bara gå igenom uppbrottet idag och sedan ta tag i det praktiska, sen är jag fri. Jag har så mycket kärlek att ge, och jag längtar efter att hitta den trygga famn där jag hör hemma. Önska mig lycka till, och tack Michael för alla kloka inlägg på denna bloggen som hjälper en att inse att man inte ska nöja sig med smulor.
Önskar dig allt gott, Ella, på din resa mot ditt nya liv och äkta kärlek. Känner så väl igen mig i det du skriver. Kram! //Caroline